Tillökning!

Och plötsligt blev det helt tyst här hemma...

Maken och kidsen åker skriller och svärföräldrarna har lämnat oss efter fyra dagars trevligt umgänge.Skönt för de sistnämnda att de också fick erfara att kidsen faktiskt KAN uppföra sig ordentligt; för då maken och jag tog ett dygns ledigt från hem och familj och stack iväg på ett pensionatsboende i Malmköping, hade visst Emil och Sara varit änglalika och inte gnabbats ett endaste dugg...

Det har rent allmänt varit ganska intensiva dagar sedan jullovet började; inte många obokade minutrar utan fullt av sociala, och så klart trevliga, aktiviteter har det varit.

Juldagarna i min släkts mysiga närvaro avlöpte relativt smärtritt så när som på en liten detalj: Niklas hade glömt Emils "bästaste" julklappar hemma i vår lägenhet (vi var ute hos syrran på julaftonen). Men då sonen torkat tårarna och lugnat ner sig aningens såg han fördelen med att få några julklappar även på juldagen. Så gör man i Storbritannien, menade jag; där får barnen julklapparna på juldagens morgon....

Men nu känner jag att det får nog lov att bli en sådan där pyjamasdag snart; ja, då man bara ÄR, såsar omkring hemma och myser, utan en enda bokning på hela dagen.

Och idag blir det tillökning i familjen. Nu kommer sonens önskning, sedan femårsåldern, gå i uppfyllelse: Han skall få ett EGET litet djur att ta hand om, ett marsvin. Han har gjort ordentlig research på Blocket, kollat upp en jättebur som skall avhämtas här på holmen i eftermiddag; hittat marsvinssidan.se med en massa matnyttig marsvinsinfo, ordnat en boplats under våningssängen med vaxduk och mysbelysning runtom och hittat ett inackorderingsställe, där vi kan lämna djuret då vi reser bort (35 kr kostar det per dag).

Och det viktigaste: Han skall ta hand om djuret själv. Listor har skrivits med vad han skall göra varje dag och vad han skall göra en gång i veckan.

I tre år har alltså snacket om eget husdjur varit igång men inte förrän nu är han mogen för detta ansvar. Länge har jag sagt att vi har ju katterna, de är våra husdjur, men sonen vill liksom ha ett djurbur, ett EGET, som finns där hela tiden och inte som kommer bara när det själv vill, och ibland inte kommer alls...Våra katter är inte direkt ubersociala.

Nu skall jag bege mig ut och möta resten av familjen för att gå och se ut ett marsvin. Och så klart har dottern också börjat mumla om ett EGET djur...men det får bli senare då hon är lite äldre. Under tiden kan sonen tänka sig att "låna ut" sitt då och då...

KRAMAR till er alla!

Lägesrapport

Här sitter jag och tittar på Habib med grannpojken, medan hans syrra och Sara bakar peppisar. Mysa vid Tv:n är precis vad jag känner för just nu eftersom jag är lite småhängig, seg i kroppen och förkyld.

I ultrarapid inhandlade jag emellertid så gott som alla julklappar på måltiden två timmar tidigare idag, det är banne mig snabbhetsrekord. Men jag visste vad jag ville ha och då är det inte så vidare värst svårt. Ratade stan-stan och höll mig till Fridhemsplan/Odenplan; inga köer, ingen folkanstormning, inga sura tanter eller armbågstaktik, I love!

Maken och Emil har precis dragit iväg för att köpa lite egna klappar samt ingredienser till bland annat Jansson ; vilken jag traditionsenligt gör även i år. Men det blir morgondagens bestyr, liksom städning och julgranspyntning.

Efter en närmare undersökning visar det sig att det inte blir så mycket bakat därute i köket, mest provsmakning och tjejsnack, så jag skall nog joina och ta ett rejält tag med kaveln, för vi behöver mer pepparkakor till ädelosten!

Jullovskramar!

Check

Har jag handlat några julklappar?-Nej.

Har jag julstädat?-Nej, men jag har förflyttat en massa möbler med mera från matsalen/makens kontor till sovrummet; för det kan ju stängas till nu i jul då släkt och vänner kommer på besök. Hittills har vi fått stuva in folk och fä i vårt lilla kök, mysigt men opraktiskt.

Har jag klätt granen?-Nej, men maken har köpt en kungsgran, som fortfarande ligger i bilen.

Har jag lagat mitt matbidrag till julaftonens släktknytis?-Nej, fast maken har i alla fall inhandlat en burk ansjovis, de brukar ju vara hett villebråd så här års.

Har jag julkänsla; den där känslan av ultimat frid, lugn och ro och en önskan att bara umgås och mysa med familj och vänner?-JA!

Om den kom samtidigt med snön vet jag inte, men känslan finns här för första gången på länge, länge.

Och den är viktigare än ett perfekt städat hem, sju sorters julkakor samt en massa julklappar; kanske håller inte de yngre familjemedlemmarna riktigt med om det sistnämnda...men ändå.

Paus här; för liten utskällning av maken som är på god väg att äta upp alla våra hembakta pepparkakor; min julefrid störs av detta och lusten att baka fler sådana finns inte. Men så ja, nu byttes de mot nötter, såna där man knäcker själv. Tyvärr sprätter skalen iväg lite överallt och hur utmärkta dessa skalbitar är som leksaker brukar katterna upptäcka under sina små leksessioner-mitt i natten...

Nähä, nu är det hög tid att börja göra upp planer för vad jag skall åstadkomma imorgon, för hur jullugn och tillfreds jag än är, så finns det en del must-dos kvar...Men först skall jag njuta av min nya passion, äppelglögg!

Kramisar till er alla out there!

Djupandas är bra!

Nu riskerar man inte längre livet då man tar sig fram längs promenadstråken; snömodden får även de mesta fartdårarna till cyklister att sakta ner en aning.


Men hua, vad halt det är, där under det efterlängtade vita, vackra. Inser att jag måste köpa mig ett par nya broddar; eller helst vill jag nog ha de där alldeles fantastiska Gore Tex- kängorna med inbyggda, utfällbara broddar jag spottat i favvoskoaffären. Enda kruxet är att de kostar 1500 kronor. Dock blir ju inte skadade kroppsdelar precis gratis...

Apropå skador så gjorde dottern och jag vår medmänskliga plikt i eftermiddags då vi på väg hem bevittnade hur en man halkade mycket olyckligt i trappan ner till tunnelbanan. Eftersom han slog huvudet ganska kraftigt i en barnvagnsskena, störtblödde han. Vi som samlats runt omkring hjälptes åt att mildra blödningen samt kallade på ambulans.

Dottern tyckte inte alls att situationen var läskig, SA hon. Rent praktiskt stod hon med ryggen vänd mot det inträffade ganska länge.

Vi var ändå rörande överens om att vi agerat helt rätt, man skall ju behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Paus här: Lite oklart och förvirrat var sonen befinner sig; de är ett gäng grabbar som ränner lite ut och in hos varandra och just ikväll har det varit mycket UT, pulkabacken lockar och drar.
Efter inblandning av åtminstone fyra familjer återfinns ungen slutligen i tryggt förvar...

Och vid sådana här tillfällen är det alldeles förträffligt att avkomman har egen mobiltelefon. Fast jag föredrar den i påslagen form, och inte som nu, avstängd; "för det slösar så mycket på batteriet annars"...

Och jag hann bara nästan få en panikångestattack...

Sonens viktigaste läxa tills imorgon är inte läsförståelsen om universum, utan om när det är lämpligt att vara tillgänglig via mobilen.



Kramar till alla snögummor och snögubbar out there!

Efterord

Världens mest underbara lilla tärna somnade redan kl 20 nu ikväll, efter en dag full av anspänning; det är sannerligen inte varje dag man lussar inför hur många människor som helst i Kungsholmens fullsatta kyrka.

Men alla sånger "satt som en smäck" och lucialinnet funkade det också, trots att det var i storlek 140... Så klart var maken skyldig till detta tilltag, hon ska ju kunna använda det nästa år igen, och året därefter, och...därför satt stans bredaste uppläggning (ca 15 cm) på just vår Sara.

Trötta är vi förresten lite till mans här hemma; helgen har varit späckad med sportaktiviteter, sleepovers, släktmys gånger två, systersonens proffsiga dansuppvisning samt den traditionella julgodistillverkningen tillsammans med en massa fotbollsfamiljer i sonens klass.

Resultatet i år blev faktiskt ovanligt bra, konstaterade vi inte så lite stolta då godsakerna broderligt delades upp mellan de inblandade.

Fast detta var INNAN jag tittade på Nigellas jul; helt plötsligt ter sig mina godisalster som något en fyraåring skulle kunna ha gjort...bättre. Ja, ja, goda är de i alla fall, det vet jag av provsmakningserfarenhet...

Men har jag ändå ett akut behov av lite tjusigare godis är det bara att vända mig till Idoleriks ömma moders chokladkrypin, alldeles i närheten. Hon såg otroligt glad och lycklig ut bakom disken idag; har sonens deltagande och nu vinst genererat även en rejäl vinst kassamässigt månne?

Nu stundar den sista arbetsveckan innan jullovet och en fullmatad sådan, igen. Men alla har det likadant, verkar det som, det är bara att rulla på!

Kramar på er alla därute

Breaking the rules

Storpanik i det wilhelmssonska högkvarteret ikväll, Saras lucialinne är på tok för kort! Och imorgon skall kidsens namnmärkta lussekassar, innehållandes hela lussestassen, bifogas skolan.

"BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄ", dotterns missnöje, när det gick upp för henne att hur mycket hon än drog och drog i linnet så blev det inte längre, undgick inte någon.

"Du kanske kan vara världens sötaste lilla tomtegumma?", försökte jag; vi har nämligen en komplett tomtedräkt i 122. Men no way, den gick inte, tärna skulle det vara!

"Sms:a låna", "sms:a låna"... Kontakt med närboende vänner med äldre, eller åtminsone större, döttrar, har visat sig vara en lyckträff...i andra fall.

Lusselinnslösa ikväll=sista minuten-plöjande i lämpliga affärer imorgon. Tur att luciafesten är först på torsdag.

Annars läste jag häromdagen att när en tradition blir så gammal och invand att man kan den utantill är det helt ok att bryta den. Jag kommer bryta julkortstraditionen i år.

Så länge jag kan minnas har jag skickat dessa små hälsningar per post till vänner och bekanta. När kidsen kom började eran av fotojulkorten; så man kämpat med att få fram vettiga bilder på ungarna, mer eller mindre juliga, mer eller mindre uppstyltade. Och sen åtskilliga timmar framför hitta.se för att få fram färska adresser.

Men i år nada detta; jag prioriterar bort det.( Jag har visserligen slängt ur mig till maken att han gärna får ta sig an uppdraget, om han har tid...)

Dock är äta frukost framför julkalendern 07.15 sharp varje morgon-traditionen, alldeles för ung och icke invand för att brytas...Synd bara att årets upplaga är så aptråkig!

Hasta la vista amigos y amigas!

A frosty feeling...

...vädermässigt häruppe i Estocolmo idag, nästan lite juligt faktiskt.

Sonen verkade också ha fått lite julkänsla, för på sin födelsedagsmobil, spelade han ikväll in någon slags julfilm, där gammelkatten Maja, något motvilligt samt iklädd tomteluva, agerade actionhjälte .

Det är så kul det här med hans lilla mobil. Han har efterfrågat den sedan han gick i ettan, men det är först under senare tid som han haft någorlunda vettiga argument till att få just en sådan., jämfört med den uttjatade klassikern: Alla andra har. Näe, nu har det låtit: "Då vi är i fjällen vill jag gärna ha en i fickan ifall något händer..."; "Jag kan planera in saker i mobilkalendern "

Jovisst, jag köper det, fast EGENTLIGEN behöver han fortfarande ingen mobil...

Modellen är dock den allra mest okomplicerade och basala, den perfekta förstagångsmojängen; ingen exklusiv spel-och musikvariant alltså. En sådan kan han uppgradera sig till senare, med hjälp av eget sparkapital.

Fast det är klart, lite trist att det bara får plats en normallång låt på den, är det. Desto mer tur att undertecknad sett till att det är hans all time fav, Cara Mia , som ligger och gosar på musikfilen.

Det här med vad som är rätt i tiden vid vilken ålder är svårt och så klart måste man göra en djupgående individ-och behovsprövning innan några beslut fattas. Uppvuxen med en fem år äldre syster upplevde jag en stor del av min barndom som otroligt orättvis, varför fick HON och inte JAG? Fast nu i efterhand har jag insett att jag debuterade med en hel del flera år "före" henne, i ålder räknat. Det var så bekvämt, hon hade redan plöjt upp en fin fåra, så det var bara att så ...

Det är så klart HELT annorlunda med mina egna barn, eller...?

Nu stundar snart helgen med en massa trevligheter, bland annat besök hos syrran, på landet, i några handbollshallar...

Kramar på alla er out there!

Extraknäck...

Scen 1, december 2003 (ungefär):

Sonen, då tre år, hurrar då mamma föreslår knäcktillverkning, enligt recept från godisbok. Under själva processen bidrar han mycket i sin huvudroll som nedsölande provsmakare, i knäckens ALLA skeden. Han gör även succe i birollen som kulprovsrullare...Efteråt får mamma städa upp ett messy kök och blir lite trött...

Scen 2, 29 november 2009 (exakt):

Sonen, nu snart nio år, gör knäck helt själv; all way through. Alltifrån receptframtagning(mikroknäck blev det för att undvika en massa fastbränd smet på spisen) på minidatorn till att städa, är HANS enmansshow. Men mitt i julidyllen; tänk levande ljus i blickfånget, Carolas nya engelska julskiva som örongodis samt härlig knäckdoft i näsborrarna, utbrister han: "Mamma, mamma, plastbunken är också smet nu".

Oj då, jag hade visst valt en inte så tålig plastbunke för ändamålet. Ut med den plastiga smeten, som bildade en mindre damm på köksgolvet, titta mamma... Vad otroligt snabbt knäcksmet stelnar förresten. Sonen fick slita, med knivar och stålull till sin hjälp, i mer än en timme med att karva loss sockeräcklet. Lite blev kvar men det tar maken då han grovstädar köket, sen...

Riktig julstämning hade vi i alla fall, gulleplutten och jag.

Och hans andra sats knäck, tillagad i porslinsskål, blev helt perfekt.

Slutsats och sammanfattning: Jag fick härmed ytterligare bevis för att sonen faktiskt börjar bli stor nu och kan ro i land saker och ting på egen hand; även de inte alltför roliga delarna included...Bara man ger honom mandat att klara sig själv och inte lägger sin lilla mammanäsa i blöt.

Och jag blev inte alls trött!

(Fast senare på kvällen fick jag feber, så idag har jag varit hemma och vilat, men mår mycket bättre nu).

Och torktumlaren sålde jag i torsdags och nyss hittade jag ett lucianattlinne som jag tror fortfarande passar dottern; allt är uppåt med andra ord!

Måndagliga kramar från mig

När första ljuset brinner...

...är det skönt att det är advent ytterligare några söndagar, för:

Inga peppisar eller lussisar doftade hänförande nybakade på frukostbordet (i år heller...). Dock blir det att njuta av sådana bakverk under fikat på handbollsturneringen idag, där undertecknad skall vara funktionär.

Och nästa lördag blir det the bakafänge; på landet. I vårt härliga torpkök skall den råfuktiga, instängda stugluften ersättas med underbara, oemotståndliga juldofter...

Många trasiga smålampor i adventsljuskällorna är det och ljusslingan i barnens lilla julgran exploderade ganska markant igår...Undrar om det blir billigare att köpa en ny liten plastgran, jämfört med att bara köpa en separat slinga? Kanske, kanske kan det bli en liten vit granabit...

Ingen i familjen kom ihåg versen man läser vid första advent, tur att luciaträningen är i full gång på skolan, så att verser och sånger snart "sitter som en smäck".

