Jag lyckades motstå frestelsen att snooza kvar i sängen och därmed gick jag upp avsevärt tidigare än vanligt. Så tidigt att jag kunde planera en väl genomtänkt och sammansatt frukost.
Äggkastrullen sattes på innan min lilla morgonprocedur i badrummet inleddes. Vad underbart att ha gott om tid, man kan plocka ögonbryn, damma av handfatet...
Ett nyvaket barnansikte stacks in och undrade vad jag höll på att koka i köket. Samma barnansikte meddelade senare att äggen ,vid en närmare undersökning, var MYCKET kokta... Nåväl, scrambled eggs i en ny tappning bara, man får inte vara så konservativ här i livet.
Resten av dagen förflöt utan några större märkvärdigheter, med undantag för att några på jobbet inte riktigt kände igen mig. Jag tonade nämligen håret igår och så här i början, med mycket överskottsfärg, blir det mörkt, mycket mörkt...
Så till hell hour.
För oinvigda menas hell hour den tid som förflyter mellan hämtning av barn på dagis/skola tills dess att middagen står på bordet. Nu tycker väl jag att i takt med att barnen ökar i ålder krymper liksom hell hour. Kidsen kräver inte längre, likt gapande fågelungar, att de skall bli istoppade mat pronto så fort de kommer hem.
Idag blev det a quarter of an hell hour.
I skogsmullemammastil lovade jag dottern igår att: "Imorgon, efter dagis, då skall vi gå till lekparken och ha riktigt roligt". Men igår kändes allt så annorlunda på något sätt, jag var pigg och full av lekenergi.
Jag hade hoppats och trott att dottern skulle ha glömt mitt löfte tills idag, men jag vet ju egentligen att barn aldrig glömmer.
Då hon förde den lilla utflykten på tal försökte jag med argument efter argument: Det var på tok för blött för att gå till parken, våra skor var för dåliga och skulle gå igenom, vi skulle bli förkylda, det skulle bli så sent, och sen måste vi ju handla också...
Fyra ögon vandrade fundersamt mellan sina egna, gummistövelsbeklädda fötter och mammas, redan blöta mockastövlar. Eh, MAMMA har dåliga skor.
Sanningen var ju att jag INTE VILLE GÅ TILL PARKEN, inte för en sekund, toknej!
Dottern började gråta, helt ifrån sig, mamma hade ju lovat.
Då kommer sonen, min egen lille catcher in the rye, med det eminenta förslaget att om lillasyster inte gråter mer kanske lillasyster kan få en glass efter handlingen.
JAAA, vilken glass du vill, gumman, ty idag orkar jag inte med något större utbrott, idag är jag en liten inkonsekvent mamma. Glass före maten, here we come!
Handlingen avlöpte såklart helt smärtfritt men det var inte utan att jag liksom smög mig ut från affären, tänk om någon känning skulle se mig och tänka: Vad ÄR hon för en mamma, utan gummistövlar med glassätande barn en vardagkväll...(Kanske nya hårfärgen gjorde mig nästan osynlig?)
Tydligen har sonen i alla fall uppfattat en av de viktigaste komponenterna i konsten att uppfostra barn: Han har greppat att i de mörkaste stunder, då man struntar i regelboken, då tar man till esset i föräldrarockärmen: mutan.
Mutminne...
1 kommentar:
Inte dåligt av sonen att hjälpa di slippa parken.
Skicka en kommentar