Falling

"Din son vill att du kommer..."




Fallsäkert med TV i mobil..?

...meddelade sonens övernattande kompis då jag en aning morgonseg låg kvar och trynade i sängen. Jaha, kan han inte säga det själv, när blev han så tyst och försynt?

Men nej, det kunde han inte insåg jag en stund senare när anledningen avslöjades och jag blev med ens VERY klarvaken: På golvet i sitt rum satt ett litet jämrande knyte och tog sig om en ond tå; den hade blivit just så ömmande på grund av att TV:n vält på den...

Sonen skulle nämligen ändra läge på den rullande, flyttbara tevebänken på vilken TV:n står men då något tagit emot hade han lite burdust bara kört på; med TV:n i huvudstupa läge som följd. Och en tå som liksom tagit hela stöten...

Nu efteråt förvånas jag över min icke-emotionella, något materialistiska, första reaktion: Åh nej, nu kommer den paja, det blir varken Singstar eller Star Wars-spel här hemma.

Men som tur var kom jag alldeles strax på andra, mer känslosamma tankar: Hur är det med tån? Och usch hur illa detta egentligen kunde ha gått (läste faktiskt the other day om en 4-åring som förolyckades då en TV föll på honom/henne).

Men kram, kram så blev det bra, bra.

Och mamma skäms, skäms...

Nu skall jag fortsätta njuta av denna nyårliga afton; först i hemmets lugn efter några timmars utelek, skridskoåkning inkluderad , sedan på nyårsfest ett stenkast hemifrån....

HAPPY NEW YEAR!

One of my fav songs...
http://www.youtube.com/watch?v=dcLMH8pwusw

Coola kallingar

Jag vet inte vad det tagit åt mig på sista tiden men jag känner inte riktigt igen mig själv.

I vanliga fall är jag en ganska orolig själ som funderar över det absolut VÄRSTA som kan hända i absolut ALLA situationer; eller som min man brukar säga "Du målar alltid fan på väggen, din lilla pessimist". Men man kan ju inte heller bli besviken på allvar då, om man liksom förutspår de hemskaste av scenarier, eller hur?

Det enda jag målat på senare tid är, strictly speaking, listerna i hallen...Och jag brukar kalla mig själv för en praktisk realist. NÅGON måste nämligen ibland ta ner den där optimistjollen, som jag är gift med, från de astronomiska höjderna till marknivån...

Nåväl, nu närmar sig det nya året och jag borde se det med viss skepticism an, ty nyår är så intimt förknippad med en massa farhågor om vad som komma skall, jorden kommer kanske till exempel gå under?!? Bara själva nyårsafton i sig är en farozon, med alla raketer (tänk på de stackars hundana...) och vad ska man ha på sig; tänk om det blir "fel" klänning? Tänk om maten man lagar inte blir bra? Tänk om...?

Men som sagt, i nuläget kör jag någon slags cool "det löser sig alltid"-jargong, gör det bästa du kan så kan du inte göra bättre, go with the flow: Jag kör den lilla svarta i år igen och jag gillar i alla fall maten vi skall fixa till förrätt...

Antar, rent krasst, att detta tillstånd är en liten lugn, skön parentes i mitt liv, snart avlöst av mer traditionellt oroliga tider, för jag är en worrying kind.

Jag skall i alla fall njuta av min tillfälliga ro och kanske passa på att fundera över vilka nya ord som kommer med i Svenska akademins ordlista. Språkrådet har som vanligt sammanställt en "årets lista" över våra nyfödda, svenska ord (detta gör Språkrådet varje år). Vilka av dessa som sedan kvalar in i den berömda ordboken är ännu ej bestämt men jag kan nämna att ordet "kalsongbadare" är en het kandidat. Ordet härrör sig från företeelsen när yngre killar badar med märkeskalsonger under badshortsen.

Kramar till alla nyårsfirare out there och simma lugnt!

Förbjudet på vissa håll men kanske på väg in i SAOL...

A thing of beauty...

...is a joy forever!





Aldrig har promenaderna runt min lilla holme varit så underbart fantastiska och fulla av vackra upplevelser som nu. Det var tillika länge sedan jag ansåg vårt hem som hemtrevligt och mysigt trots vadandet i julkakssmulor, paketsnören, you name it (det är främst de små lurviga som envist drar omkring på dessa, förstås...)

Men så har jag också lov och det i varenda liten fiber av min kropp; jag är TOTALT avstressad, avslappnad, ja, kan hända rentav en smula lat (klockan 10.00 är "det nya 06.30", alltså uppstigningstiden).

Det gäller alltså att vara så pass mentalt och fysiskt relaxad att man liksom SER och uppmärksammar allt det vackra man egentligen har runt omkring sig, dagligen.

Sådana här oförskämt lata lov kan även innebära att nya traditioner och vanor införs. Plötsligt är det ok med nästan allt, till barnens, ofta något förvånade, förtjusning: Mysiga frukostar avnjuts lite här och var, "FÅR vi verkligen äta frukost framför TV:n, idag igen...?" "Julgodis till mellanmål, men mamma det är måndag"? "Vad mysigt med Singstar så här mitt i natten..."?

