Hon hade nogrannt planerat sina kalaskläder.
På inbjudningskortet stod att man hemskt gärna fick komma som prins eller prinsessa. Min dotter ville emellertid inte vara prinsessa utan lade, kvällen innan, fram t-shirt, dansbyxor och mjukiskjol.
Det var som high-school musicaltjej hon gick till kalaset idag.
Väl där mötte vi en annan kalasdeltagare, iklädd mycket prinsessaktiga kläder. Hon tittade en smula oroligt på min dotters kläder och då mamman undrade om hon ville ta på prinsesskronan också så blev det tvärnej. Tänk om ingen annan kom i prinsesskläder...Mamman lugnade och sade att det gör det säkert.
Givetvis hade mamman rätt. Då jag lämnade de kalasstinna kidsen var alla tjejer prinsessor; utom en, hon bar dansskolekläder. Och hon var stolt, mycket stolt...
Tänk att rädslan för att sticka ut, att inte passa in, att vara "fel" och i sammanhanget inte som alla andra, börjar i så tidig ålder. Det kan gälla alltifrån kläderna man bär till vem man röstar på i Melodifestivalen samt på vilken sida man befinner sig i matteboken.
För egen del har denna rädsla liksom slagit följe med mig och som en skuggbild ackompanjerar den mitt liv, ibland knappt synlig och ibland nästan skymmandes min sikt.
Det känns skönt att dottern, i alla fall idag, verkar ha lyssnat på mina predikningar om att man skall vara stolt över sig själv, att man skall stå på sig och våga vara den man är. (Ja, ibland har jag bitit mig lite i tungan då dotterns klädkombinationer avvikit lite EXTREMT mycket från årstidsnormen, men det finns ju alltid fleecebyxor man kan dra över).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar