Juliga tankar

Så, det blev jul i år också!

Denna gång utan en massa julstress, trots att jag i år varit senast möjligt ute med precis ALLTING! Men allt handlar om inställningen till det man gör, att inte hetsa upp sig, att ta små andningspauser, promenader mitt i alltihop.

Nu på morgonen har vi avnjutit mysfrukost med paketutdelning, ja, några småpaket delar vi alltid ut på julaftons morgon. Jag måste uttrycka min beundran över sonens hantverkskonst, han gav oss jättefina grytlappar och en julhandduk han tillverkat i slöjden. Minns de små alster man själv kom hemdragandes med i barndomen, inte såg de så proffsiga ut, eller?!=

De enda molnen på den gnistrande, klara julhimlen är följande:

1, Dottern fick nyss whiteboardpenna på den nya prinsessklänningens liv och det går inte BORT! Hua, hua, men "ta en kofta och knäpp upptill, då syns inte fläcken" (gråt!!!)

2, Granen: En skam till gran, den åker ut på annandagen och ersätts av en rosa eller vit plastvariant jag köper på rea. Det finns en story kring denna stackars gran, som ser ut som piff och puff-julgranen, EFTER Plutos härjningar, d v s nästan BARRLÖS.

Maken och dottern hade lagt undan en gran igår, utanför någon stormarknad, betalat den för att sen gå in och julshoppa. Då de kom ut hade julgransförsäljaren stängt och dragit...Så de fick ta en hjälplös, gräslig gran som fanns kvar; men varför skulle just vi rädda den från en för tidig brasvedsdöd???

Ja, ja, nu är det jul gott folk, julefridsljuset lyser så klart och vi skall strax bege oss iväg till söstra mi för en massa mysig samvaro.

KRAM

Dagens funderingar

(Årets luciamorgon i SVT sändes från Kungsholms kyrka...kika gärna på SVT Play.)

Inser att det kanske ändå blir sms-julhälsning i år, också....Dotterns förväntade produktion av julkort understiger efterfrågan och hon säger sig inte heller ha tid att göra fler; det är lek med kompisar, luciatåg med mera som går före...Beslut måste tas under dagen känner jag, är väl sista dan med julkortsfrimärken imorgon?

Denna dag går i snörvlandets tecken, jag är förkyld med bultande bihålor, huvud och sen släpar jag runt på en seeeeg stor klump till kropp. Jag som hade tänkt gå ner i gymmet och köra lite lätt träning. Men det kanske bli ett jullovsgöra? Det är nog då jag inleder min Beach-11 kamp, när jag förätit mig på kola, knäck, pepparkakor?!?

Men lite nytta måste jag ändå göra today, exempelvis hämta sonens sista leverans från Fem Förlag, så att alla kunder får sina beställningar innan jul. Jag beundrar honom för hans jobb med jultidningsförsäljningen, inte var jag en så idog och målmedveten 10-åring, jag lattjade mest runt och hängde upp och ner i träden...

Och just det, dotterns luciakrona saknar fyra fungerande ljus, hm, bara ett enda är i lysande skick...Imorn är det nämligen dags för hennes luciatåg på skolan och då får vem som vara lucia.

I söndags däremot, då hennes kör lussade så otroligt vackert och fint i ståtliga Kungsholms kyrka, var det mer traditionellt med bara en ljusdrottning, till en liten "icke-luciasflickas" förtret som hade missat detta och kom med luciakronan på, men det löste sig.

Varje år sitter jag där tårögd i kyrkobänken och förundras över hur duktiga körmedlemmarna är; låtarna "sitter som en smäck", de tågar ut och in helt perfekt.

Kan man översätta det till hemmamiljö månne, den där drillningen? Med alldeles perfekta uttåganden, utan störningsmoment, då det är skolgåendedags? Perfekta intåganden i sovrummet, utan en massa "jag ska bara...först" då det är sänggåendedags?

You wish...Det finns någon mer i familjen som har lite svårt att komma i säng om kvällarna, men det beror oftast på att sporten på TV:n/datorn lockar och drar. Undertecknad har just nu nästan det motsatta dilemmat, jag somnar vid dotterns och min bokläsning sådär vid 21-snåret. Inte konstigt att tvätten ligger i drivor, hånfullt oinvikt och katterna jamar utsvultet vid sina urslickade matskålar...

Snart blir det ändring, för snart är det jullov och många stundande "vi-går-i-pyjamas-hela-dan-och-pysslar-och-myser" dagar...Läääängtar!

Och slutligen; ingen skulle bli gladare än dottern om granen nedan blir till wilhelmssonsk verklighet i jul:

http://www.expressen.se/levabo/1.2255323/har-ar-arets-gran-rosa-och-metallic

Kramisar

Prio, prio

"Åh vad jag önskar att jag var en lika duktig fotomamma som du", sa jag till en väninna häromdagen.

Ja, en sådan som inte bara ryckvis och sporadiskt för över bilder o filmer till datorn. Nej, en som fixar och trixar med album, mappar som har informerande, berättande text i kanten, under eller över. En sådan som skickar bilder till nära och kära för uppdatering av tillväxt och välmående...

Jag gjorde ett tappert försök för något år sedan och skapade ett album i cyberspace, mest för att i alla fall ha några bilder kvar vid ett eventuellt datahaveri. Och visst, det finns fortfarande kvar men hur ofta går jag in där och arbetar?

"Det vore så enormt kul för barnen att ha lite fina minnen från deras barndom, nu känns det som om allt är en enda osorterad bildgröt, hafsigt ihoprörd", fortsatte jag i samma lite neggiga stil.

"Visst, men du, jag har ingen blogg, det har ju faktiskt du", upplyste mig väninnan vidare, "DET om något är väl ett minnesmonument...

????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Ja, just det ja, jag bloggar sedan 2008 och det jag skriver om är mestadels vardagsbetraktelser kring det liv jag lever just för tillfället, med mina barn och min man (nja, han figurerar ganska så sällan här, men ändå).

Återigen får jag bevis för att allt bara handlar om PRIORITERINGAR. När man utfört det där mest basala, som att tvätta, laga mat, läsa läxor med kidsen, hämta och lämna; då får man verkligen sålla ut det man allra helst vill sysselsätta sig med.

Och där, bland alla ställningstaganden över vad egentiden skall användas till, där vinner bloggandet över fotofixandet, med hästlängder!!!

Och snart , mycket snart, tror jag att det finns en lämplig regent att lämna över hela fotofixkronan till: dottern!

Vi börjar så smått nu till jul, med att hon får sköta julkortsbestyren. Runt tjugo egenhändigt tillverkade julkort levererades igår hem från fritids, det skall bara filas lite på texten som var något otydlig på sina ställen...Antar att det är fler alster på ingång!

Nu är det dags att ta tag i den lediga dagen, som kommer ägnas åt rättning; ett basalt måste nu i betygstider!

KRAM

Tears of joy

De där små glimtarna av lycka, som bara poppar upp sådär, oplanerade och från ingenstans, de bara älskar jag. Ofta rör det sig om ganska små, enkla ting/ situationer som liksom lyfter en och får en att orka vardagen, som är ganska så sprängfylld just nu.

I helgen blev det många glimtar då det var släktafänge hemma på holmen: Makens bror med familj från Östgötaslätten bodde hos oss och det var sååå mysigt att få umgås och verkligen rå om varandra. Kusinerna hade verkligen helskoj tillsammans, såväl inomhus som i pulkabackar. En ytterligare bonus blev det då även syrran med familj anslöt sig till bowling och middag under lördagskvällen.

Nästa glimt kom idag, alladeles nyss, då jag slökollade Facebook på jobbet; jodå, lektionerna var slut och en konferens inväntades. Jag klickade på min älskade soulmates senaste blogginlägg och möttes plötsligt av min egen profilbild: "Har det blivit något fel, varför har min bild hamnat där?" Men, det var förstås meningen och uttänkt, för underbara Josephine hade skrivit så fint om lilla mig i sin blogg, och tårarna de trillade och längtan efter henne blev än större...



Nu måste jag dra på möte, sen hem och hämta dottern till handbollsträningen! Få se om dagen har några fler glimtar på lager...



Kramisar alla tisdagslirare!

På senare år har jag ibland haft svårt att få fatt i den där riktiga julkänslan, den som man så väl känner igen då man upplever den.

Dethar inte spelat någon roll hur mycket glöggsippande, julgodisgörande samt ljuständande man ägnat sig åt, julefriden, lugnet och ron har lyst med sin frånvaro, omöjliga att forcera fram.

Men i år, kanske, kanske blir det ÄKTA Christmas spirit ändå?

Jag känner att jag är på god väg och säkert hjälper det vädermässiga läget till en hel del: Stockholm visar sitt allra glittrigaste snölandskap, det är SÅ makalöst vackert och jag njuuuuter av mina härliga vinterpromender. Jag tror banne mig att jag bor i världens vackraste stad, så kallas den ju också "beauty on water" i turistsammanhang.

Jag njuter faktiskt lite extra mycket då jag tänker tillbaka på hur jag halkande och släpande tog mig fram med hjälp av mina kryckor förra vintern (jojomen, broddarna är redan inköpta men används inte så värst jätteofta...)

För att öka jultrycket ytterligare och maxa stämningen, serveras här en riktig goding till jullåt, från långt tillbaka i tiden...

Kramar på er alla decemberlirare!

Dagens julstämningsboost...

Först lite julstämning a la Häggis!

Sen, senare....

...moi!

Upplyste imorse mina adventskalenderlängtande kids att det är första december heeeela dagen idag. Ja, såklart har inte några kalendrar inhandlats ännu, mest beroende på att jag inte prioriterat detta inköp samt att kidsen önskat sig specifika kalendrar som inte finns på holmen.

Dottern morrade lite medan sonen, på sitt mycket kloka, snart tioåriga vis (imorgon fylls det!), menade att: "Men fattar du inte vad mamma sa, det är första december hela dagen, hon ska ju köpa kalendrarna idag".

Jag har faktiskt helt förlikat mig med att jag blivit en sistaminutare, inte gällande allt här i livet men med ganska mycket är jag ute i absolut sista rycket.

Julklapparna till exempel, de inhandlas den 22 december, that´s it! Såklart har jag en plan för vad jag skall köpa och var, det går ju inte direkt att slöshoppa i snigelfart två dagar innan julafton. Dock hinns inte några större inköp med före den dagen, kalendern är ganska full som den är, jo, jag tackar.

Och den 23 december, den dagen går i mat-,godis och granfixandets tecken här hemma: Det är då doften av skinka, Jansson, knäck, barr borrar sig in i det wilhelmssonska residenset.

Fast julgodiset tjuvstartar vi alltid lite med; för tillsammans med ett gäng andra barnfamiljer tillverkar vi, under mycket trivsamma former där en del mat och glögg slinker ner, sötsaker i parti och minut. Varje år får sen varje familj en liten goodiebag med sig hem. Dagen efter är man alltid lika förvånad: Har vi verkligen gjort de här utsäkta mozartkulorna, den delikata ischokladen...?

Ja, ja, förutom att rätta en hel massa måste jag exakt NU bege mig ut på stan, sonens födelsedag är ju imorgon!


KRAMISAR

Softisch...

Nu när jag fixat med mossa, svampar och diverse andra utsmyckningar i adventsljusstaken har jag bestämt mig för att softa hemma resten av dagen; känner en aningens förkylningstendens i kroppen men inte så vidare värst farligt, men ändå!

Och eftersom jag kommer ägna hela morgondagen (8.30-17 to be exact) åt handbollsturneringar både på Söder och på holmlig hemmaplan känner jag ett visst behov av att bara "gå och dra" hemma.

"Vad mycket ni verkar ha med aktiviteter och så", kommenterade en bekant häromdagen. Jo, det blir en del, dottern kör dans, kör och handboll två ggr i veckan plus matcher då och då. Sonen ägnar sig också åt två träningspass handboll , plus matcher, samt en Coerver fotbollsteknikkurs i veckan.

FAST, egentligen är det inte så vansinnigt mycket och framförallt ligger allt inom bekvämt promenadavstånd, förutom bortamatcherna då. Och jag tycker det är viktigt att barnen rör på sig, att de är med i lagsporter och lär sig om kamrat-och kämparanda, att inte driva själva och att umgås med många.

För dotterns del hoppas jag att handbollen blir ett naturligt sätt bort från tjejiga tvåsamhetstendenser. Nu är läget inte så farligt, hon leker med många olika kompisar, ibland flera samtidigt, även om hon har en speciell liten väninna som hon anser vara sin bästis (idag fick hon ett bästishalsband av henne, lycka!!!). Men man vet ju av egen flickerfarenhet att vågorna kan gå höga på vänskapens hav och ibland lurar riktiga stormar. Då kan de vara skönt med ett helt litet handbollsgäng i ryggen!Hoppas bara hon vill fortsätta spela...

Idag verkade dottern kry så det blev den vanliga lördagsförmiddagsdansen, under vilken jag passade på att handla till kvällens happenings samt hämta sonens stooooora låda från Fem Förlag från postutlämningen. Jodå, han har eftermiddagsaktiviteten färdig och klar: att stämma av det han fått i boxen mot de beställningar som gjorts samt att leverera till sina kunder, de som finns nearby vill säga.

PAUS här: "Jag har fått helt fel grejer, eller i alla fall några saker stämmer inte" ropar sonen från jultidningseländet. Voine, voine, nu blir det till att ringa Fem Förlag, sen...

Fast först, refill av lattemuggen samt check av barnrummet, där dottern med kompis pysslat med någon slags makeover inför det disko de tänker ha ikväll...

KRAMAR till alla lördagslirare out there!

Fredagsrapport

Tur man är flexibel här i livet.


Istället för att åka på mysig laserdomeutflykt med en klass på jobbet samt spendera fredagskvällen med goda vänner över en förhoppningsvis god middag a la Wilhelmsson, så blev det istället vab och lugn hemmakväll för hela slanten idag.


Dottern kräktes flera gånger under natten och har nu lite lätt feber. Vet dock inte hur mycket då den enda febertermometern jag hittade gått sönder. Övriga två styck termometrar lyser med sin frånvaro; lite retsamt så där, för deras fodral ligger kvar i medicinväskan...

Och hur blir det i helgen? Det är dans, hemmadisko, handbollsturneringar inbokade...Nåväl, vi får ta en dag i taget helt enkelt och kolla läget. Hälsan går faktiskt före allt annat, så är det bara.

Ibland tänker jag på familjer som drabbats av riktig sjukdom, t e x cancer, eller svåra trafikolyckor, alltså sådant som blir helt och hållet livsavgörande, som ställer hela tillvaron på ända och förändrar allt.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kunna vara, jag är ju än så länge lyckligt förskonad från sådana hemskheter. Den enda snudd på något som skulle kunna anses ligga lite i närheten, eller någonstans i den närmaste periferin, var väl då jag bröt benet och levde den enbetes liv i februari. Men då visste jag hela tiden att det skulle bli bra några sjukgymnastikmånader senare.

Man skall vara så tacksam för det man har, så är det bara, och försöka njuta mer av de små glimtarna i vardagen. Seize the day-mantrat får jag ofta repetera, om och om igen, särskilt i perioder då gnällpella visar sitt fula tryne.

Igår kväll klagade jag till exempel på att katten Molly väsnades lite väl mycket, hon får ju så kallade kvällsryck då hon bara drar runt och leker med icke lämpliga små saker, nu en julgranskula som lite väl tidigt farit fram från en jullåda. Och sen inatt hade jag så en mardröm, där Molly trillade ner från balkongen och dog; som om hon överhuvudtaget skulle sticka ut nosen i detta kalla, vita. Kram på dig Molly, du får en extra godisbit till fredagsmyset!

Nu skall jag gå och ta tag i denna dag, som tur är har jag en hel del rättningsmaterial med mig hem. Jippieeee!!!





Kram på er alla fredagslirare!

Oberoende!

Läste en s k slasktidning igår men där fanns i alla fall en intressant artikel: Den behandlade det nutida fenomenet att ständigt vara online och hur många människor faktiskt kan bli deprimerade av att inte hinna blogga, sms:a eller uppdatera status all the time.

Jag kunde nog ha utvecklats till en sådan där beroende en men någonstans halvvägs uppnådde jag ett underbart mellanläge; jag kände inget som helst tvång att göra någonting:Jag bloggar när jag känner för det, ibland varje dag, ibland varannan vecka. Facebook, samma sak där, det blir när det blir.

Dock är sms:andet min lilla last, mycket beroende på att de flesta av mina närmaste vänner inte har facebook. Och då det vardagliga livet med jobb, aktiviteter samt var man geografiskt faktiskt bor gör det svårt att få ihop träffar tillräckligt ofta fungerar sms:andet utmärkt. Var man än befinner sig kan man utbyta små tankar och livserfarenheter, kanske ta en eftermiddagslatte "ihop" fast då inte IRL...

Ibland känner jag ett visst mått av övermättnad; kanske inte så mycket för egen del, för jag KAN välja att inte vara uppdaterad och informerad hela tiden. Dock tror jag många, därav sagt inte alla, av dagens unga inte har den förmågan, ännu: De senaste statusmeddelandena, sms:en från kompisarna styr hela deras vardag, de har svårt att koncentrera sig och fokusera på en sak i taget, de blir stressade av att alltid vara nåbara och att aldrig kunna "stänga av". Men de är barn av sin tid, med ett ständigt infoflöde och de kan kanske inte riktigt hjälpa det...

Där måste vi vuxna gå in och erbjuda vår hjälp. Hjälpa dem begränsa sig själva, hjälpa dem att trycka på "off"-knappen då och då. Kanske behövs ibland så drastiska åtgärder som att dra ur diverse sladdar till TV:n, datan, PS, koppla ner det trådlösa, gömma telefoner, SIM-kort, frysa abonnemang..? Ut och lek istället, kurragömma, sparka boll, åk pulka!

På samma sätt som man själv hade begränsad telefon-och TV-tid om kvällarna, där någonstans i början av 80-talet, med enbart två kanaler där ett mycket begränsat ungdomsutbud stod på menyn...

Nu har jag i alla fall flytt min onsdagsverklighet lite väl länge, ja, det är städning på schemat, så flykten var väl vald.

Dottern, som är lite hängig, är hemma med mig idag och om hon hjälper till med dammtrasan så har jag lovat henne ett panfupass framför datorn; eller kanske blir det flera, hm, hon har ändå gjort sina läxor... (Info: Panfu är ett onlinespel där man "är" en liten panda)

Just det, jag har lyckats klämma mig in i vindsförrådet och lösgöra några kartonger julpynt, hurra! Redan igår ställde jag fram väl valda belysningsdekorationer och insåg att vi inte behöver köpa några nya; nej, vi återanvänder istället gamla raringar.

KRAAAAAAAAAAM

Tidig

Vi har faktiskt nyss tillverkat årets första knäck, mikrovarianten, sonen och jag. Vi tog lite vad som fanns i skåpen och själva smeten blev i alla fall smaskigt delikat. Återstår att se hur konsistensen blir, misstänker ganska rinnig. Mikroknäck har tendensen att bli just mjuk, istället för sådär segigt knäckig.

Men långkoket tar vi annan gång, nu var det mer "lätt, snabbt och sött"-parollen som gällde. Här följer receptet:

Emil och Lottas mikroknäck
(40 formar))

Ingredienser:

1 dl vispgrädde
1 dl muscovadosocker

1 dl sirap
2 msk salta jordnötter; hackad

Beskrivning:

Blanda allt utom jordnötshacket och koka i mikron på full effekt ca 6
minuter. Rör ner nötterna och kör 1/2 - 1 minut till. Häll i formar.

So long och mumsig eftermiddag på er!

Otidig

Näe, jag är ingen sådan där som är ute i hiskeligt god tid med exempelvis julpyntet. Men med någon slags önskan om att jag just i år skulle transformeras till en sådan där ordentlig en, med full julkoll, bestämde jag mig för att dra upp på vinden idag, är ju ledig och sonen är återigen på plats i plugget (om än med mycken halsont, vilket innebär besök hos doktorn senare).

Fast, jag kom inte ens in i vindsförrådet. Inte för att nyckeln var borta eller så utan för att någon har lagt in hur mycket saker som helst där, så fräckt, eller hur? Sist jag besökte lilla skrubben var det visserligen fullt men man kunde i alla fall ta sig fram längs med en minimal gångfåra, voine, voine...

Det värsta är tyvärr att det är jag o maken som låtit det bli så här. Har för mig att jag just vid denna tid förra året skrev här på bloggen att "ja, innan nästa jul så skall vindförrådet VERKLIGEN städas och gås igenom grundligt"...Men nu, same shit again, jag vände på klacken och struntade i att vara sådär genomtänkt och "tidig".

Istället har jag surfat runt o kollat efter julutbudet på IKEA, Rusta och Indiska, jag vet ju att många dekorationsslingor gav upp förra julen och att vi behöver nytt pynt till granen...Särskilt som jag har bestämt att julen skall gå i rött,rosa, lila samt silver och guld här hemma, nice!

PAUS här: Ynklig son ringde från skolan, han har både halsont och huvudvärk, storplutten, och vill komma hem. Jag skall förbereda en kopp te med lite mjölk och honung samt ladda DVD:n med något lämpligt.

Det blir absolut "no, no" gällande fysiska aktiviteter för sonens del den här veckan. Men hoppas, hoppas att han kurerar sig snabbt så han kan njuta av den mysiga helgen vi skall ha, bland annat på hotell i Uppsala.

Ha det nu så gott alla därute!

Kram Lotta

Vab-läge

Från vabsoffan skapas detta inlägg; det är sonen som är sjuk för första gången på hur länge som helst (dottern har varit lite småkrasslig now and then). Det är 40 graders feber, huvudvärk, halsont och illamående som är diagnosen: med andra ord rent och skärt soffläge.

Just nu tittar vi på den helt fantastiska filmserien "Life", som maken beställt och som, lämpligt nog, damp ner i brevlådan häromdagen.

Hoppas, hoppas att storkillen kryar på sig snabbt, i helgen skall vi nämligen dels ha bjudmiddag hemma hos oss, dels iväg på en liten minisemester till Uppsala, för att fira min mor och far som snart blir, ja, äldre...Och innan dess vill han faktiskt tillbaka till plugget, för "det är lite jobbigt att ta igen det man missar". Hm, så tänkte aldrig jag när jag var nio år, men time changes...

Tur att det inte rådde sjukt läge under helgen i alla fall, den var istället full av trevligheter, handbollturneringar, fotbollsträning samt köruppsjungning, nice. Trevligt var det också under höstlovsveckan, då blev det royal treatment på småländska marker hos svärföräldrarna, inklusive mysigt besök i underbara Kalmar på tu man hand med maken (hotellstaying minsann).

Näe, nu skall jag sätta mig lite mer in in hur ringpinvinerna sköter sina matbestyr; de prenumererar inte på Linas matkasse direkt. Jag funderar däremot på att ta upp våran sådana igen, vi har en så kallad vilande prenumeration som då när som helst kan återupptas. Och just nu råder det torka och öken vad gäller matinspiration för undertecknads del...

Ta hand om er alla!

Kramisar

Lazy feeling...

Småland calling...

Njuter i fulla drag av några dagars ledighet med absolut uppassning. Det är med nöd och näppe jag tillåts hjälpa till här hos svärföräldrarna; men imorse tvingade jag mig till en diskmaskinstömning i alla fall. Jag menar, efter nära 20 år tillsammans med storsonen i huset har jag liksom hälsat på här några gånger, och då lärt mig var saker och ting har sin plats i skåpen, nästan...

Förutom god lunch samt oändliga fikapauser med fantastiska bakverk a la svärmor har jag idag hunnit med att besöka ortens lilla bibliotek, lira bandy med kidsen samt ta en rejäl lantlig powerwalk. Den inkluderade ett plask rakt ner i lervällingen vid en bondgård som passerades, hade så klart glömt gummipjuksen hemma i stan, samt ett möte med Highland Cattle- kossor; som verkade bli rädda för min mobilkamera...

Men vädret hör ni; är det vår eller vad? Inte mig emot med värme och ljumma vindar, men frågan är om det blir någon snö och vinter överhuvudtaget? "Hur kan man bara ogilla vintern?", undrade dottern vid fikabordet då hon hörde min skeptiska inställning till alltför mycket snö och isande kyla. Jag tycker nämligen att det räcker med ungefär fyra veckor av intensiv vinter, då hinner man med pulka, skidor, mysig glöggkänsla och så...

(Förresten är kall, ljus glögg fantastiskt god på sommaren också...)

Svärfar visste dock på råd då en släkting till honom redan spått vintervädret 2010: Genom analys av tre grismjältars form kunde han utläsa att ja, det blir snö INNAN jul och sedan nada, ingen långvarig, glittrande vit vintermatta.

He who lives will see....

Ha det nu så gott alla semesterlirare, var ni än befinner er!

KRAAAAAAAAAAAM

Hejsan, hallå!

Bus eller godis-trenden verkar faktiskt inte ha slagit riktigt rot här i innerstaden; inga hushåll hade godis hemma då dottern spökvandrade iklädd bland annat fladdermusdiadem, guldklänning och mantel. Men tomhänt kom hon dock inte hem, två guldtior samt ett paket Ballerina gjorde henne sällskap.

Sonen har inte deltagit på flera år, han har ju "scenskräck". Som tur är showar Sara för två, minst...

Mycket passande har hon också antagits till en teaterskola efter jul, då blir det hela fem aktiviteter totalt och en insikt om att en av dessa nog får stryka på foten. Frågan är vilken, hon gillar dem alla, hm...

Flera showtillfällen bjöds det på nu i helgen, då vi kryssade loss på Östersjön. Fast gårdagskvällen blev ingen tiopoängare, det var sjögång med flera åksjuka i sällskapet som trist följd. Tur att det fanns spypåsar lite överallt, de kunde man till exempel ge till serveringspersonalen på grillrestaurangen. Ja alltså, sen, efteråt, då man fyllt dem med innehåll, så att säga..."Det händer på sjön", menade hovmästaren då jag ursäktade lilla gåvan...

Men under fredagskvällen var det klackarna i taket, drinkar samt late night show för alla oss festprisssar, riktigt nice var det yeah, yeah, yeah!

Lite abrupt ramlade vi ur lilla hytten redan kl 05.30 imorse, fast vi fick ju en hel timmas sömn till, thank god; båten skulle nämligen omedelbums fortsätta mot Åbo. Då vi inte hade fler planer än Saras handboll idag tog jag tillfället i akt och storstädade nästan hela dagen; nästan hela lägenheten hann jag.

Nu skall jag strax poppa popcorn, krypa upp i soffan och se familjefilm med ungar som har sovis imorgon; de har bara fritids och Klubben och en make som alltid har sovis, typ.

En annan skall upp i ottan och ha studiedag med en massa trevliga kollegor, nice! Fast på onsdag inleds några välbehövliga dagar av lov, vila och ledighet. Då drar vi till Småland och svärföräldrarna.

Hasta la vista!

Modigheter

Jag har tänkt....på det här med hur modet förändras.

Funderar över hur det var då jag växte upp på sjuttiotalet; då blev man töntstämplad om man hade mössa. Satt därtill ett par gummistövlar på fötterna blev det bara too much.

Hm, hur är det nu? Sonen, på snart tio är, samt en knippe elever på jobbet, BOR i stort sett i sina mössor; även MITT i sommaren, nästan i alla fall. Mössan är inte, enbart, längre till för att värma små ljushuvuden i isande vinterkyla. Ånej, den har blivit en identitetsmärkare samt kanske också en chans att gömma sig en smula...

Måhända har gummistöveln inte fått samma genombrott hos den yngre generationen, tyvärr (sonen har sedan femårsåldern enbart använt dessa praktiska plastdon under en vecka på kollo i somras samt några enstaka gånger på landet) men det har den däremot fått hos min egen generation, med råge.

Här på holmen stövlas det omkring i tid och otid, även då det inte är blött och regnigt. Så klart pryder de flesta sina fossingar med dyra stövlar av finmärken. Men inte jag inte, jag inhandlade mina senaste korallröda på rea för några veckor sedan. Det går åt en del stövlar nämligen; på landet brukar jag ibland glömma dem utomhus med jobbiga sprickor som resultat (dumt då man glömt bort dem och traskar ut i plasket).

Dottern delar denna stövelentusiasm och har gärna dragit på sig sina blå, rosa eller gröna stövlar (hon har ärvt en hel massa från sina underbara kussar) under soliga, varma dagar. Och lika inkonsekvent hade hon tunna sommarskor på sig en kall dag som denna.

Ja, ja, jag bråkar inte om kläder med kidsen, de får själva upptäcka sina felval.

Snart står helgen inför dörren igen, med en hel del roligheter i bagaget: Femtioårsfest, handbollsturnering, dans med mera.

Ha det bäst!

Hääääj!

Nu du mamma, så kommer det ett litet blogginlägg i alla fall!

Ja, det har faktiskt kommit klagomål från lite olika håll, om att jag inte uppdaterar bloggen tillräckligt, sorry!!!

Jag passar på nu då jag råkade få en liten ledighetslucka, kidsen är på kör med efterföljande kompislek samt handboll. Och då varken promenad eller invikning av tvätt lockade särskilt mycket, hamnade jag i TV-soffan med lilla bärbara i knäet, likt en liten katt, varm och hemtrevligt spinnande...

Fick ju förresten en hel del härlig lantluft till livs då vi var i torpet lördag-söndag; det kanske räcker för hela veckan?Näe, jag är beroende av mina höstpromenader, jag vill bara ut, ut, och det tar tyvärr väldigt emot då att gå ner i husets gym, fast jag så väl skulle behöva några duster med motionscykeln, hantlarna, ja, ni vet...Men det blir väl sen, då allt det höstklara, färgrika bytts ut mot slask, blask och grått murrmurr.

Lite hundbiten är jag just nu, ja, inte BITEN på det sättet, utan hundintresserad. Dottern och jag lånade torpgrannarnas lilla härliga pälsboll (en slags terrier?!?) för en hösttur i skogen och vad mysigt vi hade det. Och vad långt dottern gick, 50 minuters powerwalk i mammas takt var plötsligt ingen big deal!

Fast det verkar ju vara så mycket pyssel med människans bästa vän; valpkurser, diverse andra kurser och vem vill passa den då man reser bort?

PAUS här: Maken skall ut och springa, minsann, och nu letar han efter en en mp3 som försvunnit på något mystiskt sätt, och jag dras in i jakten,hm...

Ingen musikmaskin upphittad...

Näe, det blir nog en katt till, om det skall bli fler djur, trots att sonen bedyrar att HAN minsann skulle ta hand om hunden helt själv.

Fast i och för sig, kanske bra om man skaffar en hund då sonen stiger in i tonårsentrén, med ännu ett tidsslukande fritidsintresse fås än mindre tid till bus och stök? Kanske kan han tävla i agility typ varje lördag och söndagsmorgon, tidigt, tidigt...eller?

Förresten, på fredag skall sonen på sitt allra första disco; redan nu har han börjat planera hur luggen ska kammas och skall han ha spray, vax eller kanske gelé...

Over and out och ha det så gott alla måndagslirare out there!

TGIF!

Äntligen har förkylningen börjat släppa sitt järnhårda strupgrepp på mig; jag andas lättare och vaknar således ej av andnöd 25 gånger varje natt, YES!!!!

Igår tog jag till och med en underbar höstpromenad; i regnet, men ändå, otroligt uppfriskande och härlig var den i alla fall.

Men varför rusar veckorna fram i så rasande snabbt tempo? Det är fler i familjen som inser detta: Dottern har redan börjat rita julteckningar samt repetera sångrepertoaren inför kommande lucia- och julkonserter.

Och sonen dundrar på i sin roll som jultidningsförsäljare, med finfina premier hägrande någonstans...far away, kanske too far away???Mycket jobb för att uppnå poängen som genererar en iphone blir det...

Jag ser i alla fram emot en helg i höstmysets tecken. Inga jätteplaner är dock gjorda, det vankas bara lite kalas, fotboll, dans...ja, det vanliga helgköret kantat med hemmachill, fikastunder och mammamiddag.

KRAM

Tur i oturen, kanske?

"Mååååste du också vara hemma, idag igen???" Ja, dessa trevliga ord brukar normalt komma från min mun på onsdagarna, d v s mina lediga/jobba- hemma dagar. Mottagaren är min käre make som råkar ha sitt kontor hemmavid, fortfarande.

Det blir lite kämpigt ibland: För det första måste jag utföra en del datajobb och behöver vara uppkopplad . Det är bara det att vårt lilla trådlösa system inte alltid/väldigt sällan, klarar av att två datorer är igång samtidigt.

För det andra yr jag runt som ett yrväder halva morgonen och plockar, röjer upp och fixar. Maken blir yr i huvudet då jag sveper omkring och han tycker också att jag för en ganska så "bullrig" tillvaro (?)Nu är det så att jag inte KAN jobba eller överhuvudtaget existera om jag inte får göra iordning, i alla fall litegrann...

Fast idag, idag råder ett helt annat läge, utanför det normala. Här utförs inget plock eller röj, här bullras det nada. Jag är hängig med halsont, ömmande kropp och med bihålor som börjar göra sig påminda.

Och jag UPPSKATTAR makens hemmajobbande närvaro. Just nu är han exempelvis ute och handlar Yakiniku, det enda jag är sugen på. Och jag tyckte han nämnde något om någon chokladpralin till efterrätt...

Kramisar

Småsegt läge

Jaha, så har en liten höstförkylning brutit ut...Där fick man för att man var ute och svirade i goda kollegors lag i fredags kväll.

Svidig hals och näsa samt en ömmande kropp gör mig seeeeg, på dåligt humör och med absolut inget tålamod eller överseende med någonting, någonstans.

Och varför har jag förresten så företagsamma kids? Igår uppvisade sonen en ny frisyr, designad och klippt av...honom själv. En liten lugg fixades till så där i all hast mellan skola och fotbollsträning. Fast helt nöjd kanske han ändå inte blev, eftersom han körde ett långpass framför spegeln imorse då han likosm vattenkammade "in" luggen i resten av lintottshåret...Ja, ja, det blir frissan efter plugget på torsdag; mitt spinningpass tillsammans med en mycket hurtig kollega är ändå inställt pga mitt tillstånd.

Och dottern: Imorse skulle hon prompt cykla till skolan, trots att jag påminde om att hela proceduren med cykelframtagning, fix med det assega stödet osv skulle ta en MASSA extratid i anspråk. Snabb som en vessla rusade hon ut före mig och förberedde det lilla äventyret.

Mina onda aningar blev besannade: I tunneln, som vi var tvungna att "gena" genom pga tidsbrist, råkade lillpluttan tappa cykeln i en trappa. Den gled av barnvagnsskenan som hon drog den på och bumpade nerför i en ganska så hög hastighet. Så, nu står köp samt montering av en styck pedal på den redan ganska långa what-to-do listan.

Jag sär, jag sär...

Men, men nu tittar solen i alla fall fram genom fönstret och förresten så har jag bokat in en massa trevligheter framöver, några ljus i höstmörkret så där. Måste bara bli kurant igen!

Kramar

Ljust depp...

Tidig morgon, regnet smattrar ivrigt och lite uppfordrande på fönsterrutan: "Gå upp nu"! "Ja, ja, bara vila en liten nanosekund till..." Det är alldeles kylkallt i sovrummet, kanske beror det på att jag envist vägrar att stänga vädringsfönstret under natten, brr!!! Jag vill på något sätt inte erkänna att det faktiskt råder murrigt höstläge nu, sommaren är long gone, det märks tyvärr alltför väl både fysiskt och psykiskt. Var är de solvarma rosékvällarna då livet tedde sig så lätt och glatt, no worries at all och "det tar vi imorn..."???

Men med en spinnande varm liten kattkropp, i form av Molly, på magen är det helt möjligt att slumra lite till...

"Rise n´shine", så klart är man tvungen att hoppa upp, ta tag i dagen, även denna "min dag" då jag är ledig. Ledig och ledig ja, det är ganska sällan jag är just det. Jobbet kräver sitt och resten av dagen går åt till alldeles urtrista vardagssysslor, som inte alltid hinns med de övriga dagarna.

Tankar om att gå på roliga, utvecklande, utmanande kurser finns där hela tiden men ännu har jag inte kommit till skott och hushållsbestyren tar liksom över.

Dock är det oerhört skönt att kunna ta dagen lite i sin egen takt, kunna sitta hemma i myshörnet och jobba eller dra till närbiblioteket och lyxa till det, kanske med en fika för billig penning i det nyrenoverade kaféet?

Just det, ännu ett ljus i mörkret måste jag berätta om: Jag har känt en enorm tristess och ett riktigt motstånd inför matlagningen nu i höst. Det är inte själva tillverkningen av middagar med mera i sig som är jobbigt utan det är att komma på vad man skall ha, rota i receptpärmar och kokböcker, BLÄÄÄ!

