Tänk...då man var 20 visste man allt om allt; det fanns inte minsta tillstymmelse till tvivel eller tvekan.
Plastikoperationer till exempel, ratade jag som pesten. Hur bara kunde man göra ingrepp mot naturens gång och det var helt sjuuukt ju...
Åren går, man blir äldre, tusen erfarenheter rikare och om inte klokare, så vidgas i alla fall referensramen avsevärt.
Svaren kommer inte längre lika snabbt och självklart, allt är inte heller svart eller vitt, gott eller ont, det finns faktiskt gråzoner och mellanlägen. Plötsligt kommer man på sig själv med att ställa fler frågor än vad man har svar till...
"Mamma, vad är det där för streck mellan dina ögonbryn, du ser så arg ut".
Brysk kommentar från sonen härom veckan, men bekymmersrynkan är tyvärr inte det enda tecknet på att jag faktiskt inte längre är 25. Det hänger och slänger både lite här och där och jag vet att jag trots träning och god kosthållning inte kommer uppnå något alldeles helt, perfekt läge.
Kikade på Debatt igår där bland andra Linda Rosing, Lulu Carter och någon från Dorian magazine fanns med i diskussionspanelen och det var just plastikoperationer som var på tapeten. Lulu erkände rätt och slätt att hon är fåfäng och mår så bra av sina hudbehandlingar, botoxinjektioner med mera, men bröstimplantaten skulle visst ut. Linda avslöjade att hon på grund av dålig självkänsla lidit av en närapå fixering av att se helt perfekt ut.
Mannen från Dorian menade att han var helt olik Lulu och Linda: För det första hade han börjat med sina operationer i rent studiesyfte och för det andra så hade han hade ju inte gjort OM sitt utseende och förändrat det, utan bara försökt ÅTERSTÄLLA sig själv till den han en gång var, utseendemässigt...
Oavsett om man ser dem som rena återställare eller som förändringar, så tar jag numera inte längre avstånd från plastikoperationer. Är man vuxen, myndig och vid sina sinnens fulla bruk har man rätten till sin egen kropp. Vill man ordna till bröst och magar efter födandet av en massa ungar eller helt enkelt bara mår så mycket bättre av att släta ut några små rynkor här och var, så shoot! Såvida det inte går till extrema ytterligheter förstås, lagom är ju alltjämt bäst!
Vem vet vad jag tycker och tänker om så där en femton år från nu, kanske är jag inte något annat än en 25-åring instängd i en kropp med än mer häng och släng...
Kom dock ihåg: Beauty is in the eye of the beholder...
Höstliga kramar från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar