Chillande rävar

"Det där visste jag inget om förrän nu, varför har du inte sagt något tidigare?"



Inte en vecka är obokad, nästan inte en endaste liten dag oplanerad. Som den sanna planeringsräv jag är ser jag till att få ordning och reda i det snurrande ekorrhjulet. Med nada vardagshjälp i form av närboende föräldrar, vi är endast hänvisade till någon-helg-någon-gång hjälp, är det a och o med planering.

Var sak på sin dag, ibland många saker på samma dag. Ibland så många att sonen tvingas äta sin middag i form av take away på bussen under transporten mellan två aktiviteter och ja, han VILL faktiskt gå på båda. Vi är inga aktivitetsfanatiker!

Nu har det här med planering ändå blivit något smidigare eftersom jag lagt in hela kalendern i mobilen, så där lite käckt, modernt tidsenligt. Som en extra synlig back up har vi även familjekalendern i köket, en i för övrigt oemotståndlig kalender bestående av månadsteckningar som sonens klass ritat. (Kopior av denna blev en uppskattad julklapp till släkten förra året).

Nåväl, trots ständiga påminnelser via muntlig tradition, sms och mail verkar det inte bättre än att maken ändå måste HÖRA mig säga alla åtaganden nästan precis samma sekund som de skall äga rum. Jag måste säga att jag fascineras över vilken järnkoll han ändå har på alla idrottsliga engagemang...

"EXAKT, vad skall vi göra efter dagis idag?"
"Ja, då är det dans gumman".
"Ja, men efter det då, vad skall vi EXAKT göra då?"
"Då ska vi hem och äta"
"Men mamma, efter det då, efter maten, EXAKT..."?

Min dotter är lite av en annan sort än maken, om man säger så. Hon är en planeringsräv i kubik, och det är ju jättebra när hon fixar i ordning sina egna kläder, sin egen packning och påminner oss om diverse dagis happenings. Men detta detaljplanerande in i minsta nanosekund är en smula övermäktigt även för mig. Lilla mamma tycker att det måste finnas lite utrymme för spontanitet och flexibilitet också.

Dock antar jag att detta är en övergående period och säkert längtar man snart tillbaka till den tid då hon planerade så flitigt.

Men under tiden, då dottern anfalls av värsta planeringsivern, räddar sonen mig:

"Syrran, du måste lära dig att chilla lite också, det gör stora tjejer, vet du".

Och stor tjej, det vill dottern bli...


Kramar till alla chillande människor!

Pros and cons

Några nackdelar med att ha en megakelen kattunge:

* Du får aldrig någonsin äta ifred. Någon liten pälsbeklädd rackare sitter helst i din tallrik.

* Du har svårt att jobba vid datorn eftersom någon trampar omkring på tangentbordet.

* Skrivaren piper då någon ibland behagar promenera på den.

* Skrivandet och rättandet av prov blir en konst då någon konstant leker med pennan och papprena.

* Du kan ha svårt med insomnandet då någon spinner som ett tröskverk.

* Juldekorationer transformeras till häftiga leksaker.

Några fördelar:

* Någon är ditt miljövänliga, bärbara element.

* Någon äter med glädje upp dina leftovers.

* Någon blir själaglad så fort hon ser dig, oavsett i vilket tillstånd du är.

* Någon är en ren hälsobefrämjare då man får sänkt blodtryck av att klappa djur.

...och då hela världen tycks vara emot dig har du alltid en liten hängiven supporter.

Härliga lördagskramar till alla catlovers out there!


Lussekatt...

Kattunderhållning
http://www.youtube.com/watch?v=PC4HhI0bK4c

Flyttfunderingar

"Mamma, varför måste man flytta?"

Det var en lite ledsen åttaåring som jag mötte hemma i lägenheten tidigt imorse

En av hans klasskompisar flyttar idag och jag försökte pedagogiskt och välmotiverat möta honom i hans tankar.

"Ja, du vet, mamman eller pappan kanske har fått ett jobb där i den nya staden, de kanske har köpt ett hus...och då måste ju hela familjen följa med"

"Men mamma, nu blir det ju inte som det brukar vara, det blir inte som vanligt längre i klassen"

Jag menade att det blir det självklart inte men man kan hålla kontakten ändå, det är varken till Afrika eller månen som flytten sker utan endast till en stad två timmar härifrån. Man kan alltid ringa till varandra, maila och träffas över Facebook, höll jag på att säga...

Dock vet jag precis hur han känner för jag har själv mycket svårt för avsked. Det spelar ingen roll hur förberedd man är; oavsett hur många hej-då kort man gjort så blir man ändå alltid så oerhört överrumplad när avskedet tas.

Minns den lilla trasa till lärare som hulkande försökte ta sig igenom den nogrannt planerade avslutningsceremonin med klass 9 i våras. Självklart visste jag rent logiskt att man faktiskt inte kan hålla kvar dessa elever i all evighet. Men det var först där och först då, som det blev så uppenbart, en point of no return.

Barn kan ibland vara ganska brutalt ärliga på ett lite egoistiskt, materialistiskt sätt. Efter att ha funderat ytterligare ett tag på innebörden av kompisens flytt säger sonen:

"Nu får jag ju en present mindre på mitt kalas..."

Fredagskramar från mig!

Nu är det stress igen...

Symptom:
Hjärtat klappar i 180, du mår illa, du drabbas av tunnelseende, du har mycket svårt att fokusera på här och nu och du har femtielva projekt på gång at the same time.
Diagnos:
Du är förmodligen...mycket stressad.


Nu nalkas den tid på året då kortisolet (stresshormon) har sin absoluta högsäsong.
Så många åtaganden på så kort tid skall hinnas med. Har man barn skall man, förutom att jobba för högtryck på det egna jobbet, även hinna närvara vid tonvis av julbasarer, luciafiranden, loppmarknader, you name it. "Barnen tycker att det är SÅ roligt då ni föräldrar kommer". Jovars, men sjunker tvätthögarna automatiskt i december?


Självklart är det ju det man allra helst vill också, ja, vara med barnen och uppleva det fantastiska de är med om. Höra julsångerna de övat in sedan månader tillbaka, njuta av de fina pepparkakor i de mest fantasieggande former som de bakat alldeles själva. Man vill vara en riktigt NÄRVARANDE förälder och inte någon som lyssnandes med ett halvt öra befinner sig någon helt annanstans i tanken. Vad skulle vi köpa i julklapp till...? När skulle vi träffa...?


Tyvärr är det ju inte så mycket att göra åt att allting liksom bara tycks tryckas ihop i december. Det man måste göra för att överleva är, förutom att djupandas och göra diverse avslappningsövningar, att sålla. Att välja ut det som är allra mest nödvändigt och faktiskt få lov att skippa det där andra, visserligen mysiga och trevliga men som också kan vara droppen som får bägaren att rinna över.


Kanske behöver man ej vara med på alla julbord, inte för att jag blir bjuden på fler än ett, men ändå. Kanske kan man vidare minska på antalet julklappar samt antalet mottagare av dessa; endast ge till barnen? Under själva julhelgen kan man ha knytis och därmed minska ansträngningarna i det egna köket rejält. Endast de personliga favoritgodisarna, kakorna och maträtterna tillverkas.