Maken beställde en provpåse på mataffären.se; Coops eget konkurrensalternativ till vimlet av alla de kassar med hemlevererad mat och recept som numera finns out there. Fast här kan man även beställa hem "vanliga" matvaror samtidigt, sååå bra! Och maträtterna känns något mer familjeanpassade än de linssoppor med mera som var i Linas matkasse, som vi tidigare provat. Det är lite mer av falukorv-och makaronerstuket i Coops; fast goda varianter på falukorv och makaroner och mycket grönsaker och ekologiskt! Rekommenderas!

Nähä, nu skall jag bege mig ut på promenad i mina nyinköpta, knallröda gummistövlar och andas in hösten...

KRAM

Skadeläge

Det finns samtal man inte vill få, typ: "din dotter har ramlat från räckställningen med huvudet före, du eller din man bör nog komma och hämta henne".

Alldeles lägligt, två minuter före sista lektionen i fredags fick jag i alla fall ovanstående samtal från fritidsfröken. Man hinner tänka många tankar under den timme det faktiskt tar mig att komma till dotterns fritids från jobbet: Hur i sjutton kommer hon se ut? Har hon tuppat av (fast det visste jag att hon inte hade eftersom jag pratat med henne flera gånger i mobilen under min till synes oändligt lååååånga resa)Blir det en fredagskväll på Astrid Lindgrens? Eller tvingas vi rentav övernatta där?

Och varför hade ungen hängt i räckställningen IGEN? Bara två dagar tidigare skadade hon ryggen i samma olycksaliga "leksak".

Dock var det inte så farligt trots allt, mina värsta farhågor blev inte besannade, thank God!. En rejäl svullnad, en liten blåtira samt ett skrapsår, allt lokaliserat till högra ögat och tinningen. En lugn eftermiddag med en tröstbarbiefilm, lite fredagsgodis och sen var det ganska så bra igen.

Sonen avslöjade, sådär lite i i förtroende, att: "Mamma, vet du, varenda gång jag har lektion och tittar ut genom fönstret då Sara har rast, så hänger hon där, högst upp i räckställningen".

Hm, varför tittar plutten ut genom fönstret under lektionstid för det första; han skall väl vara helt försänkt i kunskapens böcker och absorberad av klassrumsverksamheten?

För det andra, kan man ställa dit en räckvakt, som förhindrar dottern från att kliva upp där igen? Hon verkar ju ganska orädd, min lilla älskade unge!

Liknar hon förresten inte någon jag känner, någon jag känner väldigt väl, för att inte säga alldeles otroligt väl...Jodå, visst ser jag mig själv i henne, som den orädda pojkflickan jag var i sjuårsåldern, hängandes i alla trädgrenar som fanns, springandes, snubblandes på alla möjliga och omöjliga ställen.

Men vad sjutton; nu kommer sonen hem från fotbollsträningen med en "stukad fot". Jag tror jag smäller av!!!!

(Han kan stödja på den i alla fall, då är den är nog inte helt stukad, kanske halvt???)

Vad bra, då är det befogat att sitta ner, ta det lugnt och göra läxor, länge, länge...

Kramar från mig

Att ta eller inte ta...

Att ta eget ansvar; hur lär man kidsen det? Kanske genom att faktiskt låta dem ta just eget ansvar, för läxläsning, packning av skolväska, träningstrunken etc. Att inte påminna eller lägga sig i.

Det kanske var denna coola inställning som gjorde att sonens "mellis-innan-fotbollen" vare sig blev tillverkat eller nerpackat imorse. Nämen oj då, läxböckerna följde visst inte med sonen hem idag heller, "det får du ordna imorn"beordrades han därför. Så istället för att dra hem direkt efter heldagsäventyret på Skansen ska han pallra sig iväg till skolan och hämta hem materialet.

Det roliga är att min käre make tror att ungarna packar ner sina idrottskläder, tar hem sina små läxor med mera helt av sig själva, att de så att säga är självgående utan behov av påminnelser och tjat. Han har liksom missat att det finns en person i familjen som är projektledare, som ser till att alla vimsiga trådar hålls ihop, någorlunda, och det är så klart moi!

Maken är duktig och klarar av att hålla koll på något lite då och då. Och visst, han har heeela ansvaret för fotbollsträningen, ähum. Konstigt att han ibland missar att kidsens fötter växer otroligt fort under sommaren, så fort att de måste ha nya fotbollsskor direkt då höstsäsongen startar. Och trots att han får samma veckomail från skolan som jag så har han mycket sällan koll på ungarnas läxor och uppgifter. Men visst, "de klarar ju allt själva".

Fast dottern är faktiskt otroligt duktig på att reda sig själv, hon förbereder, packar ner och lägger t ex fram sina kläder kvällen innan, skönt! Sonen, ja, han hittar hela tiden på så mycket annat som är tusen gånger mer intressant än att hålla koll på läxor hit och matsäck dit. Nu är det exempelvis försäljning av jultidningar som gäller. Efter att i tabellform ha jämfört fem olika jultidningsförlag, eller rättare sagt de premier man kan komma upp i hos de olika konkurrenterna, bestämde han sig för att satsa på ett.

Han har mycket väl satt sig in i utbudet och provade också ut sin lilla reklamjingel på mig innan han gav sig iväg ut på försäljning. Tror att han inledde det hela med att berätta att han säljer samlingsboxen av "komedin, visst heter det komedi mamma?" Solsidan (hans egen favorit).

Men ikväll blir det ingen försäljning, det blev straffet för att han glömt läxböckerna i plugget. Och i hallen står gympaväskan och småmöglar, ouppackad; i badrummet har benskydden funnit sin viloplats på tvättmaskinen sedan i måndags-eget ansvar, eller hur?

Fast i kylskåpet tronar en matsäckspåse färdigfixad och klar och bara väntar på morgondagens äventyr...

Trevlig onsdagskväll på er!A

Söndagsgnäll

Vad jag njöt imorse när jag tidigt, nåja för att vara en söndag, gav mig ut på en härlig powerwalk. Trodde att det skulle vara glest i "spåret" men verkligen inte, det var många med mig som dragit på sig träningskläderna och kämpade sig fram.

Jag har sagt det förut men jag säger det igen: Mitt favoritpromenadstråk är verkligen breathtaking, det är sååå vackert längs vattnet. Idag var det flera båtar som låg och småputtrade därute på böljan, några äldre gubbar fiskade, värsta "Old Man and The Sea"...Det enda som störde idyllen var en stor, fet, död råtta som närapå blev nertrampad av undertecknad, hua...

Som inflyttad stockholmsbo har jag genom åren fått försvara att vi bor i Stockholms innerstad, ja MED två småbarn, som numera inte är några småttingar längre.

Trångsynta människor som på fullt allvar tror att Stockholm=Drottninggatan (mitt hatställe). Så fel, så fel, man skulle vilja dra med dessa stackare ut på mina rundor och visa allt vackert och "lantligt" som faktiskt ligger på promenadavstånd från vår bostad; visa hästen Nicke, med de jättegula tänderna, fåren, grisarna och alla andra djuren på 4H-gården. Visa alla fiskeställen, alla lummiga parker och små skogsdungar som är "lungorna" här.

En bekant, som också är kungsholmsbo berättade häromdagen att en kompis till henne på fullt allvar trodde att det inte fanns några fotbollsplaner här i stan, que???Denna människa blir nog svimfärdig om man skulle avslöja att vi har en jättefin sandstrand med tillhörande bad inom femton minuters walking distance (i kidsens promenadtakt).

Anledningen till att jag tar upp detta negiga denna underbara söndag är att jag i veckan råkade träffa på en gammal bekanting på tunnelbanan som just undrade om vi fortfarande höll till i stenöknen. Som vanligt fick jag hålla ett litet försvarstal: "Vi har ju vårt lantställe du vet, 3000 kvm gräsmatta, utedass, sjöutsikt".

Rejält arg på mig själv blev jag efteråt, varför skall jag alltid behöva ursäkta vårt val av boende? Varför kan jag inte bara möta sådan här kritik med att helt frankt erkänna att jag älskar vår lägenhet på underbara Kungsholmen, jag älskar närheten till allt, även om vi inte direkt varit överrepresenterade på restaurangerna och pubarna de senaste åren, men vadå, kidsen blir ju bara äldre och äldre. Och nart går de på gymnasiet tillsammans med en massa ungdomar från ..."landet".

Så, skönt det var att lätta lite på trycket! Nu skall jag börja med eftermiddagsbaket, älskade syster med familj kommer på fika och middag strax!

Söndagskramar från mig

Tisdagstankar

Rasp, rasp...Sonens penna flyger över räknehäftet, nästan hela veckans matteläxa bestående av 40 tal skall göras nu. Jag sitter intill och skriver...

Jodå, nu är allt satt på rull igen, BIG TIME! Maken verkade tycka att det inte räcker med kör, handboll, sång och dans för dottern; då jag kom hem ertappade jag honom med att ha dragit med henne på fotbollsträning också. Nja, dragit och dragit, det lockade ganska mycket att en klasskompis också ville börja.

Så, nu har mannen alltså rekryterat ännu en medlem till den interna fotbollsligan här hemma.

Well, well, så länge hon tycker det är kul är allt frid och fröjd, tror det är bra för kidsen att pröva på lite olika saker. Tids nog vet man att de av tidsmässiga skäl faktiskt måste välja bort vissa aktiviteter. Sonen, som precis börjat mellanstadiet har börjat minska på sina, nu är det "bara" två sporter som gäller, varav fotbollen alltid har första tjing om krockar uppstår .