Återigen konstaterar dottern lite smått nervöst att lusselinnen samt tärndetaljer inte riktigt är uppdaterade, de är varken i rätt storlek eller nystrukna och var är de röda banden...?Den stora sorgen för nu, då man är stor tjej och går i sexårs, är att inte ALLA, enligt sann tidigare dagisdemokrati, får vara lucia. Nej, nu är det bara EN lucia, från trean, som är normen...Och sen måste man ha RÖDA band i midjan också, och alltså kan man inte som förut, rulla in sig i en massa glitter.

Lugn, lugn, det är två veckor kvar till ljusets drottning firas...

Sonen kunde förresten inte hålla sig riktigt; han gav mig en liten julklapp i förskott (se dagens bild)."Mamma, denna har jag gjort på slöjden..." Tår i ögat och kan man få bättre sann, äkta julstämning ..Love you, son!

Nu väntar vidare handbolls-, simskole- och kanske hinner vi med även lite skridksoäventyr innan jobbvecka 49 tar sin början...

Glad första advent på er!

://www.youtube.com/watch?v=ICFIy-9Gpc4

Julstämningsförhöjare...

Blocketbusar

Jag kan ad:a en ny karriär till mitt gedigna CV; den som försäljare, på Blocket...

Premiären som blocketköpare begicks för många år sedan och har därefter repriserats ett antal gånger; till full belåtenhet.

Har hört fantastiska historier om folk, som via denna suveräna kanal, blivit av med det ena mer osannolika än det andra; gammal lump, typ.

I min iver att, till att börja med, bli av med vår gamla dammsamlare torktumlaren, trodde jag givetvis att alla människor är som jag: Ringer man och bokar en tid för titt så dyker man också upp; men icke. Maken planerade till och med om hela sin tisdag för att ta emot en presumtiv torktumleköpare, som inte behagade komma. Morr!

Det vet man ju hur en del blocketmännniskor är, fick jag höra av en granne när jag beklagade mig aningens, men det visste jag uppenbarligen inte riktigt... Och eftersom man nu inte har en uppsjö extratid att ösa av känns det smått frustrerande när folk inte respekterar avtalade möten och inte ens har mage att ringa och meddela att något annat dykt upp eller att man helt sonika inte längre är intresserad.

Jag ger det ett tag till, annonsen är väl ute en månad, men sen vete sjutton...Kanske är traderaköparna annorlunda?

Annars känns det som om det är ganska mycket just nu och då har inte ens decemberaktiviteterna börjat än...Men jag sållar och vrakar.

Dock anses väl sonens nioårsdag som ett prio ett case och visst har vi väl någon liten presentfixlucka mellan isbandyn, handbollsmatcherna, simskolan, städandet och pyntandet i helgen... ?

(Och jag jämför mig inte ens med en kollega som redan har julpyntat samt bakade lussekatter och pepparkakor för två veckor sedan).

Torsdagskramar från mig

Julkul och så...

Ibland känner man sig bara som om man har världens sämsta föräldrakoll:

När dottern, i brist på egna extrastrumpor i förskolelådan, har på sig "lånestrumpor" när man hämtar...

När fröken ringer från skolan och undrar var barnens lovlapp tagit vägen...

När man upptäcker att inga av alla fem paren skridskor i förrådet passar sonen och skridskosäsongen är i full gång...

Att dottern sedan tappat bort fyra mössor på två veckor är inte direkt vårt fel men det gör ju inte läget bättre...

Och sen, the chock; första advent är....på SÖNDAG!

Shit också, då måste man upp och rafsa på vinden igen, var jag inte där precis nyss och konstaterade att tomtarna var all gone?

Helt ärligt känner jag egentligen mest för att byta ut allt pynt, bort med de gamla elljusstakarna och de halvt fungerande, ihoptrasslade slingorna; in med nytänk i fräscht vitt, silver och kanske lite lila?

Men så klart tas det gamla ånyo fram men i sällskap av en liten nykomlig, vilken jag kom över på rea (se bilden överst på denna sida). Jo då, köpet blev därmed accepterat även av maken. Som en jättejulgranskula sprider den nu så självklart sitt mysljus i vardagsrummet.

Jag har emellertid bestämt mig för att inte känna några som helst övermäktiga julkrav i år; det blir så mycket jul det blir och så mycket som mäktas med. Ibland hävdar man i sin iver och jakt på julperfektion att ja, barnen tycker ju att det är så viktigt med den och den traditionen; men inga barn mår bra av uberstressade föräldrar. Näe, en känsla av julefrid och lugn skall genomsyra julen i år. Och om man inte gör mer än två godissorter så får man mumsa desto mer på dem.

Och dotterns julklappar är i alla fall redan klara, ett tjog mössor får det bli...

Trötta tisdagskramisar från mig

Svindlande affärer

Hjälp, vad har vi gjort; vågar vi verkligen, eller?

Man står där, redo och startklar att kasta sig ut i sitt livs första bungy jump-hopp. Man vet inte exakt vad som väntar, hur upplevelsen blir och kan något eventuellt gå fel, trots all säkerhetsutrustning och garanti?

Den hisnande känslan och de fundersamma tankarna är desamma kring vårt nyligen fattade beslut: Jo, vi har bestämt oss för att så smått börja planera ombyggnation här hemma: Kidsen skall få varsitt rum och för att göra detta möjligt skall vårt sovrum, det största rummet, delas upp i två med hjälp av en ny vägg. Kidsens nuvarande rum transformeras sedan om till vårt.

För andra, mer hantverkskunniga medmänniskor, är ett sådant här projekt inget att snacka om; en helg bara och sen är det nästa grej som tas tag i...

Men för oss, icke-hantverkskunniga satar, är det STORT. Det är heller inte bara att smälla upp en vägg så där på en lunchrast; för bor man i en sekelskifteslya och har 3,7 i takhöjd samt stuckaturer och paneler precis överallt är det en del att tänka på för att det skall bli snyggt och funktionellt. Inga halvmesyrer med tillfälliga vikväggar eller liknande tack.

Många turer till olika byggmarknader, IKEA med mera kommer det bli framöver, för nya rum kräva ny inredning i form av tapeter, färg, möbler...

Och oops, vad mycket mer man kommer vilja sätta spaden i och förändra sedan, "när man ändå håller på..."

Så en blivande period i byggdamm och småkaos är nog också att vänta, alltså en rejäl prövning av såväl tålamod som äktenskap.

Fast 1; vi har faktiskt börjat med en sådan där "grälburk" a la underbara psykologen Louise (från "Ett fall för Louise " på TV)...

Fast 2; hantverkarna är inte utvalda och upphandlingar, offerter och liknande lyser ännu med sin frånvaro...

En skön helg stundar nu, med inga andra uppbokningar än lite handboll, simskola, kompislek för kidsen samt kanske en och annan inspirationsrunda till IKEA, Fredells eller så...

KRAAAAAAAAAAM

Fundering

Imorse tyckte jag precis att det doftade vårregn och uppblötta daggmaskar; SKA det verkligen göra det i slutet av november?

Och härom morgonen sade jag i barsk ton till min dotter att hon ABSOLUT var tvungen att ha sin fleecejacka under täckjackan. Men varför, undrade hon? För att det är vinter, menade jag. Men det är ju ingen snö och ingen kyla, svarade hon. Och vid en närmare titt på termometern var det tio grader PLUS ute, hm...

Har för mig att vi , vid det här dagset för bara några år sedan, åkte både stjärtlapp och kälke borta i Kronis? What´s with the world today..?

Nu har det nästan blivit lite obehagligt, det här med klimatförändringarna: De allt högre temperaturerna, som bland annat får till följd att isar smälter och hotar såväl flora som fauna på vissa utsatta ställen. Vattenytan riskerar att höjas med så mycket som en meter om detta fortgår och hela länder kan därmed gå förlorade.

HUA!

I´m dreaming of a white Christmas här hemma i Stockholm; förblir det en dröm???

Nåväl, innan gåbortmiddagen hos goda vänner ikväll, blir det först en sväng till sopsorteringen, så har man liksom dragit ett litet strå till miljöstacken.

Fredagliga kramar från mig

Varde ljus

Huvaligen!

