I go nuts...or?

Jag kör Gi.

Ähum, jag har verkligen tagit till mig "nötbiten" av gi-konceptet, d v s jag förstår hur oerhört nyttigt det är att äta mycket nötter.

"Men betyder det att man skall äta BÅDE nötter OCH chips OCH godis", undrar min make lite försiktigt.



Oräknebara är de måndagar jag verkligen tänkt att "nu, nu gäller det".
Med ett svisch skall ett trollspö strö något slags magiskt hälsostoff över mitt liv.
Jag skall tillaga all mat efter någon hälsogurus alla konster och regler (Skipper, Paulún...).

Rent hus skall göras med alla sötsaker och andra onyttigheter som ligger och lockar i skåpen. Flåset skall arbetas upp på gymmet, som lämpligt nog finns i samma hus där vi bor (too close, maybe..?)

Sedan kommer tisdagarna.
Precis då jag börjat vänja mig vid mitt nya, hälsosamma liv dyker det upp helt oemotståndliga frestelser: Föräldrafika på dagis/skola, med bakverk egenhändigt tillverkade av små barnahänder; en ensam chokladbit längst ned i handväskan...

Och jag som lovade mig själv att inte "mulla till mig" bara för att jag gått in i villa-Volvo-vovve (lägenhet-Hyundai-katter)-fasen av mitt liv.

Det passar mig inte riktigt heller att, tvärtom, bli så där asketiskt hurtig som en del småbarnsmammor blir. Sådana som nästan direkt från förlossningssalen hurtar iväg till något gym. Som håller figuren i schack med tuffa pulverdieter.

Näe, som en äkta svensk väljer jag en gyllene medelväg. Jag väljer att vara sådär lagom nyttig vid lagom många tillfällen och jag motionerar lagom mycket.

Eftersom man inte är 20 år längre får man kanske så smått börja acceptera några lagom många trivselkilon. Det viktigaste är att man så att säga klarar av sin egen vardag, med de fysiska ansträngningar den kräver.

Jag lever till exempel fortfarande på de två mål jag lyckades pricka in i den tuffa fotbollsmatchen mot två åttaåringar häromkvällen...

Sedan ligger ju förvisso allt in the eyes of the beholder...



Kakmonstret bantar...


Kramisar