Flyttfunderingar

"Mamma, varför måste man flytta?"

Det var en lite ledsen åttaåring som jag mötte hemma i lägenheten tidigt imorse

En av hans klasskompisar flyttar idag och jag försökte pedagogiskt och välmotiverat möta honom i hans tankar.

"Ja, du vet, mamman eller pappan kanske har fått ett jobb där i den nya staden, de kanske har köpt ett hus...och då måste ju hela familjen följa med"

"Men mamma, nu blir det ju inte som det brukar vara, det blir inte som vanligt längre i klassen"

Jag menade att det blir det självklart inte men man kan hålla kontakten ändå, det är varken till Afrika eller månen som flytten sker utan endast till en stad två timmar härifrån. Man kan alltid ringa till varandra, maila och träffas över Facebook, höll jag på att säga...

Dock vet jag precis hur han känner för jag har själv mycket svårt för avsked. Det spelar ingen roll hur förberedd man är; oavsett hur många hej-då kort man gjort så blir man ändå alltid så oerhört överrumplad när avskedet tas.

Minns den lilla trasa till lärare som hulkande försökte ta sig igenom den nogrannt planerade avslutningsceremonin med klass 9 i våras. Självklart visste jag rent logiskt att man faktiskt inte kan hålla kvar dessa elever i all evighet. Men det var först där och först då, som det blev så uppenbart, en point of no return.

Barn kan ibland vara ganska brutalt ärliga på ett lite egoistiskt, materialistiskt sätt. Efter att ha funderat ytterligare ett tag på innebörden av kompisens flytt säger sonen:

"Nu får jag ju en present mindre på mitt kalas..."

Fredagskramar från mig!