Bra nog...

Jag kanske inte är riktigt så good enough-avslappnad som jag trodde.

Visst har jag sänkt exempelvis mina städkrav ENORMT sedan benskadan men tyvärr upptar fortfarande själva tankarna på exempelvis röjmisären en hel del tid och energi.

Jag läste en artikel där gurun Gummesson gav en hel massa tips om hur man skulle börja tänka i lite annorlunda banor för att sänka kraven och få lite mer frid och sinnesro (OBS! Ej exakt citerat):

Gammal tankebana 1: Svärmor meddelar att de ämnar komma på besök under lördagen och du börjar genast oroa dig för att du inte har energi nog, efter en krävande arbetsvecka, att fixa med mat och städ.

Ny, cool tankebana 1: Vad roligt att träffa svärföräldrarna, vi går till härliga kvarterspizzserian och myser, då slipper jag tänka på en massa fix och trix och alla gillar ju pizza!

Gammal tankebana 2: Moster kommer på fika, fy sjutton vad jobbigt, då måste jag försöka överträffa hennes alltid så fantastiska kakbord!

Ny, cool tankebana 2: Eftersom inget går upp mot mosters bakkonst ber jag henne ta med fikabröd, så ordnar jag kaffet!

Gammal tankebana 3: Hur har maken mage att sitta och läsa tidningen och gnola avslappnat då gästerna kommer om fem minuter?

Ny, cool tankebana 3: Åh, vad jag skulle vilja vara lika cool och lugn som mannen, hur gör han? Jag måste fråga...

Gammal tankebana 4: Jag blir galen av att maken strör kläder och handdukar omkring sig, överallt lämnar han spår efter sig.

Ny, cool tankebana 4: Jag plockar undan på mitt och han på sitt, whenever he wants.

Hm, jovisst, mindfulness i all ära men kan jag verkligen skriva under på dessa nya, coola tankebanor?

Jag har i alla fall börjat så smått med nummer fyra, med resultatet ENORMA högar av kläder, tidningar, handdukar. Men jag svävar fram och bryr mig BARA om mina egna saker (över helgen i alla fall, sedan får vi se).

Och nummer ett, våra svärföräldrar stannar alltid minst fyra dagar, så någon gång måste de liksom komma in i lägenheten och pizza, nja...Kvartersvarianten skall alltid trycka i kidsen en massa sliskiga klubbor, blir lite jobbigt.

Att gäster tagit med sig fika har faktiskt inträffat flera gånger under min sjukskrivning, fast då har de själva erbjudit sig och jag har, såklart, hävdat att "nej men jag kan baka, det är inga problem...".

Men den där avslappnade innan gästerna kommer-attityden, blir den tuffaste nöten, den fixar jag bara inte, det blir nog i ett annat liv...

Nu är det förresten hög tid att börja baka inför valborgsmiddagen som vi firar med italiensk buffé knytis (avslappnat och bekvämt) i sammanlagt 17 personers härliga lag. Ryktet om mitt DN-uttalande har cirkulerat ett tag och alla vill smaka min omnämnda hallonpaj...så det är bara att fixa till några sådana till efterrätt.

Sprakande valborgskramar till er alla!

Tvi och usch!

Sirapssegt läge...och man blir bara så less på saker som inte fungerar, både rent fysiskt men även administrativt. Hör min lilla klagosång:

I torsdags var jag på återbesök på St Görans och fick i och med det min halvtidssjuksrivning förlängd. För att det skulle funka på bästa sätt med mina jobbtaxiresor skulle läkarintyget faxas pronto till kära Försäkringskassan.

Jag såg till att läkarsekreteraren gjorde detta direkt.

Men varför fungerade då inte mitt konto då jag skulle boka min jobbtaxi i tisdags; det var inaktivt sades det.?Jo, efter kontakt med Försäkringskassan och min speciella handläggare Madeleine visade det sig att sekreterarmänniskan faxat remissen till sjukgymnasten istället.

Så, bäst att använda pålitliga jobbfaxen då och göra jobbet myself.

Ånyo fick jag dock ett samtal från Madde, vi är lite tjenis med varandra nu: Intyget ver fel ifyllt, läkaren hade glömt skriva att jag behövde taxiresor till jobbet. En ny vända av timslånga telefonköer till Ortopedmottagningen, där man får tag på någon som skall meddela läkaren slarvet och be om att ett nytt intyg faxas iväg.

Efter koll hos F. igen visar det sig att detta inte gjorts på två dygn och då det äntligen görs lämnas i alla fall en ruta felaktigt oifylld, trots ivriga uppmaningar samt förtydliganden från min sida.

Där är jag at the very moment. Jag står återigen i telefonkö, fast imorgon eftersom mottagningen stängt för dagen och jag får punga ut med egna taxipengar, med förhoppning att jag får igen mina utlägg senare...

Skall man behöva vara med överallt? Skall man behöva rodda, ordna, fixa, ja göra rubbet själv för att verkligen kunna lita på att det blir ordentligt utfört?

MORRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Man har ju inte fullt upp med att jobba, rehab:a och överhuvudtaget stå ut med att det känns som tusen knivar i benet för varje litet steg man tar, eller så ???

Tack och lov för att man har förstående, underbara elever samt att de egna kidsen inte är "höftbarn" längre utan ganska stora, rätt självgående ungar som ibland faktiskt självmant frågar om man vill ha hjälp med något (betoningen ligger på "ibland")...

Får nog sluta här så det inte blir alltför nattsvart.

Kramar till er alla!

Tillägg ett: För att lägga lite lök på laxen/grädde på moset/salt i såret kan jag meddela att det blir en sväng till Astrid Lindgrens senare: Sonen trillade in the heat of a football game på skolgården och tog emot hela sig med ...handleden. In och röntga, bara!

Tillägg två: Jag ser i alla fall enormt mycket fram emot att fira Valborg i trevliga kompisfamiljers lag. Italiensk buffé, knytis, samt god dryck står på menyn. Nice!

Söndagsrapport

Jag fattar vad läkaren menade med att det är nu din verkliga rehab börjar och den är helt avgörande för slutresultatet.

Därför står nu mitt blocketfynd, i form av en egen motionscykel, i vardagsrummet, med perfekt TV-vinkel..Nu kan jag rehab:a ohämmat och dottern lyckades nu på morgonen lära mig hur alla program fungerar, yes!

Så, tre träningspass per dag blir det, två då jag jobbar. Än så länge med blygsamma 10 min uppvärmning på cykeln per pass, men det kan jag utöka med tiden. Sedan typ elva knäövningar varav några med lättare enkilostyngd jag hänger på vristen som belastning, den kommer också uppgraderas vad det lider.

Jag ägnar alltså cirka en-en och en halv timme per dag åt rehab, ungefär lika mycket tid som jag motionerade förut, i oskadat skick. Skillnaden nu är att det gör så rackarns ont, i princip ALLT känns; det hugger, hoppar, stramar och svider av minsta lilla ansträngning. Cyklingen är väl det som är mest skonsamt men även då svullnar knäet till och känns som en falukorv iklädd på tok för tight skinn.

Mitt dåliga tålamod, som ju prövats rejält den senaste tiden, förvärrar situationen avsevärt. Jag vill inte riktigt ta in att det tar tre-fyra veckor för mig att kunna gå någorlunda normalt igen, jag vill ju det NU ju.

Men, men, här gillar vi läget och jag måste göra allt vad jag bara kan för att komma igen.

Sonen prövar förresten en karriär som "knalle", ja, en sådan som far runt på marknader och säljer. Nåväl en lightversion inleddes i alla fall igår, på hans initiativ. Han och syrran har under en veckas tid samlat ihop en massa leksaker och kläder som de inte använder längre och

urpremiären begicks på ett så kallat bakluckeloppis.

Det gav mersmak då eventet i sig var mycket trevligt arrangerat samt det även blev en del klirr i "kassaapparaten", en turkisk yoghurt- burk.

Idag är det småröjning hemmavid, av bland annat överblivna loppisprylar, som gäller samt ett mycket uppskattat systerfamiljbesök i eftermiddag/kväll, nice!

Ha det bäst!

KRAM

Omprogrammering/silly walking...

Ja, det är la bara att traska på då, menade jag, helt oförstående till sjukgymnastens något tveksamma leende.

Oj då, högerbenet gjorde inte riktigt som jag ville och varför fick jag den där känslan av konstant sjögång och varför kändes det som om benet allra helst ville vika ihop sig i en liten dallerhög?

Helt normalt, lugnades jag. Min hjärna har varit totalt inställd på kryckgång ganska länge nu, jag har liksom inte tagit ett enda normalt promenadsteg med något av benen och gångbalansen är nere på läge noll, så nu måste jag lära om på nytt.

Ska jag behöva TÄNKA på hur jag skall gå nu också, hur skall jag hinna det???Det går väl an hemma i lägenheten, häl i först-rulla steget under foten-avstamp med tårna, här finns inga trafikljus och oftast råder inte heller någon eftermiddagsrusning, här kan man ta det i snigelfart...Men hur gör jag out there, om jag måste raska på???

Nåväl, nu SKA jag alltså belasta benet, det var läkaren mycket tydlig med. Inom tre-fyra veckor kan jag släppa kryckorna och om fyra månader kan jag börja motionera "normalt" igen. Men det är först inom drygt ett år man kan avgöra om jag får några bestående men av skadan och om så är fallet måste en invaliditetsanmälan göras.

Jag kommer aldrig återfå känseln i det avdomnade området på och kring knäet, stort som hela min makes hand ungefär. Det är nervrackarnas fel, de fick spelet under operationen och kommer aldrig hitta bruksanvisningen igen...

Känning kan jag däremot få av den titanmede som placerats in på insidan av smalbenet, men då är det bara att ta ut den om sisådär ett år och rehab då är bara några veckor...

Framöver är det rehabträning, rehabträning och åter rehabträning som gäller i fröken W:s liv, och jag kan upplysa er om att just nu GÖR DET SÅ ONT att gå, stå, ja, allt med det sjuka benet KÄNNS!!! Först ska jag träna på sjukhuset och sedan hos sjukgymnasten på Scheelegatan, där jag fått hjälp tidigare, då mina knäskålsproblem gett sig tillkänna, vilket de tyvärr även gör nu.

Skitglad blev jag emellertid imorse då jag insåg att gårdagens nya, tillagda övningar med belastningstyngd redan gett resultat, det såg ut som om musklerna runt knäet tjockat på sig ordentligt. Fast, det var visst svullet...

Nu har det blivit hög tid att köra dagens första övningspass samt att lusläsa Blocket på motionscykelannonser. Har jag en egen kan jag träna mycket mer och komma igen snabbare och DET gott folk, vill jag mest av allt just nu.

Fredagskramisar från shakin´Lotta

Tillägg nummer två:

Fast när jag väl kom in i barnrummet var det knäpptyst och nästan tomt så när som på ett litet räknande barn. Trion lekte kurragömma, mycket fint och regelrätt.

God kväll, gott folk!

Tillägg nummer ett:

Nu har tystnaden brutits och allt är som det ska här hemma. I kidsens rum råder total jidderstatus.

Sara söker på en sjuårings något envisa sätt att få uppmärksamhet från sonen och hans kompis; hon lägger sig i deras lek och vill vara med fast hon inte alls följer deras regler. Syskon, syskon...mycket bråk men stundtals även mycket kärlek.

Bäst ändå att gå och blanda sig i lite, innan katastroftillstånd utbryter...

Tala är...

Jag tror banne mig att jag skulle kunna göra en bok av alla öden och äventyr som taxichaffisarna delger mig. Är det inte förresten någon som gjort det redan?Maken till snacksaliga människor får man leta efter. Men det är klart, det är väl ett sätt att få tiden att gå då man remmar fram längs vägarna.

Dock var jag med om några undantag som bekräftar regeln idag. Morgonchauffören sade i stort sett inte ett dyft och eftermiddagsditon ställde bara den obligatoriska öppningsfrågan: Och vad har du råkat ut för då; skidolycka eller?. Sedan nada, tyst, silencio.

Jag kan inte hjälpa det men jag blir en smula nervös av en sådan tystnad ibland.

Den tystnad som uppstår i små utrymmen med ett fåtal människor, till exempel i en hiss eller i en taxibil, är inte någon mysig, skönt relaxad tystnad utan störigt påträngande. Och här sitter vi, i 25-30 min, knäpptysta.

Jag pratar nästan hellre om helt värdelösa saker som vädret, köerna , ja till och med kan jag återge storyn om hur jag skadade benet, fast jag många gånger önskar att jag kunde slippa...

Jag rådde dock bot på den tryckande situationen idag genom att sms:a febrilt till vänner och bekanta samt surfa lite, fast jag egentligen, av kostnadsskäl, har förbjudit mig själv att göra det. Det kändes i alla fall som att det är ok för mig att vi inte har några ingående diskussioner eller hittar något att prata om överhuvudtaget; för jag är SÅ upptagen med betydligt viktigare saker, ser du.

