Nu riskerar man inte längre livet då man tar sig fram längs promenadstråken; snömodden får även de mesta fartdårarna till cyklister att sakta ner en aning.
Men hua, vad halt det är, där under det efterlängtade vita, vackra. Inser att jag måste köpa mig ett par nya broddar; eller helst vill jag nog ha de där alldeles fantastiska Gore Tex- kängorna med inbyggda, utfällbara broddar jag spottat i favvoskoaffären. Enda kruxet är att de kostar 1500 kronor. Dock blir ju inte skadade kroppsdelar precis gratis...
Apropå skador så gjorde dottern och jag vår medmänskliga plikt i eftermiddags då vi på väg hem bevittnade hur en man halkade mycket olyckligt i trappan ner till tunnelbanan. Eftersom han slog huvudet ganska kraftigt i en barnvagnsskena, störtblödde han. Vi som samlats runt omkring hjälptes åt att mildra blödningen samt kallade på ambulans.
Dottern tyckte inte alls att situationen var läskig, SA hon. Rent praktiskt stod hon med ryggen vänd mot det inträffade ganska länge.
Vi var ändå rörande överens om att vi agerat helt rätt, man skall ju behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Paus här: Lite oklart och förvirrat var sonen befinner sig; de är ett gäng grabbar som ränner lite ut och in hos varandra och just ikväll har det varit mycket UT, pulkabacken lockar och drar.
Efter inblandning av åtminstone fyra familjer återfinns ungen slutligen i tryggt förvar...
Och vid sådana här tillfällen är det alldeles förträffligt att avkomman har egen mobiltelefon. Fast jag föredrar den i påslagen form, och inte som nu, avstängd; "för det slösar så mycket på batteriet annars"...
Och jag hann bara nästan få en panikångestattack...
Sonens viktigaste läxa tills imorgon är inte läsförståelsen om universum, utan om när det är lämpligt att vara tillgänglig via mobilen.
Kramar till alla snögummor och snögubbar out there!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar