Chillande rävar

"Det där visste jag inget om förrän nu, varför har du inte sagt något tidigare?"



Inte en vecka är obokad, nästan inte en endaste liten dag oplanerad. Som den sanna planeringsräv jag är ser jag till att få ordning och reda i det snurrande ekorrhjulet. Med nada vardagshjälp i form av närboende föräldrar, vi är endast hänvisade till någon-helg-någon-gång hjälp, är det a och o med planering.

Var sak på sin dag, ibland många saker på samma dag. Ibland så många att sonen tvingas äta sin middag i form av take away på bussen under transporten mellan två aktiviteter och ja, han VILL faktiskt gå på båda. Vi är inga aktivitetsfanatiker!

Nu har det här med planering ändå blivit något smidigare eftersom jag lagt in hela kalendern i mobilen, så där lite käckt, modernt tidsenligt. Som en extra synlig back up har vi även familjekalendern i köket, en i för övrigt oemotståndlig kalender bestående av månadsteckningar som sonens klass ritat. (Kopior av denna blev en uppskattad julklapp till släkten förra året).

Nåväl, trots ständiga påminnelser via muntlig tradition, sms och mail verkar det inte bättre än att maken ändå måste HÖRA mig säga alla åtaganden nästan precis samma sekund som de skall äga rum. Jag måste säga att jag fascineras över vilken järnkoll han ändå har på alla idrottsliga engagemang...

"EXAKT, vad skall vi göra efter dagis idag?"
"Ja, då är det dans gumman".
"Ja, men efter det då, vad skall vi EXAKT göra då?"
"Då ska vi hem och äta"
"Men mamma, efter det då, efter maten, EXAKT..."?

Min dotter är lite av en annan sort än maken, om man säger så. Hon är en planeringsräv i kubik, och det är ju jättebra när hon fixar i ordning sina egna kläder, sin egen packning och påminner oss om diverse dagis happenings. Men detta detaljplanerande in i minsta nanosekund är en smula övermäktigt även för mig. Lilla mamma tycker att det måste finnas lite utrymme för spontanitet och flexibilitet också.

Dock antar jag att detta är en övergående period och säkert längtar man snart tillbaka till den tid då hon planerade så flitigt.

Men under tiden, då dottern anfalls av värsta planeringsivern, räddar sonen mig:

"Syrran, du måste lära dig att chilla lite också, det gör stora tjejer, vet du".

Och stor tjej, det vill dottern bli...


Kramar till alla chillande människor!