Lägesstatus

I 64 dagar har jag struttat omkring med mina extra stålben...och jag kan försäkra er om att jag är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ LESS PÅ DEM!

Det jobbigaste är att vara så himla koncentrerad hela tiden; ty ett litet felsteg, en liten halk på ett ynka gruskorn, och jag är rökt.

Man kan inte, som förr, jamma runt, småstrosande och småsms:ande på vägen till vart man nu ska...

Inte heller känns det så lugnt att hämta dottern på skolan, jag bör exempelvis inte kasta mig ut i gatan vid oväntade incidenter. (I en krissituation, hemska tanke, skulle jag givetvis göra det.)

Nej, full fokus på att ENBART ta sig katastroffritt fram är parollen..

Jag har gjort mina försök, i tron att jag skulle vara någon slags simultankapacitetsmästarinna, men tyvärr, nitlotter all the time... För inte kunde jag BÅDE ta mig uppför entrétrappan OCH föra ett samtal med grannen; tur att jag kunde grabba tag i min dotter, annars hade jag ramlat pladask ner i stengolvet.

Att flanerande ta emot viktiga mobilsamtal från Försäkringskassan, utan att ha vare sig handsfree eller någon sittplats inom kryckhåll, är inte heller någon hit; om man inte vill leka flamingo i femton minuter med shakin ´leg som följd...

Det som nästan tar emot allra värst är insikten att trafiken faktiskt inte avstannar, trots att jag är kryckgående...INGEN bilist, busschaufför, taxidriver tar någon som helst hänsyn till att jag tar god på mig vid övergångsstället. Jag har också accepterat mina små refugpauser då jag ska crossa stora vägar.

Men,men slut på gnäll! Jag börjar nu se framåt, på stundande rehab. I slutet av april får jag börja belasta onda benet, exakt hur jag skall gå tillväga kommer min kära sjukgymnast avslöja för mig; men det blir nog att ta det lite easy i början.

Tänker i alla fall investera i en egen motionscykel som jag kan flåsa på i torpet under sommaren samt även använda snart hemma i lägenheten, trappan ner till vårt gym är nämligen lite väl marig.

Så snart jag bara tillåts vill jag alltså börja transformeringen av mina bulldegsliknande lår till en något fastare form...Men målet är inte, som för många andra, någon perfekt Beach -10 figur; ånej, MITT mål är att kunna fungera någorlunda normalt igen (med vetskapen att rehabtiden är ungefär ett år).

Nu måste jag lattja ut i köket och förbereda lunchen för tre hungriga fotbollskillar!

Hasta la vista!