Att sänka ambitionsnivån är ett säkert kort. Jag vägrar sedan länge att julstressa och inser att det faktsikt blir jul även om inte allting är perfekt städat, perfekt inslaget eller perfekt pyntat...

Ha det gott!



Avslappningsmusik...
http://www.youtube.com/watch?v=_jQkT5dsupQ

Pinsam påminnelse

Dagen hade varit ganska så lousy.




Inledningsvis vaknade jag för sent, eller i ärlighetens namn så låg jag och drog mig på tok för länge. Detta innebar att jag missade min buss, vilket i sin tur ledde till att jag kom till min första lektion med andan i halsen, en minut försenad. Så snöpligt, när eleverna står där på rad och väntar...

Jobbdagen kantades fortsättningsvis av ganska många, blöta, flygande snöbollar. Första snöveckan är nog den värsta skolveckan på hela året och den gör inte ett redan uselt humör bättre eller en redan trött människa piggare direkt... Avslutningsvis fick vi på personalkonferensen reda på att tunga neddragningar, på grund av budgetunderskottet, är att vänta efter jul .

En aning moloken, mycket trött och på inte- vet- jag- vad-vi-ska-ha-till- middag-heller humör, tryckte jag sent på eftermiddagen ner mig på tunnelbanesätet:


Önskelista:

Slippa frysa

Nya tänder

Något vettigt att göra

Revbensspjäll

/Frank 57


Oj då!
Dessa ord, på Stadsmissionens affisch, fick mig att skämmas rejält och liksom dela in min dag i en före Frank del och en efter Frank del..

Före Frank så tyckte jag att det var nästan mest synd om mig i hela världen, jodå.
Efter Frank tycker jag att det är pinsamt att man skall behöva läsa sådana här hjärtsnörpande historier för att inse hur bra man egentligen har det. Man jämför sig ju oftast aldrig med dem som är sämre lottade här i livet utan med dem som på något sätt har det bättre i ett avseende eller flera...


Frank, jag hoppas att dina önskningar går i uppfyllelse redan till jul. Önskningarna jag, för egen del har, består av petitessartade småsaker, enbart till för att sätta guldkant på en redan väl fungerande tillvaro.


(Fast den enda önskan som kvarstår på den nu reviderade listan är ett par fotriktiga och vattentäta vinterkängor...).


Trevlig kväll!


Trasiga skor...
http://www.youtube.com/watch?v=sOJUleg2wa8

Frozen

Man får alltid lite av en chock.

När den första riktiga kylan och snön kommer.

Som vanligt är man nästan helt oförberedd, rusar upp på vinden och krafsar fram hela vinterarsenalen. "Titta där, där har vi ju några av sonens avlagda, fina-märket vinterskor, så synd att jag glömde dem förra vintern, nu är de definitivt för små för dottern"

Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till snön och kylan. Egentligen är jag ingen vintermänniska, nej jag är en sådan där mystisk varelse som faktiskt INTE åker slalom (således utan varken körkort eller slalom, kan man existera då..?). Men jodå, min familj är som alla andra, vi åker till fjällen varje år eftersom övriga delar av min familj älskar att åka utför.

Dock måste jag erkänna att så fort det vita täcket lagt sig någorlunda därute, då rycker det liksom till i glöggtarmen. Kanske är det något av en slags julkänsla ändå, inte det att jag längtar efter tomten och allt det där men some peace and quiet med lite glögg, glöggkänsla rätt och slätt.

För barnens skull får man ju bara lov att älska snön och kylan. Deras tindrande ögon har för länge sedan spanat in blivande julklappar, för de förknippar i alla fall snön med tomten och klapparna (jag skall ej berätta att det faktiskt snöade i juli förra året, någonstans i Sverige).

Man får inte heller ta ifrån dem den totala glädjen i att susande ta sig nerför backen i racer eller på stjärtlapp, DET gör faktiskt jag med, jag är en stjärtlappsåkande mamma, i alla fall.

Under frukosten imorse var temat pepparkakshus vi minns. Det tydligaste minnet, alla kategorier, var förrförra årets pepparkakshus, vilket jag gjorde helt oätligt. I ren och skär vinteriver sprayade jag snöspray på det, "farligt att förtära"..

ETT aber finns det i alla fall med kylan. Det blir så KALLT hemma hos oss. Vi bor i en gammaldags lägenhet med högt i tak samt få men stora rum, där de små elementen är finurligt placerade på samma sida. Frusna gäster tar med fördel med fleece och tofflor. En av våra mest frusna gäster har använt vinterjacka vid köksbordet samt försökt hålla till så mycket som möjligt på badrumsgolvet, där golvvärmen fungerar som den ska.

Efter ett kyligt söndagskvällsäventyr med kidsen ute på landet i snöyran, väntandes på en buss i en halvtimme, var vi gaaanska frusna då vi kom hem. Sonen beklagade sig och undrade varför vi alltid har det så kallt, men vägrade liksom acceptera det. Uppkrupen i en fåtölj med duntäcke samt två lurviga värmekällor upp över öronen somnade han med fötterna på elementet.

Skall vi ta in på badrumsgolvet ikväll?

Läste förresten att det skall bli tio plus i veckan, mysblask...

Kvällskramar från mig

Kvällsmusik

http://www.youtube.com/watch?v=F8BH4M9V1N8

Tillbaka till framtiden

Jag har gort en resa i tiden.
Via expressbussen tog jag mig tillbaka till ungdomens boning;vuxelnmanteln lämnades hemma och jag blev åter 20 år, wild n´crazy...i några timmar.


Under knappt ett dygn har jag umgåtts med en av mina absolut bästa vänner här i livet.
Vi fann varandra under studietiden och har fortsatt att träffas sedan dess. Det spelar ingen som helst roll att vi inte bor nästgårds,ty vi finns, via den moderna tekniken, hos varandra så gott som dagligen.

Min vän är som ett kinderägg, man får liksom allt i ett. Vi "hittar" varandra oavsett om vi befinner oss på dansgolvet, umgås med våra barn eller har djupa samtal om livet.

Givetvis har samtalsämnena skiftat genom åren, nu är ungdomstugget utbytt mot tips om effektiva rynkkrämer, yrkesrelaterade spörsmål, relationsfrågor samt familjesnack i största allmänhet.

Sanna vänner har man kvar när de andra har gått...
Och sanna vänner har också en förmåga att utvecklas med en under livets resa. Man stannar inte där och då , i historisk tid, utan man drar vidare, tillsammans, in i framtiden...

Dock tog åldern ut sin rätt, där i fredags kväll. Upplagda för en riktig HELKVÄLL, var väl ett halvår sen sist, valde vi till slut det gottaste gotta; vi sjöng karaoke för fulla muggar på förfesten men skippade den efterföljande utgången. I värsta askungestil tog vi, likt ett litet förnuftigt gammalt par, taxin hem runt tolvsnåret. Ger inte det tusen vuxenpoäng, så säg?!


Kramar till alla sanna vänner där ute!


Don`t you ever forget the knoll-and-tott syndrome...



En favoritlåt...
http://www.youtube.com/watch?v=2x6ggXk3EuA

Habits

"Vi har väl mysfredag imorgon, som vi brukar?"