Hemmatystnaden gör mig dock inte det minsta nervös, tvärtom, den är något man stundtals eftersträvar å det allra grövsta. Men ofta är den ganska ouppnåelig, alltid är det något kids som sjunger/skriker/spelar dataspel eller någon katt som jamar. Fast när jag tänker efter är det ganska mysigt...

Vad tyst det är här hemma förresten; just ja, kidsen och maken är och dansar respektive lirar boll och katterna sover.

Tysta kramar från mig!

Ventiler

Pys,pys...jag har precis lättat på trycket och ventilerat lite lottabekymmer med grannväninnan

Även om vi inte löste några problem där och då, över vår sollunch i extremlä, känner jag mig på något sätt renad och bättre till mods; bara vetskapen om att någon känner till vad jag går och grunnar på gör mig lättad.

Vänner och bekanta är mina främsta ventiler, mina luftrenare här i livet; de utvägar som jag tar till då jag nästan sprängs av att mina tankar pressar på för hårt. Jag måste ha nya synvinklar på mina problem och ny luft att andas så att jag kan må bra.

Bloggen har så klart blivit en liten självisk ventil, oemotsagd skriver jag av mig vad som rör sig uppe i hjärnkontoret i detta nu. Ingen motsätter sig, jag får skriva VAD jag vill eftersom det är jag och bara jag som är chef, VD, ansvarig utgivare... Och man får så fina råd av kloka människor också!

Jag har också mina ventilplatser, ställen där jag kan koppla av och rensa tankarna fullständigt. På första plats, the one and only: torpet. Även om vi har tokmånga projekt där ute, flera av karaktären måsten, så har jag ändå förmågan att totalt skala av, att hamna på läge noll, renad.

Och trädgårdsarbetet light, är en del av reningsprocessen. Vi har nämligen aldrig satt oss i någon sån där besvärlig trädgårdssituation med tusen rabatter att rensa och specialblomster som kräver extra omvårdnad.

Näe, det blir lite spridda skyar av blomsådd, grönsakslandsfix, gräsklippning samt pelargoner i behagliga blomkrukor...är de inte vackra, särskilt mårbackavarianten?

Märks det att jag längtar till landet förresten? Kanske, kanske pyser vi ut dit snart...

Så länge får jag nöja mig med ventilplatsen nummer två, en solig bänk nere vid vattnet, på behagligt kryckavstånd.

Ta hand om er alla måndagslirare!

Present thoughts...

Tänker...på den senaste naturkatastrofen och hur den påverkar oss i lilla trygga (?) Svedala på ett mycket mer konkret och praktiskt sätt, jämfört med exempelvis jordbävningar långtbortistan.

Lamslagen luftfartstrafik och alla har vi väl någon känning bland alla tusentals turister och affärsresenärer som är stuck lite varstans i världen. Dottern var först lite orolig över en klasskompis som är i Thailand, men hon kom sedan på att just ja, han kommer tillbaka först till hösten, till ettan och då är väl askan borta?

Ja, vilken är prognosen, tidigast på måndag lyfter planen?

Resebolag och försäkringsbolag arbetar febrilt med att hjälpa sina kunder och utsatta människor använder alla tänkbara lösningar för att komma hem: Då hyrbilarna tog slut i ett nafs valde en del taxiutvägen från Barcelona för 38 000 kronor, läste jag i DN idag, medan andra helt sonika valde att köpa sig en bil.

Det måste verkligen vara en guldtid för taxichaffisarna; då jag själv levererades hem i torsdags berättade min driver att flera av hans kollegor var ute på långkörningar mellan bland annat Arlanda och Köpenhamn.

Jag sär, jag sär och inte ens kungligheterna undgår denna disaster; kungen och Silvia fick snällt acceptera sin sena ankomst till drottning Margretes födelsedagsskiva häromdagen.

Här hemma i lägenheten råder emellertid ett oerhört lugn, dottern och jag har precis avslutat en sen lördagsfrulle framför Barnkanalen (och DN).

Till lunch väntas en av mina allra bästa väninnor med kids hit. Väninnan är dock lite orolig just nu, självklart då hennes föräldrar är två av alla strandsatta världsresenärer. Jag skall göra vad jag kan för att lugna henne...