Aldrig förr har man väl segat runt i ett lika grådaskigt, regnigt, dimmigt och fullkomligt, totalt sollöst november; eller??? Tycker att alla går omkring med gäspande munnar och släpande ben...

Skänker dock en liten empatisk tanke till de som bor på Svalbard, ja, det där stället långt, långt norröver. Där råder nämligen totalmörker under några gruvliga vintermånader. Då vi besökte stället förra sommaren undrade jag lite stilla hur de liksom stod ut med allt det svarta och då sades det att "jodå, det blev många tända ljus och mycket sprit". Det förstnämnda finns i parti och minut här hemma, men sprit, hua, det tycker jag inte om.

(I gengäld har de ju dagsljus dygnet runt och magisk midnattssol under en period under sommaren , så då får de lapa ljus utav bara den...)

Så med svalbardmått mätt får man nog vara glad över det lilla dagsljus som ändå behagar uppenbara sig om dagarna, visserligen när man jobbar och är instängd, men ändå, man kan ju sticka ut huvudet ett slag...

Nu väntar husliga plikter och läxläsning här hemma; nu är det bäverns uppbyggnad, väl och ve som avhandlas!

Tisdagskramar från mig!

En makalös man

"Det var en gubbe som bestämde vilka som var bäst, han hette...hm..."

"Hi..."

"Ja, just det mamma, Hitler hette han ju. Han var jättedum och en del var tvungna att rymma hemifrån och gömma sig. Och en familj bodde på en vind, fast polisen kom och tog dem sen."

Under vår lilla morgonsamling i badrummet, sonen brukar vara med mig där då jag gör mig i ordning, berättade han vad han visste om andra världskriget. Detta med anledning av att jag skulle iväg och lyssna på en av dem som kom överlevande därifrån, ja, som faktiskt lyckades rymma från en gaskammare.

Ekvationen högstadieungar, hårda träsitsar, två timmar utan paus samt ett föredrag exklusive flashiga powerpoints, filmsnuttar, bilder etc har i normala fall lite svårt att gå ihop koncentrationsmässigt. Allt blir emellertid annorlunda när man lyssnar till Mietek Grochers ögonvittnesskildringar direkt från andra världskrigets fasansfulla verklighet.

För tredje gången hörde jag denna livsstarke man vittna om det ofattbara han som polsk jude upplevde i ett flertal koncentrationsläger. Trots att jag mindes nästan varje episod envisades tårarna med sin existens: Den tortyr och de grymheter denne man utsattes för är så klart helt ointagliga för oss som inte var där.

På hans näthinna finns bilder för alltid fastetsade, visandes skjutna kamrater, små lemlästade spädbarn, föräldrar och syskon, som vid krigsslutet inte längre fanns i livet.

Hans näsa kommer aldrig glömma den ohyggliga stanken av krig och hans skadade arm är en kontinuerlig påminnelse om tortyren han fick utstå.

Alltjämt är hans berättelse bara en detalj i ett stort, horribelt sammanhang; han var bara en bland många. Men han ÖVERLEVDE och kan berätta.

Så idag, i en aula på Ekerö, står alltså denne drygt 80-årige man och berättar sin historia; det är en av de över hundra gånger han årligen åteupplever sin erhörda smärta och sorg.

Men han gör det inte full av hat och bitterhet, utan han gör det med tilltro till livet, uppvisande en sådan glädje och tacksamhet. Och han när en förhoppning till dagens unga; att detta hemska aldrig, aldrig upprepar sig.

Och det behövs inget mer än hans ord.

Barn av sin tid

"Mamma, glöm inte bort att du inte får lägga kartongen och hårdplasten på samma ställe", varnade mig sonen då jag skulle slänga lite skräp idag.

Vad visste jag egentligen om sopsortering och miljötänk då jag var åtta år??Nada, men tiden var ju en annan då, med tjockare ozonskikt, lågenergilampor varandes en utopi och så vidare...

Då var miljöfrassarna liksom en liten udda skara människor med anmärkningsvärda kläder och underliga frisyrer.

Jag är dock glad och stolt över detta tidiga miljöengagemang hos sonen; han förstår verkligen att you make a difference! Oavsett hur liten på jorden du är så är ditt bidrag, om än så bara genom en liten vardagsansträngning, SÅ oerhört betydelsefullt!

Dagens bild är förresten utvald av lilleman; in the name of justice...

(Och just nu är det Bakugans som gäller.)

Dagen idag har annars inneburit högmässa med uppsjungning av dotterns kör, vilket nästan rörde mig till tårar, Mc Donalds- lunch, kompislek för dottern, tvätt...Nu skall snart sonen med en kompis hämtas från laserdomekalas.

Därefter måste jag nog börja fundera över vilken överdådig middag maken skall bjudas på...

Han köpte emellertid en egen farsdagstårta igår, var väl orolig att han inte skulle få någon annars...

KRAAAAAAAAAAAAAAM

On demand...

Min tösabit visar intresse för min blogg, hur jag får in bilder och så vidare. Hon har ett stående löfte om att få sitt egna, lilla blogghörn då hon knäckt läs-och skrivkoden.

Hål i öronen ska hon också få ta när det magiska ögonblicket är inne. Det är dock ingen muta, bara en uppmuntran och det är väl lagom när man går så där i ettan, att både lära sig läsa och ta hål; då har vi ett år på oss.

Maken undrar vad det blir därnäst, piercing då hon får tillräckligt många MVG:n?

Nåväl, på begäran och efter dotterns egna urval lägger jag här upp en bild på den stora idolen Amy. Inom en snar framtid skall hon också få se stjärnan live, i musikalen Alice i Underlandet.

Nu hastar vi snart vidare ut i farsdagskommersen för inköp av någon liten gåva. Fast dottern har redan tillverkat några fina konstverk i vattenfärg...

Kram

Valångest.

Alla dessa val, i stort som i smått, give me the creeps: Vaccin eller inte vaccin, vilka försäkringar är smidigast, vilken bärbar dator är mest funktionell, vilka Tv-kanaler skall man ha, vilken skola skall barnen sättas i, skall vi köpa hela skolfotopaketet eller bara, vad skall vi äta till middag?

Det känns som om mina val har ökat explosionsartat, dels i takt med min stigande ålder, jag är ju vuxen nu, förälder och allt. Men också i takt med att verkligheten blir alltmer komplicerad och erbjuder en himla massa alternativ och även möjlighet att studera dessa via exempelvis nätet.

Visst är det demokratiskt och bra men ibland så otroligt förvirrande, hur skall lilla jag kunna vet vad som är bäst? Ge mig ett orakel, har lite extra utrymme i städskåpet...

Var det enklare förr månne; man hade liksom bara två tv-kanaler; Internet var non-existing och man gick i den skola som man tillhörde geografiskt. Och angående vaccin och hälsodeklaratiner berättade barnens skolsköterska igår att på den tiden då polio härjade var det ingen fråga om föräldrarna samtyckte eller inte; ungarna ställdes på rad och så fram med sprutan.

Som en motreaktion låter jag ibland andra bestämma åt mig och här ges några exempel: Linas matkasse; där dietisten Lina sätter ihop en välkomponerad, nyttig veckomeny, där du inte kan göra några som helst val. (Fast innan just denna kasse valdes gicks ju flera olika matleverantörer igenom...)

I frisörstolen sätter jag mig bekvämt tillrätta och säger shoot, gör (nästan) vad du vill.

Och kärringen mot strömmen, i en tid där man närapå drunknar i specialskolornas flashiga broschyrer, där en garanti att ens unge kommer utvecklas till vår nästa Carola eller Zlatan, nästan utlovas: Barnens kommunala, mest närliggande, helt vanliga skola, duger SÅ bra. Ungarnas sång-, dans- och fotbollsintressen får näras och utvecklas på fritidsbasis.

Och ibland, om än aningens motvilligt, låter jag min man ta över rodret i vissa frågor, fast bara i vissa...tråkiga.

Lördagskramar från mig!

Småsegt läge...

Vi är en vaccinationsmärkt familj idag; tröttheten breder ut sig likt en sövande dimma och huvudvärken vill inte riktigt ge med sig. Så värst många knop görs det inte heller; jag hade tänkt bli av med hela den oinvikta tvätten innan fredagsmyset, men det får vänta.


Uppkrupen här i sängen trivs jag bäst just nu, med två tredjedelar av familjen intill: Dottern busy reading Amelia; ordlöst dock då hon ej knäckt läskoden än. Men hon kan ändå förundras över att Pernilla Wahlgren är med typ 25 gånger i tidningen...

Sonen skriver oerhört ivrigt och ambitiöst på sina egna tillverkade bakuganklubbkort. Jodå nu är dessa små, magnetiska kulor "i ropet" igen bland treaklabbarna samt några exklusivt inviterade etta-och tvåa dito.

Matlagning, måste jag???Näe, tänkte jag och föreslog fil och mackor. "Nej, vi vill ha riktig mat", småskrek ungarna i kör, rörande överens for once. Jaha, maken kanske kan laga men just det, han är ju på möte med tränarna i sonens fotbollslag. Så det vill till att masa sig upp från min duntäckeskokong och se vad frys och kyl har att erbjuda.

Thank god, nästa vecka kommer Linas matkasses fantastiska, lättlagade samt urnyttiga middagar stå på det wilhelmssonska middagsbordet!


Torsdagskramisar!

Ångest är min arvedel...

Jag blåser ibland upp saker till orimliga, nästan inbillade proportioner. Periodvis har detta varit markant jobbigt både för mig och mina anhöriga, som nästan uppfattar mig som en hypokondriker.

Ta svininfluensan. För två veckor sedan visste jag inte ens om jag skulle vaccinera mig men på grund av massmedias skrämselartiklar om dödsfall hit och dit, och dess uppenbara påverkan även på lilla mig, så har jag de senaste dagarna sett presumtiv svininfluensasmitta och hängiga männsikor överallt.

"Men du tillhör ju inte någon riskgrupp", försökte maken. Men vad sjutton, vi kanske lider av någon sjukdom som man ännu inte upptäckt; eller så....Det var liksom ingen idé att diskutera. Jag skulle inte bli lugn förrän vi vaccinerat oss, that´s it!

Vaccinet är slut-skylten lyste ilsket emot mig när jag i eftermiddags, efter idel telefonringande till diverse olika läkarmottagningar, äntligen hittat MITT vaccinationsställe. Maken och kidsen hade dock hunnit ta sina doser lite tidigare. Lite läppdarr och ja, ja, skit i mig bara...

Räddningen var dock nära då jag riktade stegen mot min förre detta husläkarmottagning. Av olika anledningar är jag inte med i deras fanclub men ändå, en liten vaccinslurp bjöd de i alla fall på.

Så, betydligt lugnare nerver nu. Maken lagar mat till sonen och hans två besökande kompisar; dottern är på sin danskurs och jag skall snart ut och mysa med några väninnor.

Men förresten, har man fullgott skydd efter bara EN dos vaccin....

KRAMISAR

Spridda tankar

Bildtext: You wish...

En liten ynklig stackare med tratt vinglar omkring här i lägenheten, stöter emot, vinglar ännu lite mer och ...ger upp.


Molly är fortfarande groggy efter kastreringen igår kväll och till och med maken tycker synd om henne. Trots specialbyggda mat-och vattenskålar (med hjälp av sådant där klet har jag byggt små skåltorn av flera småskålar, så att tratten liksom inte skall ta i golvet, mycket avancerat alltså) vill hennes aptit inte riktigt infinna sig ordentligt. Ett tecken på tillfrisknad är emellertid att hon hoppat upp och ner i soffan en gång, yes!

Annars har jag spaltat upp vad jag tycker vi behöver göra i vår lya framöver och det kommer mynna ut i en rejäl makeover, det kan jag lova. Slutsatsen blev att ingrepp måste göras i alla rum utom i hallen och matrummet. Tyvärr går dock ekvationen lite tid, ej tillräckligt kassaflöde inputsmässigt så man inte så där geschwint bara kan leja ut hela skiten pronto, dåligt tålamod, två tummen mitt i handen- människor som lätt blir osams då något går bara lite snett, pågående renovering på landet inte RIKTIGT ihop, puuust...

Dream on babe, miracles still happen....

Nu back to reality och next: Handbollslämning.


Tisdagskramisar till er alla!

Plastic fantastic

Tänk...då man var 20 visste man allt om allt; det fanns inte minsta tillstymmelse till tvivel eller tvekan.

Plastikoperationer till exempel, ratade jag som pesten. Hur bara kunde man göra ingrepp mot naturens gång och det var helt sjuuukt ju...

Åren går, man blir äldre, tusen erfarenheter rikare och om inte klokare, så vidgas i alla fall referensramen avsevärt.

Svaren kommer inte längre lika snabbt och självklart, allt är inte heller svart eller vitt, gott eller ont, det finns faktiskt gråzoner och mellanlägen. Plötsligt kommer man på sig själv med att ställa fler frågor än vad man har svar till...

"Mamma, vad är det där för streck mellan dina ögonbryn, du ser så arg ut".

Brysk kommentar från sonen härom veckan, men bekymmersrynkan är tyvärr inte det enda tecknet på att jag faktiskt inte längre är 25. Det hänger och slänger både lite här och där och jag vet att jag trots träning och god kosthållning inte kommer uppnå något alldeles helt, perfekt läge.

Kikade på Debatt igår där bland andra Linda Rosing, Lulu Carter och någon från Dorian magazine fanns med i diskussionspanelen och det var just plastikoperationer som var på tapeten. Lulu erkände rätt och slätt att hon är fåfäng och mår så bra av sina hudbehandlingar, botoxinjektioner med mera, men bröstimplantaten skulle visst ut. Linda avslöjade att hon på grund av dålig självkänsla lidit av en närapå fixering av att se helt perfekt ut.


Mannen från Dorian menade att han var helt olik Lulu och Linda: För det första hade han börjat med sina operationer i rent studiesyfte och för det andra så hade han hade ju inte gjort OM sitt utseende och förändrat det, utan bara försökt ÅTERSTÄLLA sig själv till den han en gång var, utseendemässigt...

Oavsett om man ser dem som rena återställare eller som förändringar, så tar jag numera inte längre avstånd från plastikoperationer. Är man vuxen, myndig och vid sina sinnens fulla bruk har man rätten till sin egen kropp. Vill man ordna till bröst och magar efter födandet av en massa ungar eller helt enkelt bara mår så mycket bättre av att släta ut några små rynkor här och var, så shoot! Såvida det inte går till extrema ytterligheter förstås, lagom är ju alltjämt bäst!

Vem vet vad jag tycker och tänker om så där en femton år från nu, kanske är jag inte något annat än en 25-åring instängd i en kropp med än mer häng och släng...

Kom dock ihåg: Beauty is in the eye of the beholder...

Höstliga kramar från mig

Ska bara...

Alfonsåbergssyndromet, det lider den manliga delen av min familj av:

"Jag skall bara...läsa tidningen klart (i en timme) först"

"Jag skall bara...bygga klart mitt lego (med de 2000 bitarna) först"

"Jag skall bara...kolla mina jobbmail (de är 50 stycken) först".

"Jag skall bara... döda mina fiender i PS2 Star Wars Battlefront(och det tar en halv dag) först".

Jämt och ständigt får man stå där och vänta, jag och dottern, klara och färdiga, snabba och raska; vid middagen, i bilen, i affären...

Angående det sistnämnda besökte vi, tyvärr, idag ännu en premiäröppning. Denna gång Net on net utanför Linköping. Lite uppsluppet i kön in till affären var det allt, man fick gratis korv, kaffe och Smakis.

Men väl därinne, rena myrstacken, människor everywhere, letandes efter the supererbjudande. Jag och dottern, som råkat skrapa upp ett litet sår i ena handen då hon råkat fastna i släpvagnen, tyckte efter 20 minuter att det kanske räckte men maken och sonen "skulle bara (till exempel stå 45 minuter i kassakön) först"...

Lilltrollan och jag drog oss emellertid tillbaka till bilen och på vägen dit hann vi både lera ner skorna (på grund av det enorma antalet bilar var det tvunget att ställa bilarna på de närbelägna, asleriga gräsfälten), kissa på oss (bara dottern dock) samt bli lite osams...

Tur att vi efter hela lilla äventyret blev så väl omhändertagna i otroligt goda vänners lag; dottern fick till och med ett par finfina byxor av dottern i familjen!

Nu slappar vi hemma hos mina föräldrar, där det snart blir fika; jag skall bara...blogga färdigt först!

Lovliga kramar från mig

Shop til you drop

Varför lurar jag mig själv hela tiden?

Glada i hågen efter urmysig vistelse, inklusive sleepover, ute hos syrran bestämde vi oss för att göra några ärenden.

Första stoppet, då vi sonderade terräng i några badrumsbutiker, för någon gång måste vi ta tag i det trasiga duschkabinseländet; gick väl helt ok. Kidsen började dock knorra lite inne på K RAUTA, men det var ändå hanterbart.

Så fick maken en jättebra idé: Liljeholmens nya inomhusköpcentrum hade visst grand opening idag och det kanske vore kul att åka dit? Min inre film spelade upp scener innehållande gratis kaffe, smaskiga tårtbitar och en hel massa oemotståndliga reaerbjudanden som inte ens maken kunde säga nej till. Någonstans flimrade visst en varningstext för varuhussjukan förbi...men skit i det!

Redan i den knökfulla, folkmyllrande entrén blev det svårt; ty precis innanför den, perfekt placerat, låg BR. Och precis idag tog inte sonen ett no for an answer: Han skulle in i denna förhatliga affär och faktiskt hade han minsann inte fått veckopeng på flera veckor och faktiskt har han över 1000 kronor ihopsparade medel så han kunde faktiskt få köpa något.

Deala, deala, sonen fick lov att köpa ännu en fingerskateboard, hans allra käraste ägodelar just nu.

Då kom dottern på att även hon kanske skulle få köpa sig något, ett litet klädplagg (med en helt oemotståndlig uppfordrande blick riktad åt pappahåll) ?Maken och sonen tog sig an uppdraget, medan jag undersökte damkollektionen i samma affär.

Vi skulle mötas vid kassan men vad i sjutton höll maken i handen när de dök upp? En av de värsta glitterklänningar jag någonsin sett, i illande rött med något slags svart mönster, i storlek 110!!!Dottern har 122 i klänningar...

Voine, voine. Bryskt förklarande att klänningen var på tok för liten och att den heller inte var så användbar, vi måste byta ut. Ett antal tårar, mycket svett från lilla mamma och många vad du är dum- repliker senare, hittade vi ett lämligt substitut för 300 kr, puh!

Då säger maken att för att få rabatt måste man handla för över 500 kr och manade mig att gå och hitta något snyggt till mig själv; jag säger ju alltid att jag inte har något att sätta på mig. Inga problem i sak för mig, annars, men nu var jag så trött och energilös, inte ens de gratis Mariannetabletterna fick mig pigg, jag ville bara HEM.

Jag kunde inte riktigt se klart, rev ner det ena plagget efter det andra, det kanske blir snyggt på? Oj då, kön till provrummen var milslång, äh, jag kränger på mig klädtrasorna vid en vanlig spegel inne i affären. Men vad bulsigt det ser ut, tyckte maken. Hoppsan, hade visst råkat få med mig halva MAMA-kolllektionen...

När skall vi gå, simskolan börjar ju snart? hörde jag dottern som i ett töcken.

That´s it, jag orkade inte mera kläder. Det blev en svart Hello Miss Kitty pyjamas med tryck i guld till mig.

Behöver jag tillägga att jag hatar gallerior modell större? Kommer ALDRIG sätta min fot på Ullared!

Nu väntar familjen framför TV:n, det är ju Playa del Sol!

Söndagskramar från mig!

Gym horror

Att besöka gymmet kan vara nog så creepy...

...men UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH, titta vilken liten varelse som uppsökte mig under mitt tuffa pass idag...

Jag gillar skarpt kontrasten mellan det något horribla ansiktsuttrycket och den rara fjärilsklänningen.

Men framför allt så gillar jag den lilla underbara, som döljs därunder...

Nu skall vi hasta vidare, hämta storebror, alias Liemannen, från ännu ett skräckfyllt kalas. Hela klanen styr sedan kosan mot systra mi med familj, för underbart lördagsmys med sleepover!

Lördagskramar till alla monsterdiggare out there!

Scaryyyyyyyyyyy...

http://www.youtube.com/watch?v=k5BEq4Ziw0k

Kärlek ändå

Hur mycket mina kids än bråkar och ibland närapå har ihjäl varandra, får jag ständiga bevis för att de faktiskt håller av och månar om syrran/brorsan.

Som imorse, då de diskuterade dagens event big time: Halloweenfesten på skolan.

Enligt tradition ordnar treorna, d v s sonens klass, en massa happenings för de yngre årskurserna, däribland dotterns sexårsgrupp.

Dottern uttryckte en viss oro över spöktunneln men där lugnade storebror henne med en massa insidertips om vilka vinklar och vrår man kunde undvika...

Det pratades också lite allmänt om lek och kompisar och dottern tyckte att en särskild sådan vill bestämma lite väl mycket: "Hon skall alltid vara Gabriella då vi leker High School Musical, men jag vill inte vara Troy jämt". Jag känner på mig att detta inte kommer bli dotterns enda intressekonflikt i plugget, hon är nämligen också en MYCKET bestämd, ung dam...

Vips fanns storebror där: (I skämtsam ton) "Ska jag spöa upp henne?" "Näevars, men du, säg till fröken".

Och tänker jag mig tillbaka i tiden sisådär en 25-30 år, så visst minns jag; bråken, konkurrensen men också tilliten och den alldeles enorma kärleken till... min syster.

Fredagskramar till er alla!

Död och dinosaurier

Igår hade jag ett kvällsligt small talk med kidsen.

De hade sett barnprogrammet, "En ö i havet" , där mamman precis hade gått bort och jag ville höra ungarnas tankar och reflektioner kring det:

"Det var ju krig och så där mamman bodde, men det var inte läskigt, man såg henne inte, då hon var död menar jag" var sonens första reflektion.

"Fast det var sorgligt att hon dog, barnen blev jätteledsna" kommenterade dottern.

"Om det var MIN mamma, skulle jag så klart bli jättejätteledsen. Men visst kan inte du bara dö så där?" funderade sonen vidare.

Och efter ytterligare lite tänk, tänk utbrister han: "Om pappa dör, då måste väl du ta körkort?"

Vilket praktiskt, realistiskt filosoferande mitt i allt det sorgliga; detta har han sannerligen ärvt efter sin arma moder. 

Fast tyvärr är jag också något av en worrying kind, ständigt jourhavande med en malande oro för att något tragiskt skall hända mina nära och kära.

Så fort jag ser barnens skolnummer på mobildisplayen tror jag genast att något fruktansvärt inträffat. Jag spottar en ambulans då jag är på väg mot hämtning av kidsen och kör den inte i riktning från skolan???

Och visst skulle sonen egentligen kunnat gå själv till och från skolan för länge sedan men what about min oro, hur skulle jag klara av min jobbdag då? 

Jag vet, någon gång måste man släppa taget, men bara inte just nu, eller imorn, eller efter novemberlovet...

Kvällens tv-tittande inbjöd inte till några vidare diskussioner eller kommentarer. På sonens, och nu även dotterns begäran, såg vi "Mammas pojkar" i sann torsdagstradition (marsch i säng efter det!). Fast programmet, enligt min mening, är sämre än sämst, lockas kidsen av det; sonen är ett fan av det lyxiga bostadshuset och dottern gillar tjejernas kreationer.

Imorgon kväll blir det dock kvalitetsfilm; sonen läser för fullt om bland annat dinosaurier i skolan och har lovats få hyra en dinosauriefilm. Passar bra då mamma skall ut och roa sig med arbetslaget.

Undrar om det blir diskussioner om Stegosaurus, Brontosaurus och gänget, till lördagsfrukosten...

Kraaam

Stort och smått

Fotbollsmammalivet innebar i lördags fyra timmar utecup i periodvist hällregn samt snålblåsande vind. Trots tre stenraka förlustmatcher höll emellertid de spelande 00:orna lördagshumöret uppe. Men så var det också lagets allra första kontakt med sjumannauppställningen; STOR plan, STORT mål, LÅÅÅÅNGT att springa...

Smågnällande talades det i föräldraleden om rödvin, varma bad eller kanske till och med rödvin i det varma badet?!?

Men kanske ännu mer synd var det om det gaaanska mycket äldre paret som huttrande stod framför mig i den kombinerade korv-och kaffekön. I en icke skämtsam ton meddelade de att de minsann blivit utkommenderade att ta hand om det fotbollsspelande barnbarnet dagen ifråga.

HALLÅ DÄR, vad hände med den egna viljan och bara för att jag är pensionär och bor nära är jag inte ALLTID tillgänglig; sade jag givetvis inte men det var nära...Ty här var det nog fråga om en familj där hjälpen ansågs som på tok för självklar.

Eftersom mina barns mor-och farföräldrar bor far away är vi hänvisade till guldkantad avlastning/hjälp i snitt någon gång per halvår. Visst har man mången gång kastat avundsjuka blickar på familjer där mormor hämtar på måndagar och farfar tar simskolan på torsdagar.

Men med facit i hand måste jag erkänna att det är skönt att man så att säga klarar av sin egen familj och vad händer den dagen då mormor och farfar inte kan?

Säkerligen skulle situationen varit något annorlunda om vi hade haft närmre släkten rent geografiskt. Fast kommendera hit och dit, never! Freedom of choice, here we come!

Hesa, smått förkylda måndagskramar från mig!

Fredagskåseri

Svisch, och så var den här veckan till ända!

Är det livet som går så här snabbt, eller?

På IKEA skyltar man visst redan med allehanda julsaker, undrar om det inte börjar bli dags att hotta upp slingmaskineriet i år???

Linas matkasse har vi njutit av denna vecka och jag lovade sonen att meddela att hans absoluta favvorätt blev de köttfärs-och fetaostgratinerade bifftomaterna; den fick tio poäng av tio möjliga.

Min farhåga, så klart kidsrelatrerad, inför provkassen med Linas blev delvis besannad.

Inte för sonen, han tyckte det hela var mycket spännande, såg mycket fram emot de olika rätterna samt deltog med iver i tillverkningen av kikärtssoppan.

Dottern däremot, visade sin allra mest intoleranta sida. Dock råder just nu matjobbigt läge gällande vår hemlagade mat; i plugget käkar hon, enligt fröknarna, "som en grovarbetare".

Jag upplever att det har varit härligt skönt, avstressande och avkopplande att ha vardagsmiddagarna färdigplanerade. Visst har jag gjort veckomenyer förut men i Linas kasse var det mer av ett HELTÄNK: Använde du citronskal i en rätt ena dagen, så pressade du ner citronsaften i en annan skapelse andra dagen; ingen risk för "oj, vad är det där för en halvmöglig f d matvara längst inne i kylskåpet..."

Middagarna har varit goda, lättlagade och nyttiga och att de var väl tilltagna visste jag redan från början. Fast vi gillar rester i vår familj, att frysa in alternativt göra matlådor av. Bara man inte glömmer bort dem på balkongen...

Definitivt vill vi underlätta vardagen fler gånger och njuta av Linas matkasse!

Nu väntar en fullspäckad helg med mängder av roliga aktiviteter!

KRAM

perfecto

Idag har jag haft en sådan där nästintill perfekt familjedag, utan en massa trots, tråk och bråk och nästan inramat av rosa bomull eller något annat lull lull:

Inledningsvis mysfrukost med underbara ungarna under glatt samspråkande.

Då jobbdagen var till ända följde oproblematisk hämtning av glad och nöjd dotter. Sonen var lika glad, nöjd och vråååålhungrig han, vid hemkomsten från handbollen.

'

Dagens linasmatkassemiddag, bestående av köttfärsfyllda, gratinerade bifftomater med spagetti, föll honom verkligen i smaken. Tre portioner senare undrade han om han kunde bjuda sin muslimske kompis på rätten? (Det är väl bara att använda typ nötfärs?)

Efter att ha gjort klart läxan meddelade dottern runt 20-tiden, utan några som helst krusiduller, att hon behagade gå och lägga sig. Pappa fick läsa saga, senaste gratisboken från Mac Donalds.

Avslutningsvis, mamma-och sonmys i soffan, där allt och inget avhandlades. Vid repliken: "Mamma, jag önskar bara att vi hade lite mer tid att bara mysa du och jag" visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen; ett litet mammahjärta svämmade nästan över. GULLUNGE! Men trots att hans agenda nästan svämmar över det med denna vecka, konstaterade han dock att det är roliga happenings på gång, exempelvis Sverige-Albanien LIVE imorgon tillsammans med pappa, storkusinen och morbror.

Nu är det nattning för undertecknad!

Kramar till alla er out there!

Från en matmor

Vantvägrare är vad jag är!

In i det längsta struntar jag i att använda de där stickiga, kliiga sakerna; in i det längsta försöker jag vägra inse att sommarvärmen ofrånkomligt är far away.

Vantar=vinter, så är det bara. Under min härliga powerwalk innan hämtning tidigare idag, insåg jag att det nästan bara var moi som varken bar vantar, mössa eller dunjacka. Men hallå, dunjacka och powerwalk=toksvettning!

Dock kapitulerar jag vad det lider, då händerna transformerats till kliiga, stickiga, torra små stackare...

Här sitter jag förresten och väntar på att de timjansbakade rotfukterna med feta, kyckling och citron-och honungsolja behagar bli klara; ja, ikväll begås det premiär för första middagen a la Linas Matkasse.

En snäll liten människa meddelade på mobilen kl 17.03 att nu stod kassen utanför vår dörr och väntade; för nej, riktigt till 17 hade jag inte hunnit hem (leveranstiden är utsatt mellan 17-22). Hela vägen från skolan sjöng dottern på en egen jingel för Linas matkasse. Folk stannade till, pausade en stund, tittade och log,(i mjugg???). Hon har en rejäl stämma, min lilla tösabit...

Under uppackningen visade katterna en ovanligt stor entusiasm och nyfikenhet...för papperskassen.

Tillagningen av dagens rätt var busenkel, fast den betecknas som medelsvår i infobladet. Känner mig därmed oerhört van, erfaren och lite småkaxig i köket, a piece of cake och Tina, släng dig i väggen...

Fast filosofin och tanken bakom är just också att maten skall vara enkel att göra, och god, och näringsriktig, och ekologisk...

Kidsen blev dock lovade hemmagjord risgrynsgröt till mat, med mandel på sonens begäran, och eftersom jag inte visste exakt ankomsttid för kassen var jag tvungen att hålla mitt ord. Så resultatet: En stor balja gröt för Sex personer samt förmodligen två rejäla lunchlådor till mig och maken.

Full av gröt vilar nu dottern ut framför High School Musical 2; kanske Troy får sig en jingel på väg till plugget imorgon?

Själv väntar jag avslutningsvis på att fotbollskillarna skall klampa in genom dörren och strö lite konstgräs över hallen; det är märkligt likt muslort, tycker jag...

KRAAAAAAAAAAAAM!

Nu skulle jag ju ha röjt o fixat i hela lägenheten, nu, då jag har en timmes ledigt mellan kalas-och handbollshämtningar.

Istället sitter jag här och storgråter. Jag har nämligen tagit del av en av de bättre bloggar jag någonsin läst, www.honunspojken.blogspot.com. Det är mamman till en pojke med diagnosen Lissencefali (man har en liten, slät hjärna) som skriver och det hon skriver, får hela ens tillvaro att stå i ett annat sken.

Visst, man lever i sitt eget universum med dess svårigheter och hinder, men ibland måste man få sig en tankeställare och inse att ens egna vardagsproblem är så otroligt futtiga och banala. Här sitter man och ojar sig över alla aktiviteter man har att rodda med, samtidigt som det finns föräldrar vars barn aldrig någonsin ens kommeratt kunna sitta, gå, allra minst nudda en fotboll...

Och samtidigt finns det så oerhört mycket kärlek att ösa, så mycket att glädjas över i livet och samvaron med ett svårt, sjukt barn.

LÄS bloggen, var beredd med pappersnäsdukarna...

Kram igen

What?

Och så befinner jag mig i den underliga och högst oväntade situationen att jag inte är stenfrämmande för en trea...

What the...? Anledningen till denna helomvändning är så klart mötet med min älskade väninna och hennes lilla 5- månaders igår. Förvisso ett riktigt A-barn, lillkillen, hur gullig, mysig och "snäll" som helst. Jag är väl medveten om att det faktiskt finns bebisar med kolik också...

Men lite chockad är jag allt; jag som nästan börjat småsvära över barnvagnsmaffian som ofta intar holmens promenadstråk med sina rullande ekipage, ibland med så många som fyra vagnar i BREDD, of course har dessa monterade lattebehållare på handtagen; de började komma i ropet mot slutet av min förra mammaledighet.

Dock: dream on, babe. Det blir förstås inga fler knoddar i den wilhelmssonska familjen; min ålder, syskonens ålder, oviljan att på allvar ta tag i renoveringsbestyren här hemma talar SÅ emot. Just det, min man vill inte ha fler småttingar heller; vadå, skall vi rodda med ännu fler aktiviteter??? Jag får nog ta ut min annalkande 40-årskris på annat sätt...

Paus här: Storbråk mellan barnen

Och ja, ovanstående happenings får min dröm om tre att mattas av några grader.... Den går liksom i ide, för att vakna till liv igen endast efter umgänge med praktbebisar. Skickar man en skrikunge...ridå ner!

Nu är det dags att återvända till verkligheten och ta tag i lördagen. Handbollslämning och dito hämtning står först på agendan!

KRAM

Efterord

Nu undrar sonen om inte Mammas pojkar börjar snart...

Vad har jag gjort, har jag uppmuntrat honom till att självmant vilja ta del av denna fördärvliga smörja???

Där får jag för att jag var så slapp och slö igår kväll, för att jag inte riktigt orkade släpa mig till sonens säng för regelrätt nattning genom högläsande ur Eragon; världens tråkigaste, mest ointressanta bok i MIN värld men en fullkomligt magiskt underbar, "fast lite jobbig att läsa själv", bestseller i SONENS värld...

"Ähum, nej programmet går inte idag vännen."

"När får jag se det nästa gång då; var är TV-tidningen?"

"Vet du förresten att Obama har fått Nobels fredspris??? Förresten är Idol klockan 20, men ni måste pausa tv:n för mamma vill se när hon kommer hem från väninnemiddagen."

"???Äh, jag går och tar ett bad mamma..."

To be continued, maybe...

Smspaus här: Maken meddelar att han sitter fast i trafiken vid Arlanda och omöjligt kan vara hemma vid bestämd tidpunkt. Am I surprised? På något sätt händer det alltid sådana här oförutsedda saker när JAG skall göra något. Fast maken kan ju inte direkt rå på trafikläget, eller?!?

Nåväl, alla glada och nöjda: Sonen njuter av det varma, sköna vattnet, knappt synlig är han bakom det berg med smutstvätt han befriade från badkaret och som nu ockuperar större delen av badrumsgolvet. Det är MYCKET man inte kan göra med muskelinflammation...

Dottern ser på Barnkanalen och jag skall gå och byta om lite...Jaså, vill dottern också bada, fast det blir nog lite för trångt,vi frågar, nehej, storebror vill inte dela med sig av platsen, ok, stoooorgråt...KAN JAG FÅ GÅ SNART???

Slutord: Sonen "kommer plötsligt", med hjälp av sin mor, "på", hur HAN skulle känna sig om rollerna var ombytta...Frikostigt makar han på sig.

Ha en trevlig fredagskväll allihopa!

KRAM

Mammas pluspojke?

Plötsligt hittar jag mig själv, samt sonen, sittandes framför såpan "Mammas pojkar"; eh, hur gick det till?

Eftersom jag just nu vilar från motionerandet, vilket brukar utföras under bästa sändningstid, har jag nu möjlighet att koncentrera mig lite mer på dumburken.

Då sonen var en lika trött uppenbarelse som jag, avkomman sent hemkommen från scouterna, bestämde vi oss för att mysa i soffan och bara småtitta på något slappt.

Innehållet var väl vad man kan förvänta sig och kanske inte direkt anpassat för en åttaåring, men ändå, man behövde ju inte tänka så vidare värst mycket.

Fast det gjorde ju sonen ändå så klart, och han undrade lite över tjejernas silikonbröst:

Varför har man såna?

Ja, de tycker väl att det är snyggt?

Fast mamma, de verkar ju bara vara i vägen . Tänk om tjejerna springer snabbt och brösten hoppar upp över ögonen, så att de inte ser och så hamnar de rakt i en flod med krokodiler och blir uppätna...?

Ja, det förstås...

Som den ordentliga mamma jag är tittade vi även på Sverker och hans Plus efteråt, lite konsumentupplysning har ju aldrig skadat...I detta program avhandlades olika typer av cykellås och sonen konstaterade snabbt att pappas cykellås inte har ögatmärkningen och således inte är riktigt godkänt.

Ser fram emot helgen som är full av roliga sociala aktiviteter såsom fredagsmiddag ute med god väninna, gåbortmiddag och fotbollsgluttande hos vänner på lördag (var visst någon ganska viktig match då...), familjemiddag modell större hos syrran på söndag (mamma och pappa är med!). Sedan lite barnkalas och handboll och så...

KRAM på er alla torsdagslirare!

Vaaaaab...

Är det ett tecken på absolut tristess eller en signal om väldigt god fantasi och inlevelseförmåga, när dottern kör rollspel med makens gem...



Hur som är vi nog lite småtrötta på varandra efter tre dagars vabidab. Fortsätter dottern vara sitt feberfria jag blir det ÄNTLIGEN sexårs imorgon, som hon har lääängtat.

Och kanske tar vi en liten promenad ute i solen i eftermiddag. I snigelfart för min del, ty de senaste veckornas infektionshärdar har såklart inte gått mig obemärkt förbi:

Muskelinflammation i vänster lår blev min lott (detta orsakat av powerwalk i kombination med infektion i kroppen) och igår kväll var det så mycket aj,aj och oj, oj att jag uppsökte Närakuten. De gav mig recept på stark Voltaren samt ordination om vila så länge det smärtar. Det blir således en tids gymskugga samt lottafrånvaro längs holmens promenadstråk. Får hålla mig till lite sjukgymnastikövningar bara, har liksom vanan inne...

Nu skall jag däremot vandra ut i köksregionen och se vad man kan trolla fram till lunch. Först måste jag nog plocka iordning lite, för imorse dundrade det in en hel arme karlar för avloppstömning i kök och badrum. Städning ingick inte...


Ha det så gott alla onsdagslirare out there!


Kram

Isig inspiration

...och så skall man ha sådana där tapeter i äggkoppen, som man sticker ner i bären och saften och sen skjuts in i frysen.

Åh, hoppet om att någon äntligen skulle ta sig an makens förråd av för lääänge sedan uppköpta tapetrullar, började spira.

Men det var förstås tandpetare som åsyftades, som skulle ner i dotterns hemmagjorda isglass; receptet straight from Bolibompas hemsida.

Tack för att du finns, bolibompawebben, du catcher in the rye, en halvhängig moders sista hopp då det börjar sina i underhållningsdammen; du har ljusat upp min sjuka dotters dag åtskilliga nyanser. Med gott samvete har jag satt henne framför dig, ty ditt innehåll är både pedagogiskt, lärorikt och underhållande.

Och väl mött imorgon igen, för det blir åter vab då maken är bortrest.

Kan man inte förresten bara ta bort den hemska sjukmånaden oktober från kalendariet och ersätta den med en härlig, varm månad i juli?!?

Förkylda måndagskramar från mig