Men när sonen under dagens biltur långt ute på vischan kom med upplysningen att: "Pappa, mamma, bensinmätaren står på noll, ska vi inte tanka snart?", kände jag att det kanske är dags att vakna till lite.

Imorgon går jag nog upp lite earlier, tror jag....

Hugs n´kisses to all you appreciating people out there!

Förstor/sistor

Tiden kring jul brukar för mig innebära något av en slags nostalgisk sammanfattning.

Detta var särskilt gällande då man var nybliven förälder: Man firade första julen med bebis, sedan blev det första julen med gående och ständigt talande småbarn, första julen som tvåbarnsmamma osv.

Spaltar nedan upp några "förstor" och "sistor" denna jul:

Förstorna

1, Kattungen Molly har firat sin första jul hos oss. Mycket förutsägbart blev vår vackra kungsgran, med sina glittrande, dinglande och otroligt frestande dekorationer till en gigantisk kattleksak. För övrigt har hon hållit till a lot i diverse famnar, spinnandes och mysandes som bara en liten kattrackare kan...

2, Första julen utan mina traditionella tomtar har firats och det BLEV faktiskt jul ändå.

3, Detta är min allra första jul som bloggerska and I just love it! Bloggen har blivit som syre för mig, lika livsviktigt och livsuppehållande. Jag är SÅ glad då jag förstår att det ibland också finns någon som tar del av mina triviala inlägg...

4, I år är även första julen då det ganska markant blev viktigare för kidsen, mest sonen, att ge än att få. Kanske hade det inte blivit helt nöjda miner om alla julklappspengar gått till någon välgörenhetsorganisation, som någon tidning gav som julklappstips, men kanske ändå...

Sistorna

1, Let´s face it, detta är min sista jul som dagismamma; tror inte att storken besöker oss något mera...så that´s a fact. Men man kan ändå behålla lugnet, kidsen gör ju julpyssel i 6-års också, som de får ta hem...

2, Med tanke på hur min dan före dopparedan blev så var detta sista julen som jag sköt upp allt till sista stund.

3, Håll i er, men detta är sista julen med FÖR många trivselkilon. Oj, nu blev det så där alldeles jättekonkret, svart på vitt och omöjligt att ta tillbaka. Men då allt julgodis är färdigmumsat på är det dags för nya, friska, sunda tag (synd bara att vi har så MYCKET av den söta varan kvar...)

Ha nu en vansinnigt god fortsättning och kramar på er alla readers out there!

Tid

"Mamma, pappa, kom an bara, här är vi!"

Lekandes bland annat kull och stoppleken i en frostnupen slottspark under juldagens förmiddag, slog mig plötsligt två saker:

1, Att motion KAN vara kul och liksom "smygas in" och jäklar vad mycket mer av den varan jag behöver...

2, Hur otroligt lätt man, ganska oförtjänat, tilldelas utmärkelsen världens bästa föräldrar (och morgonens klädbråk med dottern var som bortblåst).

Jag vet att det hela egentligen handlar om tid. Tid att fullkomligt, odelat och hängivet ägna totally åt kidsen. I den bästa av världar har du som förälder givetvis sådan här kvalitetstid i överflöd. Du fullkomligt öser av den, och då menar jag inte mestadels under helger och lov utan även under vardagar i stressens tecken.

Den bästa gåvan du kan ge dina barn är kanske inte det som står allra högst upp på önskelistan, utan det är aktiv och lyhörd tid, öronmärkt "kidsen".

Kramar till alla närvarande parenteser out there!

En riktigt god jul...

...blev det i alla fall i år med.





Vi myser för fullt här i värsta bullerbyidyllen hos kära syster, det dalade till och med ner några snöflingor då vi gjorde entré.

Fast ändå känns det lite som att det inte riktigt är mitt julår i år/eller började jag för sent med allt?

Varför lade jag annars sista handen vid Jansson klockan två inatt? Varför började jag med klappinslagningen kl halv elva dagen INNAN julafton och varför tog presentsnöret slut efter typ halva paketmängden? Jag är för övrigt en urusel paketinslagare...

Varför upptäckte jag slutligen att äggen var slut då jag skulle tillverka min julspecialitet "Fluff"? Fast jag hade nog inte riktigt mäktat med det ändå för man skall vispa äggvitan i en halvtimme...Gör nog den imorgon istället för en jul utan Fluff är för mig otänkbart!

"Titta mamma, vad fin. Jag valde den själv!". Och visst är den fin, granen som mannen o dottern köpte igår. Faktum är att det är den finaste granen vi någonsin har haft, en KUNGSGRAN. Med barr så lena och mjuka att man nästan kommer på sig själv med att sitta och klappa den. I demokratisk anda fick kidsen pynta den som de ville, och resultatet blev fantastiskt fint! Och när glittret plötsligt tar slut kan man fixa oxh trixa och fiffigt ta av små stumpar här och var, på mindre publika ställen och liksom förlänga det med...

Min vita plastgransdröm då? Nja, den är lite som bortblåst nu då kungen kommit till vår enkla boning. Dock har jag gjort någon slags hemmagjord variant bestående av en stor svart sån där lyskon, beklädd med vitt glitter och silverstjärna.

What about tomtarna? Nej, den försvunna tomtelådan har förblivit just försvunnen (tills vinden röjts, I guess). Resolut stegade dock jag och sonen iväg till Myrorna och inhandlade några småtuffa tomtar i guld, för alltid förknippade med "den tomtelösa julen"; kul att ändå på något sätt ha giltiga skäl för att köpa några nya tomtar...

Ha det nu riktigt gott och kramar till all you Christmas lovers out there!

Fruktlös tomtejakt

Jo, jo...




...en annan köpte ALLA julklappar på tre timmar i det julklappsinferno som råder på gator och torg. Nja, nu var jag inte riktigt honest, katternas klappar är inte klara än...

Mäkta stolt efter dagens bragd, vilken förresten gjordes möjlig tack vare dotterns förvaring på dagis samt sonen i trygga händer hos en kompis görandes bl a mozartkulor, var det så dags att bege sig upp på vinden för julpyntsracet.

Eh, var ÄR tomtarna? Minns att jag efter förra julen gjorde något av en nyordning då jag packade ner allt pynt; gamla saker fick nya kartonger med tydliga etiketter. Tydligen blev det lite för nytt och modernt, för jag fann endast grejerna till julgranen.


Tomtarna, varandes alltifrån småtomtar från min barndom till förra årets dagis-och skolproduktion are således no more. De som liksom brukar svepa in hela lägenheten i tomtelandsnostalgi...

Mamma, det gör inget, det blir jul ändå, var dotterns kommentar. Vet inte om hon verkligen menade vad hon sade eller om det eventuellt hade något litet att göra med en ovilja att vistas någon längre tid på en mörk (ljuset släcks med jämna intervall på vår vind så dottern agerade tändare) och kall vind, iklädd t-shirt, tights o mina klackstövlar.

Ja, ja, julefriden uppnås ju inte genom materiella ting utan har mera andliga grunder, eller hur?

Fast när det gäller riktig julgran, DÄR kompromissar dottern INTE.

Ännu blickar man således ut över ett granlöst vardagsrum, men imorgon, då skall maken och dottern ut på en Christmas tree hunt...

I andlös spännning...hasta manana!

Evening thoughts

En jullovscelebrerande Lotta calling...

Uppkrupen i min lilla julbädd konstaterar jag att flera saker tyder på att jag nog faktiskt ÄR ganska relaxad,trots allt. (Alternativt kan det även handla om någon slags uppskjutarmentalitet...):

1, Jag låter barnen vara uppe o dansa till Troy och gänget (High School Musical) till kl 22.30. De har sovmorgon imorn och jag har ingen milslång lista med vuxengrejer att fixa. Bara NÅGRA oinslagna julklappar instuvade och kamoflerade i garderoben, men något skall ju göras dagen före julafton; och butiksinslagna klappar ger ingen julfeeling...

2, Kidsen njuter av julgodistillverkning med en mamma som inte tjafsar o förmanar om spill och kladd. Förresten är de så stora nu att mamma spiller o kladdar minst lika mycket. Synd att det bara blev ca 30 bitar vardera av ischoklad o knäck. Med minst två provsmaksbitar per person blev det visst inte så värst många över...Men, men det går att göra fler.

3, Det tillverkades också, helt odramatiskt, pepparkakor tillsammans med kusinerna i fredags. Det bakades kakor i alla dess former; kaniner, katter, vissa blev tjockare än andra. Sonen gjorde dessutom eget urgulligt pepparkakshus som dekorerades med silverkulor, marsipantomtar samt marshmallowsnögubbe. Allt gick väl men dottern hade kanske missuppfattat något ty hon ville ha lypsyl på kakorna...

4, Jag skjuter upp storstädningen så länge det bara går: "Ät gärna bulle i soffan, ja, ta en till, vet ja, snart skall vi städa, alldeles snart...".

5, Faktumet att vi fortfarande inte har någon gran skapar ingen hysteri hos mig. Så synd/vad skönt att granförsäljningen vid både Bauhaus o Plantagen var stängda idag. Då jag försiktigt föreslog inköp av en plastgran, kanske a white one, opponerade sig dottern å det bestämdaste: "Jag vill ha en riktig gran".

6, Och slutligen bekommer det mig inte alls att alla klappar inte är inköpta, ja inte ens riktigt planerade än.

Det som ändå oroar mig lite är att så fort jag kommer in i något varuhus eller liknande så drabbas jag av någon slags varuhussjuka. Jag blir så där alldeles vansinnigt, oåterkallerligt supertrött och jag vill liksom nästan genast sätta mig ner och fika...

Shopping suger, that´s a fact!

Kramar till alla relaxade människor out there!

Courage

Här sitter jag vid jobbdatorn, ja, jag HAR faktiskt jullov nu, och känner mig så fullkomligt lycklig. I mitt nuvarande läge kan inget rubba mig och please låt mig stanna i lyckobubblan länge.

Två av mina elever har idag, nästan tvingade av undertecknad, visat ett sådant otroligt mod. Med endast några dagars övning tog de andan ur julshowspubliken med sin sång, sitt uppträdande, ja, hela sin utstrålning. Jag lovar, stämningen var magisk, tiden stod stilla...

Bevis efter bevis läggs hela tiden fram för mig. Bevis på att bara man vågar så vinner man, om man ger lite så får man desto mer igen. Ibland är det enda som behövs en liten puff i rätt riktning; av någon som talar om att man är bra och att man KAN.

Nu återstår det bara att ge mig själv en sådan där bekant puff och visa att jag faktiskt KAN fixa alla Christmas must-do:s

Nåväl, mitt första och högst prioriterade jullovsmåste är att tillsammans med min älskade syster besöka en trevlig restaurang ikväll, och skåla in lovet.

Salud på er alla jullovsfirare out there!

Doktorer på hjul

På min traditionella lilla morgonpromenad till tunnelbanan tidigt imorse gled den förbi, bilen som fångade mitt sömniga morgonintresse med texten "Doktorn kom hem" skrivet all over.


Men vad är detta? Har vi vår egen motsvarighet till australiensiska"The Flying Doctors"? Fast då mer "The Driving Doctors"?

Givetvis slängde jag mig över Google så fort jag kom åt. Och ja, vi har våra alldeles egna, körande doktorer i området där jag bor. Tydligen är denna husläkarmottagning helt nyetablerad och deras motto är att vara tillgängliga för alla och då erbjuda hembesök. De vänder sig nämligen särskilt till "äldre personer samt stressade småbarnsfamiljer". There is a God after all...

Måste verkligen säga att det känns skönt att även sjukvården hakar på dagens trender; jag menar nu kan man ju få i stort sett allt hemlevererat till den egna ytterdörren, alltifrån matkassar, julgranar till...doktorer. Särskilt husläkarmottagningarna, vilka man som småbarnsförälder ofta har en slags hatkärlek till, har länge behövt hotta upp sig och få sig några rejäla ansiktslyft, anser jag.


Apropå julgranar har jag ännu inte lagt rabarber på någon liten, vit plastgran. Trots värsta bedjande hundögonen gentemot maken tycks han ännu inte riktigt ha fattat vinken...

Funderar förresten lite kring om kombinationen mormors fina julgranskulor/liten urgullig, underbar men ack så livlig kattunge, egentligen är så lyckad...Det får nog bli till att ta fram IKEA:s studssäkra varianter som legat i träda sedan kidsen var små och nyfikna...

Kramar till alla med lekfulla kattungar out there!

Miljömärkt sambo

Det är mycket nu...i vårt hus.




Trots bistra flyttider har flera lägenheter skiftat ägare lately. Majoriteten av de hitflyttade är unga par som slagit sina påsar ihop och blivit sambos.

Som sammanboende kan det hända att små egenheter dyker upp hos partnern efter en tid, man måste kompromissa, ge avkall, förändra och behålla; såväl i stort som i smått.

För så där en tretton år sedan, shit vad gammal jag blev nu, förvandlades jag från ensamboende till sambo och märkliga ting utspelade sig framför mina ögon:

Plastpåsar diskades, hängdes upp på tork i den minimala enrummaren samt återanvändes. Lilla miljötalet hölls om man felade vid sorteringen av sopor och till den närmaste förpackningsinsamlingen var det på denna tid ganska lååångt. Till affären medtogs något så ovanligt som tygkassar eller fula trunkar och jag upplevde tusentals stirrande ögon.
Ni förstår att det var en liten miljönisse som jag fått på kroken, eller som hade krokat mig, to be honest.


Det är några år sedan nu och självklart har även min miljöpollett trillat ner. Man har blivit äldre, klokare, mer upplyst och välinformerad i största allmänhet. I dagens klimatsmarttänkande samhälle är miljötänket fast förankrat hos många och återanvändning, sopsortering, släckning av lampor mm ingår som en naturlig del i vår vardag, inte längre utgörande något exotiskt inslag. Man vill ju liksom att det skall finnas någon liten plätt natur kvar till ens framtida barnbarn...

Plastpåsar är en smidig, väl använd bruksvara men tyvärr även en riktig miljöbov. Olja krävs vid produktionen av plast och att bryta ned denna tar sedan uppemot 400 år. Läste någonstans att varje år används det mellan 500 miljoner och en triljon (hur många nollor är det?; både maken och sonen sover så jag kan inte fråga...), plastpåsar i världen och att varje plastpåse i snitt används i 30 minuter. Hur många använder du så här i jultider?

Som den icke bilburna stadsbo jag mestadels är inser jag att jag faktiskt,ofta , är ett riktigt miljöföredöme: Utrustad med stora ryggsäcken, så jag orkar bära RIKTIGT mycket, beger jag mig ut på mina spending sprees...


Kramar till alla gröna nissar out there!

Miljöhymn...en espanol (?)
http://www.youtube.com/watch?v=4KbXz-eVRJY

Lazy days are coming(?)

En dag närmare jullovet och precis nu är det premiär.



Det är nämligen allra första gången jag bloggar från min lilla HP Mini, min nya bärbara partner. Så snäll, så behändig och framför allt en riktigt smidig lättviktare.

Länge har vi känt behovet att utöka vårt stationära, nu nyrenoverade schabrak till dator här hemma och häromdagen kom alltså maken hem med denna. Vi har precis lärt känna varandra, ja, jag och datorn och jag har så smått börjat acceptera alla konstigheter som inträffar med Vista; klockor, bilder mm som bara ploppar upp då man minst anar det.

Just nu sitter jag i köket och skriver för dottern har ockuperat den andra datorn spelandes Stardoll . Detta NÅGOT tjejiga spel intresserar förmodligen även sonen ibland; för syskonparet kan sitta tillsammans framför detta UTAN att tjafsa. Ja, nyss var det både dottern, sonen och sonens kompis som fascinerat klädde dockor, inredde rum och you name it. Celebriteter som systrarna Simpson och Beyonce kan man också dressa upp.

Men vem vet vilka spännande platser jag kommer blogga från framöver; tunnelbanan, bussen, skolkorridoren...

Nu börjar man ändå varva ner lite, bara några dagar kvar till lovet är det ju. Jippie! Det är väl egentligen bara två saker som är lite så där: Det ena är att det förväntas att man transformeras till någon slags gycklare på jobbet. I rockärmarna skall det vaskas fram en massa roligheter, allt för att liksom hålla eleverna på plats de sista dagarna. Vad är det för fel med att ta tema på verb?

Som tur är har man en del filmer som ganska pronto skall skickas tillbaka till Mediecentralen och MÅSTE ses nu...

Ja, det finns en tredje lite halvjobbig sak; jag har inte köpt en endaste liten julklapp än. Det närmaste jag har kommit är ett undanlagt Singstar...

Kramar till alla julklappslatmaskar out there!

Future plans

Yrkeskarriären har varit klar sedan länge.

Det är fiskare dottern velat bli. Anledningen är rent överlevnadsmässig: Om man inte har någon mat kan man helt enkelt bara gå ut och fiska. Som tänkbart alternativ har soldattjej nämnts. Här är dock orsaken lite mer shallow, de har ju så läckra uniformer med glänsande guldknappar...

Vilka var min egna jobbdrömmar vid fem års ålder? Minns inte ens att jag hade några. Senare var det sångerska eller skådespelare som var aktuellt. Ett tag tyckte jag rentav att det räckte med att vara gift med Magnum (Tom selleck) och susa omkring i hans röda sportbil...

Jag förundras över en del männsikor, tex aktuella Kevin samt alltid aktuella Carola, som redan vid unga år liksom verkar ha förutbestämt sina jobböden. Som enträget och målinriktat ser till att det som från början enbart var drömmar faktiskt blir till verklighet.

Förundrades gjorde definitivt mina kids idag då vi tittade på musikalen Sune. Dottern ville genast se den en gång till och sonen ville inte att den skulle ta slut. Benjamin Wahlgren, en otroligt duktig performer och innehavandes huvudrollen, har nog sin karriär gaaanska utstakad...

See you everywhere in the future!

Förresten vill dottern nu bli luciatjej...i kombination med fiskekarriären. Bra, tycker jag, då det första alternativet är lite väl säsongsbetonat.

Glöggdoftande och julgodissmakande luciakramar to you all!

Min tänkta make...where did you go?
http://www.youtube.com/watch?v=3CquMO3vJvo

Maltamiraklet

Åh Kevin, åh Kevin...

Trots att jag faktiskt tyckte Alice rent låt-och röstmässigt ägde ikväll var Kevin den "värdigaste" vinnaren of them all. Känner något närmast religiöst och euforiskt då han uppenbarar sig på scen. Faktiskt samma känsla som jag hade 1983 då Carola sjöng sig in i våra svenska hjärtan i Melodifestivalen.

Det hela handlar om äkthet. Kevin är, förutom begåvad med en enorm talang, totaläkta i det han gör. Han är sig själv rakt igenom samt visar en glädje och utstrålning som få. This is me and this is what you get. Lite som en elev under roliga timmen.

Sedan är det ju inte fel med en snyftig pojke-älskar-flicka-lämnar-hemlandet story som inramning. Mumma för medierna...

Jaha, hur skall man få upp pulsen på fredagskvällarna nu då; kanske börja med bingo?

"Idol 2008 slutar nu, men jag börjar..."

http://www.youtube.com/watch?v=5x0OBmiJoB4

Rubbery

Nu är dottern ännu en tand fattigare...




I ett litet tandrör forslades den lilla vita under högtidlig ceremoni hem från dagis.

Och som om någon slags tandförbannelse vilar över vår släkt, höll även denna tand på att gå om intet i avloppet, via diskvattnet och maken. Men i sista stund räddades den alltså och ligger nu i tryggt förvar i ett glas vatten precis intill dotterns huvudkudde, väntandes på tandfén... Världens sötaste lucia kommer vara lite halvt tandlös imorgon.

Inte lite stolt avslöjade hon häromdagen att hon skall läsa vers, men vilken det blir är en väl bevarad hemlighet. Även repertoaren är lite hemlig, men jag vet att de tränat på en uppsjö av sånger. Hemma har "Tänd ett ljus" med tillhörande rörelser och danssteg gått varm.

Annars är jag mest ganska glad över att det snart är helg. Dessa transportveckor innan jul känns överhuvudtaget lite som hubba bubba, såå segt, såå tröttsamt och man kommer liksom aldrig fram till det där efterlängtade lovet...

Då jag är trött blir jag smågnällig. Därför vill jag finally passa på att tacka alla er som lyssnar och tar del av mina trötta och aningen pessimistiska tankar och funderingar.

Kramar till alla levande klagomurar out there!



En favorit i ny tappning...
http://www.youtube.com/watch?v=z_ZKR0tWYIY

Milestones

Det finns milstolpar i livet...




...viktiga händelser, av större eller mindre art som liksom markerar slutet på något och början på något annat.

Jag känner att några sådana är på gång här.

För det första tappade dottern sin allra första tand häromdagen. Tyvärr skedde detta på dagis och tanden försvann också där och då, dock helt odramatiskt.

Med lite snörp åt hjärttrakten till återkallar jag det traumatiska och dramatiska minnet av min systersons första tappade tand; den som råkade åka ner i avloppet i en stuga i Tjeckien. Någon blev hysteriskt ledsen och någon (läs: pappan) letade gaaanska länge bland rören...
Det var den där historien om tandfén som utlöste det hela, tror jag. Dock blev det peng utan tand i alla fall.

Ytterligare en tand hos dottern är förresten nu så där härligt lös och isande vickbar.

För det andra går undoubtedly det allra sista luciatåget på dagis av stapeln denna vecka.
Men vänta nu, det är väl inte våran lilla junior som börjar 6-års i höst??? Men urväxta kläder, för liten madrass och begynnande förpubertalaktigt trots, skvallrar om att så faktiskt är fallet.

Egentligen är det väl inget trauma i sig att kidsen blir äldre, det känns nästan bara kul och berikande; snart har man två powerwalkkompisar här hemma... Nej, det är bara det att man själv liksom inte stannar upp i åldrandet utan ofrånkomligt lägger på sig år efter år.

"Det bästa med att fylla år är att man får tårta och paket. Jag tycker inte att det känns något alls i kroppen när man fyller år", tyckte sonen ikväll med anledning av att pappa passar på att fylla år idag.

"Man börjar skolan snabbt så man lär sig mycket grejer", var dotterns tankar kring att fylla år och bli äldre.

Och jag ber till någon högre makt att hon fortfarande har samma tankar då hon går i årskurs åtta...

Kramar till alla nobla födelsedagsfirare i decembernatten!


En liten kvällsserenad kanske...om att finna sig själv.
http://www.youtube.com/watch?v=M0l-bvkFl5M

Christmas card disaster

Jag hade tänkt lära mig scrapbooking.





Jag hade tänkt lära mina barn scrapbooking.
Jag hade tänkt att vi skulle göra scrapbookingjulkort i år.

Men, detta kom jag emellertid på alldeles för sent. Har man två familjefödelsedagar, två julfester, en glöggfest, ett musikalbesök, ett utvecklingssamtal, ett antal betygssättningar samt julkortsdeadline...inom loppet av 7 dagar, då har man inte direkt någon överskottstid att ta av...

Därför bestämde jag mig imorse för att köra förra årets julkortslinje; jag fixar dem över nätet. Enkelt, snabbt och smidigt och det blev ju nästan bra då. Ja, kruxet var att kortet på barnen (ett alldeles bedårande kort för övrigt, tagit framför brasan hos några goda vänner) blev ganska suddigt på själva julkortet. Det berodde dock nog mestadels på att det var taget med min ganska kassa mobilkamera.

Vis av denna erfarenhet tog vi faktiskt redan under novemberlovet några kort på barnen med en riktig kamera. Passande nog var det en gnutta snö på marken just då så det blev alldeles förträffligt jullikt.

Fint! Då var det bara att sätta igång med något som skulle kunna ha blivit julens stora disaster och gapflabb...

