Tala är...

Jag tror banne mig att jag skulle kunna göra en bok av alla öden och äventyr som taxichaffisarna delger mig. Är det inte förresten någon som gjort det redan?Maken till snacksaliga människor får man leta efter. Men det är klart, det är väl ett sätt att få tiden att gå då man remmar fram längs vägarna.

Dock var jag med om några undantag som bekräftar regeln idag. Morgonchauffören sade i stort sett inte ett dyft och eftermiddagsditon ställde bara den obligatoriska öppningsfrågan: Och vad har du råkat ut för då; skidolycka eller?. Sedan nada, tyst, silencio.

Jag kan inte hjälpa det men jag blir en smula nervös av en sådan tystnad ibland.

Den tystnad som uppstår i små utrymmen med ett fåtal människor, till exempel i en hiss eller i en taxibil, är inte någon mysig, skönt relaxad tystnad utan störigt påträngande. Och här sitter vi, i 25-30 min, knäpptysta.

Jag pratar nästan hellre om helt värdelösa saker som vädret, köerna , ja till och med kan jag återge storyn om hur jag skadade benet, fast jag många gånger önskar att jag kunde slippa...

Jag rådde dock bot på den tryckande situationen idag genom att sms:a febrilt till vänner och bekanta samt surfa lite, fast jag egentligen, av kostnadsskäl, har förbjudit mig själv att göra det. Det kändes i alla fall som att det är ok för mig att vi inte har några ingående diskussioner eller hittar något att prata om överhuvudtaget; för jag är SÅ upptagen med betydligt viktigare saker, ser du.

Hemmatystnaden gör mig dock inte det minsta nervös, tvärtom, den är något man stundtals eftersträvar å det allra grövsta. Men ofta är den ganska ouppnåelig, alltid är det något kids som sjunger/skriker/spelar dataspel eller någon katt som jamar. Fast när jag tänker efter är det ganska mysigt...

Vad tyst det är här hemma förresten; just ja, kidsen och maken är och dansar respektive lirar boll och katterna sover.

Tysta kramar från mig!