PAUS här: Bråk mellan ungarna, dottern kommer in och "stör" mitt i läxläsningen. Tack och lov är situationen hanterbar och konflikten snabbt löst. Tack för det, min bråktröskel är just nu under marknivå och minsta lilla gnäll och tjafs får mig att gå i taket. Jag tackar "Djursjukhuset" på TV, det fick dottern att snabbt avlägsna sig.

Och själv då? Jag har lovat att prioritera hårt den här terminen, eller rättare sagt att prioritera bort saker som inte är absolut nödvändiga samt att se till att göra saker jag mår bra av.Undrar just varför jag varit så vansinnigt dålig på att utföra de där så välbehövliga, undergörande gympassen, hm...Men september är en bra månad för sånt, eller hur?

Således avslogs sonens försiktiga undran, eller han undrade inte ens, han sade direkt att han förstod att han inte fick ta över en klasskompis två marsvin ("man får en JÄTTESTOR bur med, mamma")...Jo, jag tackar jag, been there, done that. Lilla Sally, bless her soul, härbärgerades ju i en bur gigantus och jag minns sonens möda med att städa och fixa hos det lilla djuret.

Dock kan det vara vandrande pinnar på väg, om NO-kollegans sådana lägger några ägg är det möjligt att det blir en levande julklapp i år...

Nu är det dags att hjälpa sonen lite med tallinjen...

KRAMAR på er alla tisdagslirare

Stoppa tiden?

Och äntligen kunde jag logga in på bloggen, hade glömt lösenordet men nu fått det mailat till mig; hm, avslöjar kanske att jag inte skrivit på ett tag.

Vardagen är nu ordentligt satt på rull igen, kan man lugnt säga. Nya rutiner skall prövas, utvärderas och sätta sig, kanske, så småningom. Minstingen har blivit ettaklabbare med allt vad det innebär och storkillen, mellanstadiekille, när gick åren egentligen förbi mig? Nyss spatserade han iväg och köpte härligt, färskt surdegsbröd till frukost och då vi alla mumsat klart dukade han av och fixade iordning i köket.

Dock går hushållsarbetet inte lika geschwint alla dagar, kan jag här avslöja, ibland vägras det och argument som "jag måste ju göra mina läxor istället (under terminerna)" eller "jag gör det SEN" (det vill säga någon gång innan jag går och lägger mig ikväll, typ) används ganska så flitigt.

Men trenden är positiv, bägge kidsen har börjat inse att de måste dra sitt strå till stacken, det blir liksom mer familjefrid då, gladare mamma och pappa.

Det här med ålder och barn, jag tycker det blir roligare och roligare ju äldre kidsen blir. Visst var det snuttigt och gulligt med små blöj-och nappflaskekids och visst kunde man bestämma nästan helt över dem då men det är så mycket häftigare att nu sitta ner och snacka lite mer "vuxet" med dem, även om ifrågasättandet av ditten och datten goes with the concept.

Igår kväll hade jag och sonen en nära magisk stund alldeles för oss själva. Efter en mysig pizzamiddag på klipporna vid vattnet med hela klanen W bestämde sonen och jag oss för att "powerwalka" hem (inte riktigt i min vanliga speed, men ändå).

Och där gick vi, i det här och var upplysta skumrasket, bland annat genom Rålis (inte bara skumt mörkermässigt, you know) och sonen började prata om att "han inte gillade fullisarna som var ute" och att "de kan göra konstiga saker" och vidare bedyrade han att"jag skall ALDRIG dricka mamma, i alla fall inte när jag är under 18 år, jag vill ju inte förstöra levern, man gör ju det då man blir full..."

Lille plutten, tänkte jag, hoppas du kommer ihåg ditt ställningstagande om en sisådär sex år, kanske skall man stanna tiden just här och nu i alla fall, eller?!?

Nu skall jag njuta musten ur varenda sekund av denna lördag, ännu helt oplanerad...

KRAM

Howdy!

Med "denna här" närvarande skulle nog bygget gå nåååågot snabbare...(OBS!Tyvärr är vår lada 1000 % risigare än den Ernst fixade, se bilden...)

Hej hopp!

Nu är vi torpare igen, i alla fall för några dagar. Kidsen och jag kom hit igår, medan maken redan slagit ihjäl några dagar här, byggandes ladutak tillsammans med sina föräldrar.

Jag tyckte det var smidigast att vara i stan med ungarna och låta byggarna vara ifred ett slag...Men det är ingen direkt vila att "ta hand om" sommarlovslediga barn. Eller rättare sagt underhålla dem, för det är det som det handlar om.

Då man är inne på tjugonde omgången Yatzy eller liknande vill man gärna roa sig med något annat och förresten nöjer sig inte de små med enbart mammas umgänge längre, näe, det talas om kompisar mest hela tiden.

Så, vi har därför gjort mysiga grejer med kidsens kompisar, de man fått tag på i semestertider vill säga. Bland annat hanns det med ett besök på Grönan och det blev tyvärr en lika sockervaddsklistrig,svettig samt knökfull upplevelse som jag hade misstänkt. (Fast inte så tokdyr ändå; vi hade egen matsäck med och våra yngsta sjuåringar gick in gratis eftersom de blivit ett år yngre dagen till ära...)

Dock var ungarna nöjda och vi mammor också, fast det blev vi egentligen först senare på kvällen då vi grillade och pimplade rosé på vår fantastiska innergård; jag bara älskar den!

Ett antal fisketurer har jag också varit med om, både i stan och ute hos syrran. Fiskandets ädla konst är nämligen Emils nya passionerade intresse och han delar det med några klasskompisar. Vi föräldrar får nog göra upp något slags schema vad det lider, för vilka som skall joina dem.

Jag spenderade exempelvis två timmar i hällregn på en av bryggorna vid Norr Mälarstrand the other day. Flertalet var de gånger jag började humma något om att "gå hem", "spela PS istället", inte ens då jag lockade med "baka något hemma" eller rentav"handla godis" fick jag något positivt gensvar. Inte kunde jag klandra killarna heller, fångsten var enorm; tre aborrar modell giant samt fem mörtar.

Igår kväll fiske igen, fast då här på landet. Nada fångst då, MEN ett äldre par som fiskade strax intill donerade sin enda firre till oss, en lagom stor aborre. Med hjälp av sin Handbok i fiske rensade, stekte och serverade sonen alldeles själv sin gåva.

Tillvaron i torpet skulle kunna vara smått kaotisk, trädgården liknar en byggarbetsplats, regnet ööööööser ner och då vare sig det lilla rummet i ladan eller sovloftet för tillfället fungerar som gästrum trängs vi alla i det lilla torputrymmet. Men, som tur är fungerar allt oerhört smidigt, svärmor och jag sköter markservicen samt hindrar kidsen från att ha ihjäl varandra medan gubbarna fixar taket.

Fast det är klart, solen får gärna titta fram så vi kan gå och bada, livet blir mycket enklare och bra mycket varmare då...

Men, men jag skall njuta av de sista sommarlovsdagarna, på fredag far vi till stan, nu för ett längre uppehåll. Dock är vi tillbaka här igen inom några veckor, den gamla vedspisen har jag fortfarande inte vitmålat, loftet bör färdigställas någon gång eller så vill man fly tillbaka hit till det enkla, lugna livet och "bara vara", då ekorrhjulet åter satts på snurrläge...





KRAM

Livstecken

Tidelido på er ute i sommaren! Kör inlägg från Blogspot igen, bloggen på Mama har krånglat så mycket med allt möjligt så jag byter  tillbaka till gamla goa, invanda hjulspår.

Befinner mig nu i ett slags minnenas arkiv, på många sätt. Vi är på sluttampen av vår tio dagar långa "semester" från torpet och är i skrivande stund hos mina föräldrar på Östgötaslätten. Nyss spisade jag och dottern bland annat min gamla carola-LP ("Främling"). Jag tackar en högre makt för att dottern delar min liking för denna storartade sångerska; vi sjöng med och jazzade loss, dottern mest i just låten "Främling"...men so what, hon har ju tid att lära...

Jag förklarade för dottern och sonen, som anslöt sig efter en stund,vilket genombrott Carola fick i Melodifestivalen -83, "och då fanns inte Youtube, Internet och så, man var hänvisad till några få kanaler på TV samt radion." (Stora ögon här), "wow"..."konstigt"...

Sedan fick kidsen KÄNNA lite på den stora, tunga skivan också...åh...

Innan vi anlände till mitt föräldrahem tillbringade vi fem härliga dagar på Öland. Det var exakt sju år sedan vi besökte Solen och vindarnas ö senast med barnen och snacka om en minnesresa då vi tittade på ungefär samma saker nu som då: Ölands djurpark, som utvecklats enormt och försetts med ett gigantskt vattenland, som blev den mest populära attraktionen hos kidsen, själva djurparken skenade de igenom på nolltid och det trots den nyfödda tapirungen (som knappast syntes). Fyren Långe Jan ägnade vi några timmar åt men skillnaden nu var att denna gång knatade alla i lilla sällskapet upp de 197 trappstegen mot endast en person förra omgången. 

Och sist men inte minst besökte vi en barndomskompis till mig, och med varning för ett slitet uttryck, "det kändes som igår":Trots att det var sju år sedan vi sågs sist, trots en utökning med två barn i kompisfamiljen och trots en mycket sporadisk kontakt oss emellan, mest i form av julkort och hälsningar via våra föräldrar, så verkligen flöt allt på helt perfekt, både mellan vuxna och barn. 

Våra döttrar som är lika gamla fann varandra på bråkdelen av en sekund och de visade sig också vara mycket lika till sättet. Man blev nästan tårögd då min kompis dotter, på ett barns öppet självklara och direkta sätt, högljutt undrade om vi inte kunde ses igen...ganska snart. Och DET ska vi, I promise. Planer har redan börjat smidas...

Men snart bär det åter av till torpet igen och då blir det GÖRA av: Med svärföräldrarnas hjälp skall ladan delvis förses med nytt tak. Undertecknad skall mest stå för underhållet av mat samt underhållningen av barn, inte så lite med andra ord. Vi kommer också få en del andra trevliga besök i form av bland annat min älskade syster med familj, som jag inte träffat på en månad på grund av osynkade semesterresor.

Men så är ju sommaren, man tar lite semester från sitt vanliga vardagsumgänge, säger jag till sonen och dottern då de knorrar efter sina klasskompisar...

Nu har resten av familjen i ren aktivitetsiver dragit iväg på fiskafänge och jag fick plötsligt lite egentid. Hjälp, vad gör jag då? Har inte haft så vidare värst mycket av den varan i sommar.

En sak är säker, jag spelar inte Yatzy med någon, det har jag gjort till leda i sommar. Ja just det, vi är en av mycket få familjer som inte har någon DVD i bilen. Eftersom datorn laddar ur efter typ 50 minuter och vi inte hittar biladaptern till den och då jag misslyckades kapitalt med överföringen av film från datorn till både sonens Ipod och min mobil, så blir det nada film i bilen, (förutom någon slags instruktionsfilm i min mobil) .

Och trots att kidsen har både DS och Ipod att roa sig med intog ändå gamla hederliga Yatzy tronen som favvoaktivitet numero uno under exempelvis trista bilresor.

Så, lite fika och en skogspromenad kanske???

Kram

Välkommen...

...till min nya blogg: blogg.mama.nu/charliesblogg/

Morning!

Jag bockar av, dag efter dag...

Så här i slutet av maj/början på juni känns det som om en dag innehåller ungefär lika många happenings som en MÅNAD i november.

Nja, skämt åsido, kanske inte riktigt, men ändå, mycket är det. Tyvärr blir det till slut så att man inte riktigt uppskattar alla roligheter, de blir bara en av alla bokningar i knökfulla almanackan.

Idag åker jag exempelvis i ilfart från jobbet till familjepicknicken med dotterns klass, filten får jag ta med i jobbtaxin och själva maten inhandlas på närmsta pizzerian. Detta skulle varit otänkbart till exempel då jag var mammaledig, då fixades minsann hemlagad picknickmat i parti och minut; men, men, prioritera/prioritera bort...Samtidigt skall maken lotsa sju killar till fotbollsträningen,men det är sådan logistik vi brottas med dagligen. Hemligheten ligger i att dela upp oss, så klart.

Veckan fortsätter i ungefär samma anda för att kulminera i helgen, där tre kalas, en match samt lite andra sociala aktiviteter, som ej är helt spikade , skall avverkas.

Benet då, tackar som frågar, det är ganska ok nu. Dock ej fullt återställt men det tar flera månader till. Nu kan jag dock gå upp o ner i trappor utan att hålla mig i ledstången, fast har jag för bråttom känns det lite instabilt o vingligt...

Och ibland har jag bråttom...till exempel nu då jag måste väcka familjen samt skynda mig till jobbet.

Hasta la vista!

En timme...

...med Sara bakom kameran.

Min dotter älskar att fota med min

mobilkamera; jämt och ständigt, med alla tänkbara och otänkbara ting som motiv.

Strax före lunchtid var vi ute på en kombinerad promenad (för min del) samt cykeltur (för hennes del) längs med en av alla underbara strandpromenader som finns nearby.

Diverse fotostrandhugg gjordes och dessa bilder (samt 35 till) blev resultatet, enjoy!

(Dock uppför sig tyvärr inte bilderna riktigt som jag vill här på bloggen, de byter plats hela tiden; den sida som publiceras stämmer inte alls med utkastsidan...)

Filmkåseri

Jag veeet, SATC 2 har fått urusel kritik.

Och visst, handlingen är en smula tunn och aningen spretig; men det spelar ingen roll, det är något magiskt med rullen, den framkallar en känsla av lyckligt välbefinnande.

Och vi som hade tagit oss till filmvisningen var liksom redan frälsta och vi visste att det inte var någon högintellektuell spis som skulle serveras.

Självklart gjorde kringarrangemanget sitt till. Tänk er en massansamling av tjejer/kvinnor, fnissiga och uppklädda, som tillfälligt övergivit sina hushållssysslor för en stunds ren och skär avkopplande verklighetsflykt. (Jodå, det slank in en ocn annan manlig besökare också, kanske någon nykär stackare..)

Syoss, en av filmens sponsorer, utlottning av goodiebags innehållande hårvårds-och makeupprodukter, slog rejält an på tjejsträngen, we are all united.

Det som förvånade oss i sällskapet var att det var så många unga tjejer i publiken. De måste ju ha ganska svårt att leva sig in i och förstå de nu lite äldre karaktärernas dilemman: Carrie, som upplever någon slags tristess i sitt tvååriga äktenskap, Charlotte, nu en utarbetad och ständigt trött småbarnsmor med behov av egentid, Miranda, som vanligt klok och vis men med manliga attitydproblem på jobbet och Samantha...är som Samantha brukar vara, nu med påtagliga klimakteriebesvär.

Men ändå, den för alltid genomgående röda tråden i SATC, att vänskapen är stark som betong, att den alltid står pall, att man ställer upp för varandra no matter what, man ger och man tar; har ju inget med ålder att göra.

Att sedan huvudkaraktärernas ganska vardagliga problem, där igenkänningsfaktorn är avsevärt hög, avhandlas i lyxiga och exotiska miljöer som New York och Abu Dhabi, gör ju liksom inget.

Jag har redan börjat skramla i abudabispargrisen, till nästa tjejresa. Ni hänger väl på???

Nu däremot, blir det till att krypa ur bubblan och ta tag i verkligheten just nu; tvättfix, städ samt kalaslämning.

KRAM

Melodikåseri

För första gången i min melodifestivalkarriär kände jag igår att mitt intresse faktiskt börjar svalna några grader. Och detta var INNAN omröstningen gick av stapeln.

Jag kom på mig själv med att fundera över det ganska horribla i att tävla i musik på det här sättet, främst för att det är så fullständigt olika musikstilar representerade. Det är ju inte som förut, då låtarna var mer likriktade eller då i varje fall både komponenter och artister härstammade från de länder de representerade samt sjöng på sitt hemspråk.

Det blev mer ett framhävande av det egna landet och den egna kulturen, på både gott och ont, men ruskigt kul hade man som åskådare. Nu får man gräva ganska djupt i släktleden hos vissa tävlanden, för att eventuellt hitta någon liten ättling från det land man tävlar för. Eller, förresten, härstammar vi inte alla från aporna, (eller var det från fem olika Homo arter)???

Frågan är om inte själva essensen börjar få en lite fadd smak nu, särskilt som vi inte tog oss till final.

Dock kom det inte som en chock för mig, eftersom Salem och Darin, faktiskt också Timoteij var mina favvos, men man hade ju lördagskvällsaktiviteten given...

Kanske man skulle kunna dela in tävlingen i spännande underkategorier, där låtar som är lika varandra tävlar i samma kategori. Sådana underavdelningar skulle kunna vara: låtar med folkloreinslag sjungna på egna språket/poplåtar/rocklåtar/ballader-you name it.

Jag menar, många andra musiktävlingar har ju sådana indelningar.

Eller så låter man det hela blir en gigantisk europeisk topplistetävling, på radio.

Fredagliga kramisar från mig

Ett bröllop och tusen festligheter...

Jag känner mig ganska prinsessbröllopsproppfull, gör inte ni det?
Överallt, i de mest kryptiska, oväntade sammanhang, smygs det in små påminnelser om det stundande eventet.

Dottern har nästan dagligen pratat om prinsesschokladen, den som ligger i de fina gröna askarna prydda med ett foto på Victoria och Daniel...Fast då hon vände och vred på en sådan på 7Eleven häromdagen blev hon lite besviken. Bilden på baksidan avslöjade att det inte alls är hennes favoritpraliner som gömmer sig i den.

I samma affär noterade jag också prinsessmazarinerna, med rosa glasyr och någon slags degspets runt. Två sådana och kaffe kostar 50 kr, ganska dyrt, tycker jag...

Stora möbelvaruhuset (IKEA) gör också vad de kan: Förgyller kanske en brödkorg i form av en prinsesskrona vårt frukostbord på landet snart?

Jag är absolut ingen motståndare till kungahuset och jag är uppriktigt sagt oerhört glad för Vickans och Daniels skull, de gifter sig av ren, skär och äkta kärlek. Och visst är det kul för dottern som verkligen får lov att frossa i prinsesseriet. Hon brukar faktiskt bläddra i tidningen Royal , mest för att beundra alla vackra klänningar, då vi besöker Konsum...

Men liiite väl överdrivet tycker jag allt att det är, det hela.