Människan är ett vanedjur, har jag läst någonstans. Vi känner oss trygga då vår tillvaro är fylld av rutiner och välbekanta saker vi "sedan gammalt" sysslar med

Vanor kan ju nu röra sig om allt ifrån hur man firar jul till hur man vill ha sina frukostägg. Vissa människor är också mer utpräglade vanedjur än andra och trivs bäst då allt fungerar enligt ett visst, invant mönster. Andra finner detta levnadssätt lite för slentrianmässigt och kör mer efter "he who lives will see".

De förstnämnda kan ha svårt att acceptera förändringar, men självklart måste man lära sig att leva med dessa. Relativt små avvikelser kanske inte heller innebär något världsomstörtande: "Oj då, duschade jag INNAN jag satte på kaffebryggaren imorse, det brukar jag ju inte". "Vem har ställt kaffekopparna på fel plats i skåpet?" Stora förändringar, som till exempel förlust av ens jobb får givetvis mer långtgående konsekvenser.

Kanske man ibland måste chocka sig själv och busa till det lite med sina vanor: Varför inte ta på ketchupen först och senapen sist på korven? Kamma håret åt "fel" håll? Springa joggingrundan från mål till start?

Barn är, i mina ögon, stora konsumenter av vanor. Skall då, mot förmodan, sådana ändras på, måste detta föregås av enorma pedagogiska insatser i förebyggande syfte.

Då jag, tyvärr utan någon känslomässig förberedelse hos barnen, släppte bomben att på grund av en resa till sydligare nejder, kommer lilla mamma inte att närvara vid den traditionella mysfredagen; då brast det för dottern. Storgråtandes påminde hon mig om och om igen om mitt svek, medan jag svamlade något om pappa och choklad...

Ja, det var kanske dags med en liten vanechock där...

Take care!

Förresten, undrar hur skall jag göra med IDOL ikväll, det brukar jag ju alltid se...

Breaking the habit...http://www.youtube.com/watch?v=DCg3EgMXmqs

Drives me mad!

Let´s face it!

Jag är inte vuxen på "riktigt.Visserligen har jag samlat på mig en del vuxenpoäng i min personliga top chart: Jag har fast inkomst, barn, bostad, jag jämför ibland priser och jag sopsorterar. Men det är en pusselbit som inte infogat sig.

Hur jag än vrider och vänder på det så HAR JAG INGET KÖRKORT.

Skamsen måste jag erkänna att jag inte ens har tillstymmelsen till ett körkort; inget litet nutida körkortsförsök, inget "jo, jag blev faktiskt kuggad på min andra uppkörning i förra veckan", nada! De tre misslyckade övningspassen i 17-årsåldern räknas liksom inte .

"Va, jaså är du en sån, det kunde man då inte tro", får man höra då sanningen kommer fram. Vadå, har min mask trillat av och avslöjat mig som en av ödlorna i "V"?

Som om man vore smittad av pesten blir man sedd med helt andra ögon, som allmänt oansvarig och inkapabel. (Detta kan nästan göra mig lite smågalen...)

"Jo men du är ju stockholmare, de tar väl inte körkort, de åker kommunalt överallt".

Det är bara det att jag inte är från Stockholm from the very beginning, jag råkade bara hamna här. I den lilla byn där jag kommer ifrån tog så gott som ALLA körkort.

Jag har haft mina moments, då jag aktivt tagit tag i detta pinsamma dilemma. Jag har kollat upp bilskolor, intensivkurser och jag fyllde till och med i en ansökan om lämp hösten år 1999.

Nu har det emellertid blivit så att jag utvecklat någon slags fobi mot bilkörning. Jag tänker på alla bildrullar som skulle kunna ställa till det för mig därute på vägarna, även om jag kör prickfritt.

Nästan inför varje längre bilresa med familjen ser jag framför mig hur det ena mer fasansfulla än det andra inträffar och jag sitter således på helspänn i bilen, ingen fågelholk här inte!

Någon bilskola för bilfobiker har jag ännu inte hittat...

Låt oss förenen oss , kära körkortslösa olyckssystrar och olycksbröder! Låt oss tillsammans utropa"we shall overcome"!

Och bor man i de inre delarna av Stockholm, med gångavstånd till allt, exklusive sonens bortamatcher, då blir det liksom lite enklare att stå ut under tiden.

Ja, tills körkortet kommer menar jag.

Drive carefully out there!

Give it to me!

Kramisar

En favvolåt från förr...

http://www.youtube.com/watch?v=HrfDs0mpJUc

Eldfara

Ja, nu är det bara att brassa på, nu skall det mysas i kubik.

När novembermörkret kommit med besked vill man pigga upp sig med sina kära ljus och värmeljus varje dag, så skall det va!

"Måste du ha ljus ÖVERALLT , det är ju inget thailändskt tempel vi bor i", tycker den småsnåle smålänningen som jag råkar vara gift med.

Joo, the more the merrier, kom och värm min frusna själ och det är ju så billigt med värmeljus, säljs i storpack på det stora möbelvaruhuset..

STOPP, precis här STOPP!

Idag hade jag och några av mina elever sk brandutbildning. Det innebär att trevliga, stiliga brandmän kommer till oss på skolan och berättar viktiga och faktiskt livsavgörande saker.
Som att det är värdefullt med rätt brandutrustning hemma.

Rätt utrustning kan vara: Brandvarnare i varje rum, brandfiltar samt olika brandsläckare för olika ändamål i olika rum. Det finns nämligen kolsyre-, skum, pulver- och vattenbrandsläckare. Vattenbrandsläckare är till exempel inte direkt att föredra vid bränder i elektriska apparater.

Upplysningen att till och med 6-åringar klarar av att tyda de bilder på brandsläckartuberna som exakt visar användningsområdena, fick mig verkligen att pusta ut.

Jag kom på att vi faktiskt har en brandsläckare, "i torpet ja" upplyste mig sonen...

Man bör också ta reda på närmaste och säkraste brandväg ut och även undersöka om det finns brandstegar.

Jag hade med andra ord bråda tider när jag kom hem, det var mycket som skulle kollas och checkas. Och det är mycket som måste inhandlas...

Slutligen, en varning utfärdas så här i (nästan) juletid:

Särskilt de billigare värmeljusen kan vara direkt brandfarliga. Då ljusmassan börjar smälta och blir varm kan den börja brinna om veken liksom lägger sig ned vågrätt. Ibland kan värmen leda till explosioner och vad detta kan leda till är inte så svårt att föreställa sig.

Det är dock svårt att föreställa sig EXAKT hur det känns att vara med om en brand och hur man bearbetar det upplevda.

Med tillstånd av poeten själv, vill jag delge er en 11-årings upplevelse av en brand i sitt rum, en brand som kunde slutat RIKTIGT illa och som orsakades av...ett värmeljus

Det brinner, brinner, brinner

Jag ser alla mina saker försvinner.

Elden flammar upp

Där försvann min porslinstupp.

Elden blir stor och mäktig

Men ändå på något sätt präktig

Elden kommer som ett hot

Jag och rummet är täckt av sot.

Jag önskar att det aldrig hänt

Och jag aldrig ljuset tänt

Gul, orange och röd,

tur att min familj inte är död.

Take care!

Kramisar

OBS! Värmeljus på batteri finns att köpa lite överallt och är ett mysigt och definitivt brandsäkert alternativ.

http://www.youtube.com/watch?v=0RzGP3Si5Ns

Skit i andra

Fruktansvärt ovetenskapligt och utan några som helst belägg har jag funderat lite på vad begreppet "skit-i-andra" kan betyda i olika situationer.

Men beware, jag kommer gå lågt, mycket lågt (läs: dagisnivå)...

Situation 1

I förrgår läste jag en artikel i Aftonbladet som fick mig att bli riktigt upprörd och irriterad.

En man, som hade varit med om en trafikolycka med en älg inblandad, stod skadad och väl synlig vid sin demolerade bil längs vägkanten och viftade på hjälp. INGEN av de drygt 20 förbipasserande bilarna stannade emellertid och nu undrar man: Hur långt har vårt sköt-dig-själv/skit-i-andra samhälle gått? Var finns empatin och vad hände med " var mot andra som du vill att andra skall vara mot dig?"Är det handlingsförlamning det hela handlar om eller rädsla, att man inte vet hur man skall agera, att man är rädd för att göra fel?

Nu gick det som tur var väl för mannen, han kunde kravla tillbaka in i bilen, få loss sin fastklämda mobil och därmed själv ringa på hjälp.

Men skäms på er, förbisusande människor!

Situation 2

Från denna tragiska historia över till en annan, non-serious, men tragisk i sin pinsamhet.

Ni som är känsliga för banala skämt ombedes sluta läsa nu.

Ok, shoot!

Säkert har ni redan bestämt hur julen ska firas i år, eller så är ni just i färd med att göra det; säkert i värsta byllerbyandan..Kanske har ni till och med småbråkat lite, "var det inte min släkts tur i år"? Nåväl, i det lilla videoklippet jag försökte klistra in här, men som obviously inte lyckades, gjorde kvinnan ifråga slag i saken och bestämde helt sonika själv hur högtiden med den tämligen nyblivne pojkvännen skulle firas.

Intet ont anande anlände han till hennes hus, ekiperades med ögonbindel samt leddes ut till en pinnstol i vardagsrummet. Kvinnan hade annat att ordna med och lämnade honom således allena en stund. Tydligen hade mannen ätit på tok för många bönor till lunch för det blev en väldig resonans på stolen. Snart togs ögonbindeln av och uppradad i hörnsoffan satt överraskningen: kvinnans närmaste familj, som det tydligen var dags att träffa nu...

Ja, skit i andras tankar och omdömen; förlora inte ansiktet, eller...?

Kanske kan man se klippet om man klickar på lilla länken nedan?
http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=15036
Situation 3

Nu när vi ändå tagit oss ner på den extremt låga humornivån kan jag berätta en episod från söndagskvällen. Sonen kunde inte riktigt komma till ro och undrade om han kunde få ligga i vår säng. JA, vad mysigt, det var åratal sen sist. Då kan man liksom låtsas att han inte är så stor när allt kommer omkring. (Maken grymtade dock från sportsoffan, han är av åsikten att barn ligger i barns sängar). Men i alla fall, sonen kröp upp i renbäddade lakan för att lägga handen rakt i en...varm diarréhög levererad av kattungen, som alltså helt fräckt skitit i andras lakan...

Such is life!

Banala tisdagshälsningar från mig.


Man kunde haft ett helt gäng kattungar...

Diagnosticera mera

"Jag har en störning, som gör att jag ibland måste tänka högt".

Detta var sonens svar på en fråga på utvecklingssamtalslappen.

I sann elevdemokratisk anda skall man ju reflektera, tycka och tänka själv.

Bra!

Men var i sjutton hade han fått det där med störning ifrån? Han svävade något på orden när jag frågade, han menade att alla har väl något sånt där "jobbigt".

Jag kan dock inte släppa det och undrar om det är den nya öppenheten som bidragit. Missförstå mig inte men nu för tiden pratas det ju ganska vitt och brett om störningar, diagnoser mm. Man kan nästan dagligen läsa om vuxna som livet igenom känt att något varit fel med dem, att de varit malplacerade. Vid en senare utredning har det visat sig att de lider av exempelvis ADHD.

Som lärare är jag såklart pro utredningar av alla de slag. Har man turen att i unga år bli "upptäckt" och diagnosticerad har man större möjligheter att få de hjälpmedel, den ev medicin och den tillrättalagda undervisning man har rätt till. Med den fastställda diagnosen följer dock tyvärr ingen garanti om förståelse från lärare och andra människor runt omkring...

Vi kan ändå skatta oss lyckliga för att vi lever i den tid vi gör, och inte för så där några hundra år sedan. Då kunde man i husförhörslängden bli klassad som idiot och efterbliven, och där var det inte tal om någon utredning av församlingsborna.

Vi har tur som lever i ett öppet samhälle där små 7-åringar är väl förtrogna med att vi alla är olika, en del har störningar och tänker högt, andra brottas med andra jobbigheter...

So(l) long!

Mitt hem-min borg

Jag ser Extreme Home Makeover.

Jag gråter till Extreme Home Make Over.

Kom hit, Extreme Home Makeover! Förvandla vår renoveringskoja till ett slott. Eliminera allt damm och HUR kan renovering av en liten hall generera så mycket skräp.

"Näe, ingen idé att storstäda förrän renoveringen är klar..."

Med viss skepticism antog jag i augusti utmaningen från min man att vi själva skulle renovera hallen. Kan ju inte bli så mycket jobb egentligen, bara spackla, måla lister och sätta upp tapeterna som så smått dammat igen efter inköpet för ett halvår sedan.

Så det putsades, slipades och fejades, grunden är ju a och o i allt renoveringsarbete. Vi uppbådade kanske inte värsta timellandan, men man måste ju äta också, och jobba och...

"Men, ser du vilken färgskillnad det är...på våderna?

"Vadå, det är bara ljuset", tyckte maken.

Det var inte ljuset och precis DÄR och precis DÅ slocknade vår renoveringsiver. Upptäckten av att det faktiskt VAR olika bokstavsbeteckningar på tapetrullarna, och sålunda INTE tillverkarens fel, satte definitivt punkt för vårt projekt.

"Hur länge ska alla skor och paraplyer vara i matrummet", undrade dottern häromdagen.

Ja, säg det...Vi har liksom gått in i något slags efter-misslyckad-renoveringside, till synes omöjliga att väcka.

Kramar

To be or not to be (yourself)

Hon hade nogrannt planerat sina kalaskläder.

På inbjudningskortet stod att man hemskt gärna fick komma som prins eller prinsessa. Min dotter ville emellertid inte vara prinsessa utan lade, kvällen innan, fram t-shirt, dansbyxor och mjukiskjol.

Det var som high-school musicaltjej hon gick till kalaset idag.

Väl där mötte vi en annan kalasdeltagare, iklädd mycket prinsessaktiga kläder. Hon tittade en smula oroligt på min dotters kläder och då mamman undrade om hon ville ta på prinsesskronan också så blev det tvärnej. Tänk om ingen annan kom i prinsesskläder...Mamman lugnade och sade att det gör det säkert.

Givetvis hade mamman rätt. Då jag lämnade de kalasstinna kidsen var alla tjejer prinsessor; utom en, hon bar dansskolekläder. Och hon var stolt, mycket stolt...

Tänk att rädslan för att sticka ut, att inte passa in, att vara "fel" och i sammanhanget inte som alla andra, börjar i så tidig ålder. Det kan gälla alltifrån kläderna man bär till vem man röstar på i Melodifestivalen samt på vilken sida man befinner sig i matteboken.

För egen del har denna rädsla liksom slagit följe med mig och som en skuggbild ackompanjerar den mitt liv, ibland knappt synlig och ibland nästan skymmandes min sikt.

Det känns skönt att dottern, i alla fall idag, verkar ha lyssnat på mina predikningar om att man skall vara stolt över sig själv, att man skall stå på sig och våga vara den man är. (Ja, ibland har jag bitit mig lite i tungan då dotterns klädkombinationer avvikit lite EXTREMT mycket från årstidsnormen, men det finns ju alltid fleecebyxor man kan dra över).

Och för mig är min dotter för alltid min lilla principesa, med eller utan kläder!

Carpe diem

Vart tog de vägen de åren som försvann?

Igår gjorde jag en resa i minnenas arkiv.

Under en trevlig middag med goda vänner hamnade vi slutligen framför Wii, som inte enbart erbjuder roliga spel och yogaträning utan även lagring av bilder. Inte bara det, man kan också få sig en slideshow till livs; ett slags bildspel, där bilderna liksom zoomas in och ut, allt ackompanjerat av en makabert sorglig melodislinga, spelandes on and on and....

Men vem i sjutton var den där unga tjejen som glimtade förbi på något enstaka kort här och var (bl a på ett plaskandes i badkaret); för ja, de flesta korten var på barnen förstås. "Vad ung du såg ut, älskling!", utbrister maken. Jaså, var det jag?!

Jag kan för mitt liv inte förstå vart alla dessa år har tagit vägen, HUR kan tiden ha gått så här snabbt? Det var ju precis nyss jag låg där på BB med första barnet, tog första promenaden med honom i den fina, onödiga liggvagnen...Och nu är han en skolkille som läser om rymden, dividerar och multiplicerar.

Varför jag alltid känner mig så nedstämd på något sätt då jag tittar på gamla foton beror nog inte på att jag egentligen saknar de gamla tiderna, för jag trivs bäst med livet här och nu. Snarare blir de väl en slags påminnelse om hur oerhört snabbt tiden går, hur skört livet faktiskt är och hur allt plötsligt kan förändras.

Ibland läser jag i tidningar om människor som verkligen utsatts för omvälvande saker i sina liv.

I efterhand drar de inte sällan slutsatsen att de kanske inte riktigt tog tillvara på livet innan det där omvälvande skedde; att de inte njöt tillräckligt av stunden och av sina nära och kära.

För oss som ingår i de oroligas skara, som anar faror och ser skuggor överallt, gäller det att stanna upp och stop worrying: Carpe diem!

"I verkliga livet-givet!"

Communicare; latin, dela, meddela, förena, göra gemensamt.

Människan är ett socialt djur, som behöver umgås och kommunciera med andra. Nu har jag funderat kring hur mina kommunikationssätt, teknikmässigt, har förändrats genom åren.

Som en liten osäker tonårsbrud på östgötaslätten var det knappast långa stunder framför dataskärmen som ledde till dispyter mellan mig och föräldrarna. Datorer var nämligen ett mycket sällsynt inslag i hemmen då, under senare delen av 80-talet. (Det fanns några märkliga "KOMPIS"-burkar i något avlägset klassrum någonstans). Nej, de små gnällbråken handlade om mina alltför långa stunder vid den stationära telefonluren.

På klassiskt tjejmanér satt man och löste världsproblem efter världsproblem, timme ut och timme in, för att sedan träffas samma eftermiddag. Tänk, vid några fnissiga tillfällen vågade jag mig, tillsammans med någon lika osäker kompis, till och med på att koppla upp oss på Heta Linjen. Dock var vi så tagna av vårt tilltag att vi varken kunde höra vad någon annan sa eller, än mindre, prata själva.

Brevskrivning ägnade jag mig också mycket åt i min tidiga ungdom och jag hade brevvänner över hela världen. En sådan i Japan skickade konstant idolbilder på någon, för mig okänd, japansk artist, alltsammans fint förpackat i oerhört söta, parfymerade rosa kuvert. En annan, i USA, bad mig ständigt om råd angående sitt trassliga kärleksliv. Hon slutade dock skriva till mig då hon hittat "den rätte" som hon visst skulle gifta sig med.

Snabbt och enkelt umgås dagens unga via mail, chatt och mobil. Kanske lite för enkelt ibland; det är inte alltid djupgående reflektioner hinner göras och ute i cyberspace är det lockande lätt att skapa sig en andra identitet. Man skriver saker man aldrig någonsin skulle stå för i ett möte öga mot öga.

Om jag nu ser till mitt vuxenliv idag, right here, right now, har mina sätt att kommunicera förändrats i raketfart de senaste åren. Delvis beroende på den nya, tillgängliga tekniken men självklart också beroende på min nya livssituation.

De långa, förtroliga telefonsamtalen i tid och otid har bytts ut mot mailande, sms:ande, facebook:ande och nu även bloggande. Detta gör man vid tidpunkter som passar en själv; när barnen är lagda, disken är diskad och tvätten är hängd, d v s oftast gaaanska sent...

Men innebär nu all den nya tekniken att jag aldrig träffar mina vänner och bekanta "på riktigt"längre; att jag för jämnan sitter i myskläder och glasögon och lurar vid skärmen?

Jag måste å det bestämdaste säga: nej.

För mig är det nästan tvärtom; "småsnackandet" över de olika näten har blivit som någon slags aptitretare, en förrätt. Man inleder konversationer och diskussioner man senare vill avsluta, man väcker tankar och frågor.

Hungrig som man är nöjer man sig inte med förrätten, man vill ha huvudrätt också.
Och den serveras bäst IRL!

The SMS Queen

I have a confession to make: Jag är sms-beroende.

Nästan ingenting går upp mot det lilla plinget som meddelar att nu, nu är det någon som faktiskt tänkt lite på MIG och som vill just MIG något. Den lilla kuvertsymbolen pryder sådär mysigt hemtrevligt displayen.

Med smeknamnet sms-drottningen är det ingen hemlighet att jag skickar sms i en ganska omfattande mängd; men tilläggas bör att jag inte är sjukligt beroende (jo, kanske i makens ögon); jag menar, jag hinner liksom med mitt liv, nästan.

Därför reagerade jag ganska starkt när jag läste någonstans att tre av tio kvinnor smygläser sin mans sms. What? Jag skulle bli skogstokig om jag fick reda på att min man läste mina sms. Men varför i sjutton skulle han göra det, annat än i studiesyfte? Varför skulle han läsa alla kloka ord som utväxlas mellan mig och mina väninnor; alla ordnanden och förehavanden om när, var och hur vi skall ses.

Detta var min första reaktion.

Vid närmare eftertanke kom jag fram till att det självklart finns en anledning för dessa kvinnor att agera mobilspioner. Förmodligen finns det någon slags misstanke om att partnern inte har riktigt rent mjöl i påsen utan ägnar sig åt lite falskspel.

Det är ju bara att inse att med den nya tekniken i form av sms, mms, blåtand, you name it, tar sig t ex flirtandet helt andra uttryck. Medan man tidigare fick nöja sig med "blink blink" och kanske senare även "drink, drink" kan man nu istället ta emot välformulerade, spännande sms-fraser med lite schyssta bilder därtill.

Vad blir det härnäst, giftermål och skilsmässor som sms-tjänst...?

Ha en trevlig kväll! (Kanske sms:ar vi samtidigt på vår favorit i Idol?)

White Christmas(tree)

Som vanligt tar affärerna fram sina julgrejer tidigare för varje år,
så att vi arma konsumenter lockas till alltför många onödiga inköp, av julgrejer vi kanske egentligen redan har. Det är bara det att man inte hunnit röja på vinden än och sålunda inte hittat dem.

I veckotidningarna uppmanas man att baka, göra julgodis, lägga in grisfötter redan i september och otaliga är hemma-hos-reportagen hos Lill Babs, Pernilla Wahlgren och andra julikoner.

Tyvärr har detta oftast en dödande effekt på mig, jag har tröttnat på julen innan den börjat.
För egen del skulle jag gärna fara och flyga till något land närmare ekvatorn och njuta mig igenom hela julhelgen, sippandes några Pina Coladas…

Jag vet ärligt talat inte när jag kände äkta och sann julglädje senast. Kan hända när äldsta barnet nyfött låg där och trynade i sin Britax; alldeles fantastiskt fulländad, som någon slags jesussymbol.

Men, för några dagar sen förändrades allt:
På baksidan av julbroschyren från Åhlens klubb var den plötsligt bara där:

MIN vita plastgran, den som varit min hemliga juldröm under flera års tid.
I all sin praktfulla vithet, i en alldeles perfekt storlek och med alldeles perfekt juliga dekorationer (ingår dock inte) skrek den ut: KÖP MIG!

Med mitt logiska tänkande kan jag inte riktigt förstå varför jag hängt upp mig på denna kitchiga och faktiskt ganska anskrämliga julprydnad. Kanske som någon form av krispig ljusterapi eller något slags surrogat för den snö som aldrig riktigt vill komma?

Men, om jag för 495 kr kan köpa mig julstämning i år, då är det kanske värt det? Om inte annat blir plastgranen creme de la creme av kattleksaker, ett klösträd a la grande.

(Om ovanstående har dock inte förhandlats med maken ännu...)

So long!

Hell hour

Imorse vaknade jag med trumf på hand.
Jag lyckades motstå frestelsen att snooza kvar i sängen och därmed gick jag upp avsevärt tidigare än vanligt. Så tidigt att jag kunde planera en väl genomtänkt och sammansatt frukost.

Äggkastrullen sattes på innan min lilla morgonprocedur i badrummet inleddes. Vad underbart att ha gott om tid, man kan plocka ögonbryn, damma av handfatet...
Ett nyvaket barnansikte stacks in och undrade vad jag höll på att koka i köket. Samma barnansikte meddelade senare att äggen ,vid en närmare undersökning, var MYCKET kokta... Nåväl, scrambled eggs i en ny tappning bara, man får inte vara så konservativ här i livet.

Resten av dagen förflöt utan några större märkvärdigheter, med undantag för att några på jobbet inte riktigt kände igen mig. Jag tonade nämligen håret igår och så här i början, med mycket överskottsfärg, blir det mörkt, mycket mörkt...

Så till hell hour.
För oinvigda menas hell hour den tid som förflyter mellan hämtning av barn på dagis/skola tills dess att middagen står på bordet. Nu tycker väl jag att i takt med att barnen ökar i ålder krymper liksom hell hour. Kidsen kräver inte längre, likt gapande fågelungar, att de skall bli istoppade mat pronto så fort de kommer hem.

Idag blev det a quarter of an hell hour.

I skogsmullemammastil lovade jag dottern igår att: "Imorgon, efter dagis, då skall vi gå till lekparken och ha riktigt roligt". Men igår kändes allt så annorlunda på något sätt, jag var pigg och full av lekenergi.
Jag hade hoppats och trott att dottern skulle ha glömt mitt löfte tills idag, men jag vet ju egentligen att barn aldrig glömmer.

Då hon förde den lilla utflykten på tal försökte jag med argument efter argument: Det var på tok för blött för att gå till parken, våra skor var för dåliga och skulle gå igenom, vi skulle bli förkylda, det skulle bli så sent, och sen måste vi ju handla också...
Fyra ögon vandrade fundersamt mellan sina egna, gummistövelsbeklädda fötter och mammas, redan blöta mockastövlar. Eh, MAMMA har dåliga skor.

Sanningen var ju att jag INTE VILLE GÅ TILL PARKEN, inte för en sekund, toknej!

Dottern började gråta, helt ifrån sig, mamma hade ju lovat.
Då kommer sonen, min egen lille catcher in the rye, med det eminenta förslaget att om lillasyster inte gråter mer kanske lillasyster kan få en glass efter handlingen.

JAAA, vilken glass du vill, gumman, ty idag orkar jag inte med något större utbrott, idag är jag en liten inkonsekvent mamma. Glass före maten, here we come!

Handlingen avlöpte såklart helt smärtfritt men det var inte utan att jag liksom smög mig ut från affären, tänk om någon känning skulle se mig och tänka: Vad ÄR hon för en mamma, utan gummistövlar med glassätande barn en vardagkväll...(Kanske nya hårfärgen gjorde mig nästan osynlig?)

Tydligen har sonen i alla fall uppfattat en av de viktigaste komponenterna i konsten att uppfostra barn: Han har greppat att i de mörkaste stunder, då man struntar i regelboken, då tar man till esset i föräldrarockärmen: mutan.





Mutminne...

I go nuts...or?

Jag kör Gi.

Ähum, jag har verkligen tagit till mig "nötbiten" av gi-konceptet, d v s jag förstår hur oerhört nyttigt det är att äta mycket nötter.

"Men betyder det att man skall äta BÅDE nötter OCH chips OCH godis", undrar min make lite försiktigt.



Oräknebara är de måndagar jag verkligen tänkt att "nu, nu gäller det".
Med ett svisch skall ett trollspö strö något slags magiskt hälsostoff över mitt liv.
Jag skall tillaga all mat efter någon hälsogurus alla konster och regler (Skipper, Paulún...).

Rent hus skall göras med alla sötsaker och andra onyttigheter som ligger och lockar i skåpen. Flåset skall arbetas upp på gymmet, som lämpligt nog finns i samma hus där vi bor (too close, maybe..?)

Sedan kommer tisdagarna.
Precis då jag börjat vänja mig vid mitt nya, hälsosamma liv dyker det upp helt oemotståndliga frestelser: Föräldrafika på dagis/skola, med bakverk egenhändigt tillverkade av små barnahänder; en ensam chokladbit längst ned i handväskan...

Och jag som lovade mig själv att inte "mulla till mig" bara för att jag gått in i villa-Volvo-vovve (lägenhet-Hyundai-katter)-fasen av mitt liv.

Det passar mig inte riktigt heller att, tvärtom, bli så där asketiskt hurtig som en del småbarnsmammor blir. Sådana som nästan direkt från förlossningssalen hurtar iväg till något gym. Som håller figuren i schack med tuffa pulverdieter.

Näe, som en äkta svensk väljer jag en gyllene medelväg. Jag väljer att vara sådär lagom nyttig vid lagom många tillfällen och jag motionerar lagom mycket.

Eftersom man inte är 20 år längre får man kanske så smått börja acceptera några lagom många trivselkilon. Det viktigaste är att man så att säga klarar av sin egen vardag, med de fysiska ansträngningar den kräver.

Jag lever till exempel fortfarande på de två mål jag lyckades pricka in i den tuffa fotbollsmatchen mot två åttaåringar häromkvällen...

Sedan ligger ju förvisso allt in the eyes of the beholder...



Kakmonstret bantar...


Kramisar

Svala synvillor

Jag möter dem dagligen.
Dessa människor, som på något oförklarligt sätt verkar så totalkontrollerade, så lugna och så...svala.

Jag ser dem vid dagis.
När jag själv svettas floder redan vid entrédörren kommer de helt lugna och fina med avverkat ärende.
Inte ett hår har krökts på deras huvuden, ingen lervälling från små barnstövlar har befläckat deras kläder och kanske nynnar de till och med på en liten sång, i bästa familjen -von- trappstil.
Till synes obemärkta har de tagit sig igenom denna stressituation numero uno.

Jag möter dem igen.
I mataffären svävar de fram mellan hyllorna och tar för sig av allt de behöver, efter en nogrannt genomtänkt handlingslista. De passar också på att handla till matförråden där hemma, reserver är ju bra.

Hur gör de?
Går de upp fyra timmar tidigare varje morgon för att in i minsta detalj hinna planera sin tillvaro, så att de aldrig blir så där svettstressiga? Eller har de ett jobb som inte kräver 200 procents fullständig närvaro, utan där man kan sitta och fixa lite med annat?

Eller de kanske...inte finns.
Kanske är de produkter av min egen fantasi, de där svala synvillorna...?

"Vakna"

Det skulle bli en sån där härlig lördagsmorgon, en sån när man ligger och drar sig medan barnen roar sig själva någonstans i lägenheten. Upp tar man sig endast för att hinna hjälpa sonen med förberedelserna inför fotbollsträningen som börjar kl 10..

CRASH! (Ljud av glassplitter regnandes ner...) Vad i...?! Lokaliserade oljudet till barnrummet och flög likt en speedad raket åt det hållet.

Det visade sig att barnen hade roat sig lite väl mycket på egen hand...En tennisboll hade märkligt nog tagit sig ända upp till taket, tre meter upp, och förvandlat den f d taklampan till glassplitter, utstrött och utspritt över hela golvet, i alla små hörn och vrår.

Ord en mamma inte bör säga pepprades ut över den lilla barnaskaran.

Nu behövdes en hel balja latte för att lugna nerverna, vaknat till ordentligt hade jag ju liksom gjort redan.

Oj, då. Det fanns visst bara en halv deciliter mjölk kvar, så synd att det inträffade just den här morgonen då vi hade övernattningsgäster, lika lattesugna som vi.

Jag hade nog reagerat helt annorlunda om det bara varit en annan dag, en dag utan bihåleinflammation och då tröttheten efter en stressig arbetsvecka fortfarande gjorde sig påmind. Då hade jag kanske tagit det hela med en klackspark : Tja, kanske var det ändå dags att skaffa en ny taklampa, vi hade ju haft den i nästan tio år. Är mjölken slut? Jamen då beger jag mig till närmsta affär och fixar en liter, jag hade ändå tänkt ta en liten morgonpromenad.

Ibland måste jag faktiskt säga till mig själv att "vakna Lotta" ; försök sålla det lilla från det stora, förstora inte upp egentliga petitesser till världsproblem.

Och jag har redan spottat in en ny, fin taklampa...

So long!

EHS-you rock!

"Att spela en roll är inte svårt men att spela sig själv är en utmaning", menar dramaläraren i High School Musical 3.

Väl förberedda kom vi till bion idag, dottern dagen till ära iklädd t-shirt med EHS-tryck (East High School), sonen sedan länge förberedd med musiken till filmen i MP3:lurarna samt systerdottern seendes filmen för andra gången.

High School Musical 3, dagens motsvarighet till barndomens Fame, innehåller så mycket mer än bra musik och dansande basketlag: Kampen mellan det onda och goda, tvivel och kval inför framtiden och konsten att göra det rätta valet, att vara sann mot sig själv och sina drömmar. Och så kärleksparet av kärleksparen, Troy och Gabriella, standing tall, no matter what. De är förresten ett par in real life också.

Den manliga delen av publiken fick sig en hel del lärdomar till livs:
Hur man enklast fixar en date till skolbalen ( genom att med blomsterkvast i högsta hugg hövligt fråga damen ifråga in front of the whole school, typ). Att man som tjej aldrig tackar nej till favoritpizzan, särskilt inte med chokladdoppade jordgubbar till efterrätt, och särskilt inte om godsakerna levereras i en korg, uppsvingandes balkongvägen...

Ja, hur eller hur så satte filmen i alla fall spår hos kidsen. Sonen smet på hemvägen in i en affär och köpte tidningen High School Musical 3, med en massa samlarbilder och posters, "så att man minns filmen forever". Dottern gjorde ett eget litet konstverk föreställande Gabriella och Troy (se nedan).

Kanske satte den film jag visade idag på min lektion i mera engelska också spår hos eleverna.
På grund av en förlorad fjärrkontroll och därmed en omöjlighet att navigera bland the subtitles fick vi helt sonika nöja oss med den danska översättningen av filmen. Men, men lite dubbelinlärning har väl aldrig skadat???

Kramisar

Vi kommer att bli utkastade

En morgon nyligen hade barnen och jag en sådan där mysstund som är ganska sällan förekommande rushiga vardagar. Men i alla fall, de kröp upp till mig i sängen och ville diskutera ditten o datten.

Dottern fingrade lite på mina ringar och undrade vad det var för ringar och när , och av vem, jag hade fått dem. Jag förklarade att den ena är förlovningsringen som jag fick av pappa då vi förlovade oss och den andra är vigselringen, som jag fick av pappa på bröllopet.

Just det, sa sonen, det var då jag fick den där tablettasken av farmor, när jag satt i hennes knä i kyrkan. Tydligen det mest bestående minne av vårt bröllop, men han var faktiskt bara 1 år och 4 månader då det begav sig så don´t blame him.

"Förlora mig" vill jag nog göra men man måste väl inte gifta sig sen, undrade dottern en aning oroligt. Nej då, sade jag , absolut inte. Bra, menade hon då, för det ville hon då rakt inte. Barn ville hon tydligen inte heller ha, bara hundar och katter. Hon skulle visst bo på Vildmarkshotellet också. När sonen kom med en del praktiska frågor kring det här med att bo på hotell för jämnan hade hon dock en del annat att stå i.

Sonen visste inte riktigt hur han skulle göra med giftermål och barn men han hade bestämt sig angående djuren och boendet. Jodå, han tänkte ha både hundar och katter samt ta över vår lägenhet.

Tur att det dröjer ett tag innan vi måste bege oss ut på den mörka bostadsmarknaden, som förhoppningsvis är ljusare den aktuella dagen.

Kramar

Vill bara tacka Fujicolor för deras fantastiska hemsida. Den verkar vara skriven direkt till mig, en vilsen själ i mediadjungeln...Läs mitt inlägg nedan så förstår ni.

Min akilleshäl

Med dunkande bihålor och hängig kropp är jag hemma och kurerar mig idag. Lite lugn och ro behöver man ju då, vila, läsa en god bok, försöka rätta lite av det man släpar med hem i ryggan dag ut och dag in...

Så vad händer, stopp i toaletten för det första samt översvämning i badrummet för det andra! Nåväl, det har jag varit med om förr. Det brukar liksom gå över av sig självt bara man sätter på alla kranar och trixar lite. Efter ett tag gick det också över, bra. Men tyvärr hade äckligt smutsvatten sipprat ner från taket hos grannen under. Nu väntar jag på rörmokaren.

Jag har en akilleshäl;flera egentligen , men om jag skall nämna en enda så blir det att jag är alldeles förskräckligt, pinsamt urusel på att fixa med foton. Ni vet, sätta in i album, ordna och ha sig. Eller nu kanske man förresten mailar bilderna över nätet någonstans och samlar till tjusiga album? Eller varför inte göra någon trevlig hemsida med hela familjens bilder samlade med roliga kommentarer till?


Då vår dator här hemma sjunger på sista versen har jag verkligen känt att vi måste ha någon slags backup för de bilder som finns lagrade på den. Datorn stängs nämligen helt plötsligt av med jämna mellanrum, oftast då sonen är mitt uppe i att nästan hamna på en ny level i något komplicerat dataspel. Den dagen då datorn inte går igång igen kan vara nära..

Därför har jag nu i alla fall fört över alla bilder på ett USB-minne, eller sticka, som det ju också kallas.


Nu är det bara att föra över alla filmer från den videokamera vi, på klassiskt manér köpte när första barnet föddes för åtta år sedan. Sedan hittade jag även sju vanliga, hederliga filmrullar från för jättelänge sedan som måste framkallas.

To be continued...

Marsvinskvinnan

För några veckor sedan busade jag till det rejält: Jag köpte, utan lov, en liten kattunge.
På eniro.se

Molly hämtades, via tåg och buss, i Uppsala en måndagskväll. Jodå, jag hade kontinuerlig smskontakt med syrran, som var invaggad i det hela och en smula orolig. Jag menar, jag åkte iväg ensam till helt främmande människor...

Jag hade förberett mitt försvarstal väl och det bästa argumentet hade maken själv serverat under middagen kvällen innan. Då diskuterade vi just ämnet husdjur och han menade att "barnen får ha vilka djur de vill bara de tar hand om dem själva". Jodå, detta måste väl även gälla fruar, tänkte jag.

Så när jag dängde ner den nyinköpta transportburen på hallgolvet och upprepade makens argument fanns det liksom inget mer att säga.

Och vem låg och sov med Molly på magen dagen efter om inte...maken. Gulligt nog hade han lyft upp henne själv.

Molly har snabbt blivit den självklara medelpunkten i vår familj och en mycket kelen sådan också. Detta är inte så konstigt då barnen ägnar henne 200 % uppmärksamhet.
Hon har lindat de mest kattfientliga människorna kring sina tassar, ja, t o m svärmor, kattdödaren. Faktiskt så orsakade hon indirekt katten Grålles död för många herrans år sedan, men det är en annan story.

Den enda som inte riktigt fallit för Mollys charm är kattsyrran Maja, 12 år. Hon morrar dock inte längre hela tiden åt den lilla nykomlingen utan kan faktiskt sträcka sig till att tvätta henne lite då och då.

Om min man någon gång skulle få för sig att knorra över hur bökigt det är med två katter är det bara att slänga fram senaste numret av IKEA Family Live: Under temat "Här är min familj", står att läsa om en kvinna som bor med sina 18 marsvin OCH pojkvän i en lägenhet utanför Amsterdam. Marsvinen huserar i en ANEBODA garderob.

Good night Sweden wherever you are....

Tekniknörd...tekniknördig

Nyss hemkommen från en spending spree...
Bakgrunden till denna är att jag imorse fick i uppdrag av min man att handla diverse teknikprylar, till datorn mestadels, i en närbelägen affär som råkar ha kanonrea just idag. Jag jobbar inte heltid så tisdagar är MIN dag.

Bepansrad med en ängels tålamod och med snorpappret till hands i kappfickan (jag är genomförkyld efter ett blött besök på Kolmården i förra veckan) stegade jag iväg till affären.

Jag hade förväntat mig minst en 20 meter lång kö på trottoaren utanför och fullt med köpstinna karlar, ja, lite könsbetonat är detta med teknik, tycker jag.

Men vad finner jag?
Visserligen många köpstinna karlar, och några kvinnliga dito också, men ingen kö, ingen stress, ingen hets. Jag kunde lugnt stega in i afffären, plocka åt mig nästan allt som stod på listan och lika lugnt stega ut igen, otroligt stolt över mig själv.

Då jag tidigare i mitt liv besökt liknande affärer har jag ofta drabbats av någon sorts panik, mestadels beroende på att jag inte hittar i affären och att jag också kan så lite om de prylar som finns där.

Jag är väl inte helt tekniknördig men långt ifrån någon tekniknörd. Faktum är att jag är lite avis på mina barn som på ett sådant självklart sätt växer in i hela datasvängen, medan jag tar otrolig tid på mig att förstå och lära mig nya saker. Men, med handen på hjärtat, klarar jag mig dock ganska bra ändå; jag kan det jag behöver kunna och skulle jag behöva kunna mer lär jag mig det så småningom.

Man undrar hur mycket mer tekniken kommer att utvecklas framöver, förstås massor.
Vad kommer mina barn berätta för sina barn om sin barndoms tekniska resurser? Tanken svindlar då jag tänker på att jag använde dator för allra första gången då jag var runt 20 år och vad har inte hänt sedan dess, på 16 år...

Nåväl, för att jämna ut balansen här hemma (manligt/kvinnligt) kände jag mig tvungen att besöka en annan affär och köpa några kuddar i lila och brunt, vilka jag fingrat på i några månader. De pryder nu golvet i barnens rum och kommer användas som sittkuddar då de spelar Playstation mm.

Ha det bra!

Vem blir mina barns Beppe?

Beppes godnattstund...
Få var de kvällar jag, som litet kid i början av 70-talet, INTE såg detta program. I dagarna skulle Beppe Wolgers, denne karismatiske allkonstnär fyllt 80 år och det firas på diverse sätt runtom i landet. Jag behöver inte fira på något speciellt sätt, ty Beppes dockor, med Beppes egna lugnande, trygga röst bakom, har för alltid satt spår hos mig.

Jag minns magin jag kände där framför TV:n, hur jag rycktes med och levde mig in i dockornas olika personligheter, delade deras sorg och glädje i deras lilla värld.
Jag minns även Beppe som Pippi Långstrumps pappa, lika karismatisk i denna roll, när han bla seglade på de sju haven. Kassettbandet med just den historien spelades om och om igen hemma i flickrummet. Än idag kan jag ordagrant återge replikerna.

En liten fundering: Vem blir mina barns Beppe? I dagens myller av alla hundratals barnkanaler, vem axlar Beppes mantel? Blir det Hannah Montana, High School Musical-gänget, Transformers...? Vad kommer mina barn att ha för bestående minnen av sin barndoms TV-program?

Det kanske var enklare förr, med ett begränsat utbud i form av två TV-kanaler. Nu är läget ett helt annat. Men vi är ju barn av vår egen tid och därför har vi vuxna ett ansvar att "föra traditionen vidare".

Jag vill definitivt föra beppetraditionen vidare. Redan idag tänker jag inhandla Beppes godnattstund på DVD, så att man har den tillgänglig, för alltid...

So long!