"Jag har en störning, som gör att jag ibland måste tänka högt".
Detta var sonens svar på en fråga på utvecklingssamtalslappen.
I sann elevdemokratisk anda skall man ju reflektera, tycka och tänka själv.
Bra!
Men var i sjutton hade han fått det där med störning ifrån? Han svävade något på orden när jag frågade, han menade att alla har väl något sånt där "jobbigt".
Jag kan dock inte släppa det och undrar om det är den nya öppenheten som bidragit. Missförstå mig inte men nu för tiden pratas det ju ganska vitt och brett om störningar, diagnoser mm. Man kan nästan dagligen läsa om vuxna som livet igenom känt att något varit fel med dem, att de varit malplacerade. Vid en senare utredning har det visat sig att de lider av exempelvis ADHD.
Som lärare är jag såklart pro utredningar av alla de slag. Har man turen att i unga år bli "upptäckt" och diagnosticerad har man större möjligheter att få de hjälpmedel, den ev medicin och den tillrättalagda undervisning man har rätt till. Med den fastställda diagnosen följer dock tyvärr ingen garanti om förståelse från lärare och andra människor runt omkring...
Vi kan ändå skatta oss lyckliga för att vi lever i den tid vi gör, och inte för så där några hundra år sedan. Då kunde man i husförhörslängden bli klassad som idiot och efterbliven, och där var det inte tal om någon utredning av församlingsborna.
Vi har tur som lever i ett öppet samhälle där små 7-åringar är väl förtrogna med att vi alla är olika, en del har störningar och tänker högt, andra brottas med andra jobbigheter...
So(l) long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar