Carpe diem

Vart tog de vägen de åren som försvann?

Igår gjorde jag en resa i minnenas arkiv.

Under en trevlig middag med goda vänner hamnade vi slutligen framför Wii, som inte enbart erbjuder roliga spel och yogaträning utan även lagring av bilder. Inte bara det, man kan också få sig en slideshow till livs; ett slags bildspel, där bilderna liksom zoomas in och ut, allt ackompanjerat av en makabert sorglig melodislinga, spelandes on and on and....

Men vem i sjutton var den där unga tjejen som glimtade förbi på något enstaka kort här och var (bl a på ett plaskandes i badkaret); för ja, de flesta korten var på barnen förstås. "Vad ung du såg ut, älskling!", utbrister maken. Jaså, var det jag?!

Jag kan för mitt liv inte förstå vart alla dessa år har tagit vägen, HUR kan tiden ha gått så här snabbt? Det var ju precis nyss jag låg där på BB med första barnet, tog första promenaden med honom i den fina, onödiga liggvagnen...Och nu är han en skolkille som läser om rymden, dividerar och multiplicerar.

Varför jag alltid känner mig så nedstämd på något sätt då jag tittar på gamla foton beror nog inte på att jag egentligen saknar de gamla tiderna, för jag trivs bäst med livet här och nu. Snarare blir de väl en slags påminnelse om hur oerhört snabbt tiden går, hur skört livet faktiskt är och hur allt plötsligt kan förändras.

Ibland läser jag i tidningar om människor som verkligen utsatts för omvälvande saker i sina liv.

I efterhand drar de inte sällan slutsatsen att de kanske inte riktigt tog tillvara på livet innan det där omvälvande skedde; att de inte njöt tillräckligt av stunden och av sina nära och kära.

För oss som ingår i de oroligas skara, som anar faror och ser skuggor överallt, gäller det att stanna upp och stop worrying: Carpe diem!