En makalös man

"Det var en gubbe som bestämde vilka som var bäst, han hette...hm..."

"Hi..."

"Ja, just det mamma, Hitler hette han ju. Han var jättedum och en del var tvungna att rymma hemifrån och gömma sig. Och en familj bodde på en vind, fast polisen kom och tog dem sen."

Under vår lilla morgonsamling i badrummet, sonen brukar vara med mig där då jag gör mig i ordning, berättade han vad han visste om andra världskriget. Detta med anledning av att jag skulle iväg och lyssna på en av dem som kom överlevande därifrån, ja, som faktiskt lyckades rymma från en gaskammare.

Ekvationen högstadieungar, hårda träsitsar, två timmar utan paus samt ett föredrag exklusive flashiga powerpoints, filmsnuttar, bilder etc har i normala fall lite svårt att gå ihop koncentrationsmässigt. Allt blir emellertid annorlunda när man lyssnar till Mietek Grochers ögonvittnesskildringar direkt från andra världskrigets fasansfulla verklighet.

För tredje gången hörde jag denna livsstarke man vittna om det ofattbara han som polsk jude upplevde i ett flertal koncentrationsläger. Trots att jag mindes nästan varje episod envisades tårarna med sin existens: Den tortyr och de grymheter denne man utsattes för är så klart helt ointagliga för oss som inte var där.

På hans näthinna finns bilder för alltid fastetsade, visandes skjutna kamrater, små lemlästade spädbarn, föräldrar och syskon, som vid krigsslutet inte längre fanns i livet.

Hans näsa kommer aldrig glömma den ohyggliga stanken av krig och hans skadade arm är en kontinuerlig påminnelse om tortyren han fick utstå.

Alltjämt är hans berättelse bara en detalj i ett stort, horribelt sammanhang; han var bara en bland många. Men han ÖVERLEVDE och kan berätta.

Så idag, i en aula på Ekerö, står alltså denne drygt 80-årige man och berättar sin historia; det är en av de över hundra gånger han årligen åteupplever sin erhörda smärta och sorg.

Men han gör det inte full av hat och bitterhet, utan han gör det med tilltro till livet, uppvisande en sådan glädje och tacksamhet. Och han när en förhoppning till dagens unga; att detta hemska aldrig, aldrig upprepar sig.

Och det behövs inget mer än hans ord.