Nu skulle jag ju ha röjt o fixat i hela lägenheten, nu, då jag har en timmes ledigt mellan kalas-och handbollshämtningar.

Istället sitter jag här och storgråter. Jag har nämligen tagit del av en av de bättre bloggar jag någonsin läst, www.honunspojken.blogspot.com. Det är mamman till en pojke med diagnosen Lissencefali (man har en liten, slät hjärna) som skriver och det hon skriver, får hela ens tillvaro att stå i ett annat sken.

Visst, man lever i sitt eget universum med dess svårigheter och hinder, men ibland måste man få sig en tankeställare och inse att ens egna vardagsproblem är så otroligt futtiga och banala. Här sitter man och ojar sig över alla aktiviteter man har att rodda med, samtidigt som det finns föräldrar vars barn aldrig någonsin ens kommeratt kunna sitta, gå, allra minst nudda en fotboll...

Och samtidigt finns det så oerhört mycket kärlek att ösa, så mycket att glädjas över i livet och samvaron med ett svårt, sjukt barn.

LÄS bloggen, var beredd med pappersnäsdukarna...

Kram igen