"I verkliga livet-givet!"

Communicare; latin, dela, meddela, förena, göra gemensamt.

Människan är ett socialt djur, som behöver umgås och kommunciera med andra. Nu har jag funderat kring hur mina kommunikationssätt, teknikmässigt, har förändrats genom åren.

Som en liten osäker tonårsbrud på östgötaslätten var det knappast långa stunder framför dataskärmen som ledde till dispyter mellan mig och föräldrarna. Datorer var nämligen ett mycket sällsynt inslag i hemmen då, under senare delen av 80-talet. (Det fanns några märkliga "KOMPIS"-burkar i något avlägset klassrum någonstans). Nej, de små gnällbråken handlade om mina alltför långa stunder vid den stationära telefonluren.

På klassiskt tjejmanér satt man och löste världsproblem efter världsproblem, timme ut och timme in, för att sedan träffas samma eftermiddag. Tänk, vid några fnissiga tillfällen vågade jag mig, tillsammans med någon lika osäker kompis, till och med på att koppla upp oss på Heta Linjen. Dock var vi så tagna av vårt tilltag att vi varken kunde höra vad någon annan sa eller, än mindre, prata själva.

Brevskrivning ägnade jag mig också mycket åt i min tidiga ungdom och jag hade brevvänner över hela världen. En sådan i Japan skickade konstant idolbilder på någon, för mig okänd, japansk artist, alltsammans fint förpackat i oerhört söta, parfymerade rosa kuvert. En annan, i USA, bad mig ständigt om råd angående sitt trassliga kärleksliv. Hon slutade dock skriva till mig då hon hittat "den rätte" som hon visst skulle gifta sig med.

Snabbt och enkelt umgås dagens unga via mail, chatt och mobil. Kanske lite för enkelt ibland; det är inte alltid djupgående reflektioner hinner göras och ute i cyberspace är det lockande lätt att skapa sig en andra identitet. Man skriver saker man aldrig någonsin skulle stå för i ett möte öga mot öga.

Om jag nu ser till mitt vuxenliv idag, right here, right now, har mina sätt att kommunicera förändrats i raketfart de senaste åren. Delvis beroende på den nya, tillgängliga tekniken men självklart också beroende på min nya livssituation.

De långa, förtroliga telefonsamtalen i tid och otid har bytts ut mot mailande, sms:ande, facebook:ande och nu även bloggande. Detta gör man vid tidpunkter som passar en själv; när barnen är lagda, disken är diskad och tvätten är hängd, d v s oftast gaaanska sent...

Men innebär nu all den nya tekniken att jag aldrig träffar mina vänner och bekanta "på riktigt"längre; att jag för jämnan sitter i myskläder och glasögon och lurar vid skärmen?

Jag måste å det bestämdaste säga: nej.

För mig är det nästan tvärtom; "småsnackandet" över de olika näten har blivit som någon slags aptitretare, en förrätt. Man inleder konversationer och diskussioner man senare vill avsluta, man väcker tankar och frågor.

Hungrig som man är nöjer man sig inte med förrätten, man vill ha huvudrätt också.
Och den serveras bäst IRL!