Jo, allt gick så smidigt och bra så. Man skulle ladda upp den bild man ville ha. Då man gjorde detta var inte själva bilden synlig men jag hade ju kollat igenom alla bilder innan och memorerat numret på den utvalda, det var 105, 015 eller något liknande. Jo, nästan säker på 015, det tar vi.

Välj den text och typsnitt du vill ha. Går ju som en dans detta här...
Sedan fylla i alla 30 adresser; tur att hitta.se finns länkad på sidan.

Så, klart för förhandsgranskning och godkännande!

Men vad i....? Inte var det mina underbara sötnosar till barn som blickade ut mot mig där på julkortet utan...svärfar klättrandes i ett klarbärsträd! Oh my...!

Ändra, ändra, fixa till...Puh.

Kanske säkrare med scrapbooking ändå...

Kvällskramar till alla med julkortsbestyr!



Man kan också göra ett virtuellt julkort med kända dagisverser...
http://www.youtube.com/watch?v=p3cRTrcvaIs

Midsommarstång och gratiskaffe

Jag har verkligen gjort allt i helgen...

...för att, once and for all, få till den där rätta mysgosiga julkänslan: Jag har ätit saffranslax, pepparkaksfil, som var så söt att det kändes som om man ÅT deg, gott en sekund men sedan otroligt kvalmigt. Som kronan på verket har jag även provsmakat julkaffet, det var mums det.

"Du kanske skall sluta med att försöka hela tiden, slappna av istället" sade en av rollfigurerna i den pinsamt förutsägbara komedin med bl a Sarah Jessica Parker som jag och min man såg på trean igår kväll. Uppmaningen riktades till just Sarah, som hela tiden försökte anpassa sig till sin relativt nye pojkväns familj, med ödesdigra konsekvenser...

Jag tänker härmed ha en lugn och skönt avslappnad feeling gentemot julen; liknande den min son har. Igår var han på sitt pyssliga humör och skulle göra någon slags juldekoration. Stolt som en tupp visade han mig resultatet: "Det skulle blivit en julgran men det blev visst en midsommarstång istället. Jag ställer den här mitt på bordet, mamma".

Slutligen ett tips till alla snåla, fikasugna medmänniskor: Jag och maken spenderade några timmar på stan igår, tittandes på en ny soffa. Joo då, nu då tapeterna alldeles nästan sitter där de ska måste man ju ha lite nya projekt på gång.

Affärsrundan blev förresten ganska lyckad, visserligen bokade vi ingen soffa men vi såg en soffa som BÅDA kunde tänka sig, ett riktigt halleluja moment! Att meningarna delades då vi skulle kolla vilket TYG, av alla 45 möjliga alternativ, soffan skulle kläs i, är en liten bisak.

Jag följer nämligen alla inredares supertips om lugna basfärger i själva möblemanget men med kuddar och övrig inredning i accentfärger. Maken vill mer köra igång med själva accentfärgen direkt på soffan, gärna i något brokigt, häftigt mönster ...

Nåväl, vad jag lade märke till var att det definitivt inte behövdes köpas någon fika. I så gott som varenda affär låg det drösvis med pepparkakor, i och för sig på disken vid kassan så man inte kunde roffa åt sig pinsamt många. Men i alla fall, allt som är gratis är bra. Och kammar man bara håret på andra sidan känner kanske expediten vid kassan inte igen en...

Vidare bjuder flera affärer även på gratis kaffe. Och då är det inte något blaskkaffe, utan RIKTGT gott kaffe från fin automat, som vi talar om.

Min man står förresten högt i kurs just nu, igår lagade han alldeles själv vår totalkraschade dator (med liite coachning från svågern, men ändå...).

Kramar till alla med händiga män!

Saknar min role model

En härlig, varm päls, doftande av Zig Zag, där man kunde borra in huvudet och få kärlek.

Detta var mormor i vintertid. Min älskade, älskade mormor som gick bort för nio år sedan.

Då någon frågar mig vem jag ser upp till allra mest, vem som är min "idol" är det faktiskt inte Carola eller liknande som är svaret, nej, det är mormor.

Hon är min role model without any doubts: Född 1907 tog hon, som en av få kvinnor, körkort så fort hon blev myndig. Hon blev sambo nästan innan termen ens var uppfunnen och från det att hon vid unga år blev änka uppfostrade och försörjde hon på egen hand sin dotter, min mamma.

Det mesta i livet engagerade henne, såväl bakning och föreningar som politik och nöjen. Med oss barnbarn hade hon alltid tid och många var sittningarna vid hennes mysiga köksbord, då vi talade om ALLT.

Än idag får jag mina mormorsstunder, d v s stunder då jag liksom stannar upp i livet och bara minns henne. Minnena kan komma till mig i drömmarna eller i saker jag gör. Som till exempel det stundande pepparkaksbaket inför jul, det hade vi alltid med mormor. Eller juldagslaxen, mormors var absolut bäst och jag kan aldrig få till en lika god själv!

Ibland, om det hänt mig något speciellt, får jag nästan hejda mig från att ta luren och ringa upp henne..."Måste bara berätta det här för mormor"!

Så jag vet precis hur Kevin i "Idol"känner det: I dagens tidningar står det nämligen att läsa om hur han fortfarande ringer sin mamma, sex år efter hennes bortgång.

Heja Kevin, nu får du min röst, min favorit Johan har ju åkt ut...

Kramar till alla saknande människor!

Good luck...bad luck

Tjoho!




Nu är vi bara typ två våder och lite småskarvar ifrån att vara helt klara med tapetseringen av hallen. Ett litet aber dock, rullarna som finns kvar här hemma har lite fel nyans och tapeterna i rätt kulör verkar lite svåra att få tag på. Men, men som den ivrige telefondetektiv jag är, får jag helt enkelt ringa runt till affärerna, personalen har oftast jättemycket tid att svara i telefon så här före jul...

Vad som gav maken eld i baken att slutföra det muntliga tapetseraravtalet kan jag inte direkt svara på, kanske har det något att göra med att mina föräldrar kommer upp denna helg...

Dock får man sällan nöjet att glädja sig sådär riktigt ordentligt. Lagom till sonens efterlängtade födelsedag i tisdags och med den det lika efterlängtade PS2 spelet "Star Wars Battlefront"; behagade Playstationapparaten att ...inte längre fungera som den skulle. Föreställ er hur ledsen sonen blev, han har väntat hur länge som helst på detta spel, lillgubben.

Och dottern, hela julen är liksom upplagd kring det där Singstarspelet som står som top of the tops på hennes önskelista...

Tur i oturen är då att min "släng-er-i-väggen-Ernst-och-Timell" svåger väntas hit redan imorgon kväll; han brukar ordna till de mest krångliga (och enkla) tekniska problem här hemma.
Kramar till alla med händiga släktingar!


Bad luck soul...
http://www.youtube.com/watch?v=iqRzxXW0KrU

Pottering about...

Jag är en pysselanalfabet.

Detta handikapp har följt mig genom hela livet. Då alla andra i klassen, där på låg-och mellanstadiet, tillverkade fantastiska små jul- och påskprydnader blev det jag åstadkom mest något slags klistrigt trassel.

Hemma hade jag värsta pysselmästarinnan i form av syrran. Hon kreerade de mest otroliga grejerna: i papper, i choklad, i mandelmassa; medan jag oftast var fullt sysselsatt med själva provsmakningen ...

Efter skolåren upplevdes någon slags pysselfristad men åren gick och då mina barn föddes, föddes med dem återigen kravet på att vara någon slags pysseltant. När de var små spelade det inte så stor roll vad jag gjorde, allt mamsen producerade var fint i deras barmhärtiga, icke-dömande barnaögon. Emellertid känner jag att nu har de blivit lite väl stora ...och jag kan inte komma undan med vad som helst längre.

Dock vet jag vad som är mitt ljus, min ledstjärna i pysselmörkret: Panduro Hobby och deras otroligt pedagogiska pyssel i små och stora allt-i-ett förpackningar; från ungefär fyra års ålder...

Kram på er alla pyssliga människor!

Pedagogisk video om presentaskar...
http://www.youtube.com/watch?v=tjJb4fA5ZCw

No, no, no...

Jag söker och jag finner...INTE.




Näe, julstämningen infaller sig inte i år heller. En smula skamsen tvingas jag konstatera detta trista faktum.

Det spelar ingen roll att ljusstakarna, hyacinterna, ja, till och med en liten tidig julgran i kidsens rum, är på plats, feelingen finns inte där. Inte ens scouternas luciatåg i söndags manade fram den rätta känslan.

Som en sann stockholmare kikade jag även på NK:s julskyltning härom dagen. Tyvärr var den, i mitt tycke, totalt anskrämlig, konstig och fånig. Inte spädde den på en redan obefintlig julstämning inte.

Men varför känner jag då så här, beror allt på att man blivit gammal och tråkig, att man genomskådat julen? Att man helt enkelt är för vuxen för jul; kan man bli det? Man skall väl alltid ha en glittrigt varm, förväntansfull inställning till julen?

Beror det kanske på snöns envisa bortavaro; skulle allt vara annorlunda om det låg ett decimetertjockt täcke på marken och man hade klippkort i pulkabacken?

Eller beror det på sonens tvivlande på tomtens existens, envist hävdar han att det var morfar förra julen...fast dottern tror ju fortfarande, jojomensan.

Eller kanske ligger svaret i att man inte bakat stora julbaket än, med dofterna kanske stämningen liksom kommer på köpet?

Men jag vill ha julfeeling nu, vill inte vänta; vill med entusiasm stämma in i julälskarnas kör...

Jag inser stilla att det enda som nog skulle kunna väcka min slumrande julstämning är att ta hit the Queen of Christmas: Carola. Låtom oss stämma upp i några sköna Christmas songs i vardagsrummet.




Auditiv julstämning...ändå
http://www.youtube.com/watch?v=AZESd8bkvuQ