Fast såklart kommer vi uppmärksamma själva dagen D, 19 juni. Vi gör det genom att gå på en kombinerad inflyttningsfest/firande av värdparets tioåriga bröllopsdag, där TV:n har utlovats stå på "on" vid 15-tiden. Dresscoden är bröllopsklänning/sommarfin. Hm, måste nog låta motionscykeln gå på högvarv om jag skall åla mig i min älskade pistagegröna bröllopsskrud.

Men redan imorgon kommer jag känna mig i alla fall lite prinsesslik: Iklädd en av favoritklänningarna skall jag ut på tjejhäng. Utemiddag samt SATC-film står på fredagsmenyn. Dock blir det basketkängor a la Anna Bergendahl på fötterna...high heels är helt otänkbart lääänge till.

Hur GÅR det ikväll, förresten????Kommer vi till final???Jag är inte övertygad, tyvärr.

Redan ikväll blir det njutningar ,treorna på sonens skola bjuder föräldrar och syskon på trerättersmiddag. Emil fick med sig servitörsutstyrseln imorse, vit skjorta och finbyxor och han har avslöjat att de tränat ihärdigt på hur man serverar; dricka från höger och mat från vänster, eller var det tvärtom?

Torsdagskramar

Time flies

Tiden som sjukskrivet, handikappat "kolli" lärde mig ett och annat, bland annat att njuta så mycket mer av vad nuet har att erbjuda. Trots detta sitter jag ändå här en solig måndag och har småpanik över att tiden går så makalöst fort.

Och då menar jag inte enbart de här tokrushiga veckorna i maj/juni med betygssättning, diverse skolhappenings, grillsamkväm, picknickar..; nej, jag menar tiden i största allmänhet.

Det är nästan fullkomligt omöjligt att ta in att sonen börjar år 4 i höst och att dottern blir ettaklabbare. Men jag vet ju att åren går, de växer och deras skor är liksom hela tiden för små...

Samtidigt som det är skönt att de börjar ta eget ansvar, som att gå själva till skolan, få med sig rätt grejer i ryggan, göra läxan (efter en del påminnelser) så är det också ofantligt skrämmande; samtidigt som deras stigande ålder möjliggör en massa nya erfarenheter och happenings är det otroligt läskigt.

Plötsligt kan inte mina långa föräldraarmar skydda från allt ont här i världen och plötsligt inser jag att helt andra logiska beslut och sammanfattningar kan bildas i deras små kloka huvuden, allt eftersom deras referensram vidgas. (Ibland är de också ganska oförenliga med mina egna.)

Småbarnsåren, då livet mestadels snurrade kring "mat och sov-klockan" uppblandat med en del svettiga trotsutbrottsepisoder, ter sig idag som ganska enkla och av mer basal karaktär. Fast jag vet att jag höll på att oroa ihjäl mig just där och just då, då det begav sig, det var ju mitt liv at that very moment.

Undrar om det är så jag kommer tänka sen, då jag har tonårsförälderkostymen på; kommer jag se tillbaka på mitt liv runt år 2010 och småsuckande tänka: "vad lätt och basalt livet tedde sig då..." eller?

Vem vet? Känner inte riktigt heller för att noja och grotta ner mig mer idag, det får räcka så här. Nu kallar andra plikter, av mer praktisk natur; först skall jag fixa matsäck till sonen och knalla iväg med den till skolan, han måste få något i magen innan fotbollsträningen ikväll.

Och just det, sen måste jag fixa nya skor till lillplutten och lillpluttan också...

KRAM

Lördagsrapporten

Full rulle i det wilhelmssonska residenset...Just nu fixas det inför kvällens grillaktivitet, som hålls på vår gård där vi har en platsbyggd grill, som lämpligen även fungerar vid regn.

Uppemot 30 grillglada entusiaster, mest barn från sonens klass och fotbollslag med föräldrar, väntas hit för lite samkväm och knytis. Jag bara älskar knytisvarianten, det blir så opretentiöst och bekvämt, alla bidrar med något och man behöver inte bli utbränd som värdpar.

Och nu skiter jag och maken blankt i att hemmet inte är färdigrenoverat; jag har märkt att det visst inte ens blivit "börjanrenoverat" än, allt gick liksom i stå den 4 februari då mitt förbaskade satben havererade.

Men nu slänger vi som sagt allt sådant tänk åt sidan, småstädar lite halvdant, sätter fram några snittblommor och ser fram emot det mysiga umgänget.

Och benet, hur går det med det då? Jo, sjukgymnasten var imponerad då jag visade upp mina nya konster igår men jag själv är ganska frustrerad. Även om jag får höra att jag ligger "före" den normala utvecklingen efter en sådan här jättebengrej så vill jag fungera helt normalt nu. Jag vill kunna gå mina långa powerwalks i rask takt, fara fram som ett jehu med sus i öronen...

Istället haltar jag fortfarande, högerfoten svullnar upp efter 15 minuters promenad i långsamt tempo, jag har en enorm värk på fotens översida samt har fått en liten knöl, så inga skor passar riktigt ordentligt. Men allt beror på belastningen och ansträngningen, så det är inget konstigt alls... frustrerande bara!

Nu måste jag återgå till de husliga plikterna, kattlådestädning står next!

KRAM

Sköna maj

Bara älskar dessa sommardofter som slår emot en: På landet luktar det av knoppande, småspirande natur; jord, gräs och tänk snart sprider syrénen sin tunga, insvepande doft också...

Här i stan blandas det gröna upp med förföriska dofter från diverse uteserveringar; jag tycker att det luktar "utomlands". Människorna blir också annorlunda i och med den härliga, första riktiga värmen: Likt kalvar på grönbete släpper vi loss på något sätt, så ystra och glada över att ha tinat upp och slingrat oss ur det vintriga isgreppet.

Kanske blir det en spontanglass efter jobbet eller kanske till och med ett glas vitt bara så där, en vanlig vardag, lite internationellt laid back...

Jag uppskattar oerhört den mix av stadsliv kontra torparliv som mitt liv innebär men jag måste erkänna att i den bästa av världar skulle jag bo exakt där jag gör nu fast i ett radhus. Endast en liten, liten täppa där man nästan inte får plats med mer än en minigräsmatta samt några pelargoner, skulle utgöra den magiska skillanden från nu.

Så här känner jag alltid från maj till augusti, övriga månader anser jag att vi inte kan bo bättre.

Sen till den lilla pikanta detaljen att det inte finns så vidare värst många radhus här på holmen heller och de få som är tillgängliga kostar på tok för mycket.

So, dream on babe...

Annars kan jag konstatera att maj är lika knökfull i år som andra år; ingen pardon här. Bara denna vecka är det tre aktivitetsavslutningar för kidsen, skolans dag med en massa happenings inklusive förmodat föräldrabakande, möte på skolan, två kalas i helgen (varav det ena är min dotters), fotbollsmatch för sonen; alles toppat med två utemiddagar för undertecknad.

Lägg därtill alla picknickar och skolmatsäckar; misstänker rentav grannarna att vi börjat bedriva någon slags cateringverksamhet i smyg...?

(Sen har man en del slutprov att rätta också, och betyg att sätta, och...)

Ibland har man kul nästan jämt; men varför inte lägga en massa roligheter i tråkiga, urgrå november istället???

Nähä, nu måste jag hasta vidare till dotterns körkonsert!

KRAM

Torpliga tankar

Om man bortser från följande...:

* Ett fallande ladutak: Ja, nu verkar den gamla byggnadens dagar vara näst intill räknade, ena delen av taket klarade inte den snötyngda vintern. Men vi behöver ju HJÄLP med detta projekt, pronto!!! Dock fungerar ena delen av ladan helt ok och det är där vårt lilla primitiva extrarum finns för modiga övernattningsgäster...

* Enbart en vattenkran/ledning fungerar i köket och det är bara varmvatten som rinner ur den...Dricks-och matlagningsvatten tas alltså med hemifrån. Fungerar ju nu då man enbart är här några dagar i taget men sedan vill man gärna ha det fixat.

*Ett gift par, varav den ena i paret med begränsad rörlighet i höger ben, som inte vet i vilken ände de skall börja med ovanstående projekt samt ytterligare sådana i form av diverse renoveringar både på landet och hemma i stan.

Det känns, som en klok vän också poängterade, som om vi har lite FÖR många planer på gång samtidigt. Och i nuläget blir ingen av dem riktigt verklighet.

*Två barn som blir osams ganska så ofta och tvistar om de mest omöjliga saker...

...så är torpet just nu en idyll:

* Ungarna leker oupphörligen med kids i området (och då de så att säga blandas upp med andra så håller de sams mycket mer) och alla springer helt fritt mellan gårdarna; det är studsmatta, skalbaggeinsamlingar, hundpromenader samt VHS-filmer som gäller...

* Katterna lever det glada livet som utekatter och NJUTER av den 3000 kvadratmeter stora friheten...

* Visst, ladan förfaller , men vad hade vi räknat med? Den var liksom på upphällningen redan då vi köpte stället för sju år sedan. Turligt nog är själva torpet, där vi bor, gediget och stabilt. Och i sommar kanske sovloftet äntligen blir klart???

* Behöver man egentligen mer än lite trädgårdsfix "light", som jag ägnat mig åt idag, en latte i eftermiddagssolen och ett glas rött till den grillade köttbiten framåt kvällen???

Och jag kan gå UTAN kryckor; om än aningens haltande då musklerna inte riktigt återtagit forna former, men ändå!!!!

Soliga kramar