Fröken oro

Aftonbladsrubriken "Sju skadade i bilolycka utanför Sundsvall" lugnade inte precis en redan småhispig mor.

Det är just till Sundsvall sonen ska bege sig senare idag, på handbollscup, och för första gången utan vare sig mamma eller pappa.

Han genomskådar mig nog lite när jag frågar om han verkligen, innerst inne, vill åka med och är han inte lite varm förresten. Han känner dock sin ömma moder och vet att jag är en orosmänniska och han vill ABSOLUT följa med, inget snack.

Det är inte det att jag inte litar på alla de vuxna, inklusive tränare, som kommer finnas där runtomkring honom hela helgen, utan det är att om något händer, så tror jag att allt skulle blivit helt annorlunda om jag varit där, med mina hökögon.

Men återigen är det mitt kontrollbehov som spelar mig ett spratt, sonen lugnar genom att säga att pappan som skall köra bilen är asbra på det...Och just denna man kommer vidare göra ett kanonjobb i rollen som Emils extrapappa, det vet jag.

Och jag vet också att det är många kids out there som åker på cuper och turneringar själva, för att inte tala om alla skilsmässobarn som kontinuerligt flyger och far mellan sina föräldrar.

Och hur var det med min egen halkolycka, då var jag ju liksom med själv men kunde inget förhindra???

Kanske jag skulle behöva en rejäl omgång hos en sådan där Ayur veda terapeut, som Blossom Tainton använder sig av? Enligt den läran är alla de prövningar och händelser, av både positiv och negativ art, som du utsätts för i livet, på något sätt förutbestämda i en högre dimension och du kan inget annat göra än att acceptera och leva med dem.

Men I am only human, och jag vet en som andas ut då alla är hemma i boet på söndag eftermiddag.

Paus här: Måste rusa till kidsens rum nu, i lekens iver har Sara slagit huvudet i sängkanten, medan jag sitter här och bloggar...oseendes.

Det var ingen fara, inget hände, den här gången...

Fredagskramar från mig!