Och ikväll väntas resten av familjen W hem, antagligen ganska möra efter ett dygns intensivt fotbollslirande miniläger; förhoppningsvis utan inblandning av några större katastrofer...

KRAM

Sorgerliga saker hända...

Ett litet marsvinsliv blev alldeles för kort, Sallys.

Vi märkte att något var väldigt fel igår eftermiddag, då hon varken ville äta eller dricka, inte ens min sockerlösning. Och så inatt när jag skulle titta till henne, låg hon så där onaturligt stilla.

En liten sur tanke sänder jag till veterinären som "lovade" att lilla djuret skulle klara sig bra trots benbrottet. Nu blev det inte så och lite lurad känner jag mig allt, det var ju nästan som att man ändå fick någon slags garanti (och dyrt var det också).

Men visst, Sally kan ha fått någon annan infektion eller liknande, marsvin är extremt känsliga och man har hört talas om att det ena märkligare än det andra kan drabba dem, men ändå...

Sonen är sååå ledsen, tårarna har flödat men så även omtanken om det lilla djuret. Han hittade en jättefin, vit skokartong i grovsoprummet och den har han inrett med sågspån, saltsten, fröstång samt ett eget tillverkat kors av pärlor. Sally lade han varsamt ner alldeles själv och under själva begravningsceremonin senare skall han lägga ner sin skyddsängel i silver samt hålla ett litet tal...

Det kan bli ett litet sorgetåg som drar ner till någon lämplig viloplats, inte alltför långt bort, för några fler barn ur bekantskapskretsen har anmält sitt intresse.

Ja, så här kan livet vara ibland, sorgen undgår inte de små...

Annars är det absolut helt ok att jobba halvtid och jag måste ge en megaeloge till Taxi Stockholm. Som en smärre kunglighet eller någon slags kändis levereras jag på ett mycket behagligt sätt från dörr till dörr...

Chaufförerna är idel MYCKET trevliga och pratglada och bjuder på intressanta historier ur livet samt inbjuder till diskussion.

Igår var en chaffis så häftigt intressant att språka med, han jobbade med film, att jag nästan glömde stiga ur bilen hemma vid porten...

Imorgon är sista dagen för mig denna jobbvecka, varde veckändan!

Sorgsna kramar från mig!

Hej hopp!

Idag har jag jobbat ordentligt på skavsåren i handflatorna; jag har varit ute och slitit på asfalten hela dagen, känns det som i alla fall. Några ärenden skulle uträttas, en dotter skulle hämtas (fast jag behövde inte gå ända fram till hennes skola, jag fick henne halvvägs levererad av en annan snäll mamma).

Och med en glass som "betalning" körde dotra hela eftermiddagshandlingen, från iplockandet i varukorgen, uppackningen på kassabandet, nedplockandet i plastkassen till hembärandet av alltihop.

Nu softar vi lite här hemma innan fotbollskillarna, i form av maken och sonen, dundrar in. Imorse hängde förresten en liten dyrgrip med Emil till plugget, silvermedaljen som handsbollslaget kämpat till sig i Sundvalls cupen.

Rapporter avslöjar att finalmatchen var grymt jobbig och medlemmarna i motståndarlaget beskrivs mer eller mindre som jättar, sonen nådde dem väl till midjan ungefär...Men, men silvermedaljörerna kämpade järnet och han var SÅ nöjd och glad efter sin allra första långväga turnering utan ackompanjemang av vare sig mor eller far.


Snacket går här hemma om kanske även lillasyster skall börja med handboll till hösten, det vore så bra med en lagsport även till lilla junior, tycker i alla fall 3/4-delar av familjen. Men Sara vill hellre börja med teater, lite mer av one man show alltså...(Fotboll har hon redan ratat ).

Ja, ja, de måste ju få bestämma själva de små liven...

Dags att ta en glutt i kylskåpet och se vilka läckerheter man kan trolla fram till middag; är tyvärr inne i en period av extreeemt urkass matfantasi.


Nästa gång vi hörs är jag en halvtidsjobbare!



KRAM

Fröken oro

Aftonbladsrubriken "Sju skadade i bilolycka utanför Sundsvall" lugnade inte precis en redan småhispig mor.

Det är just till Sundsvall sonen ska bege sig senare idag, på handbollscup, och för första gången utan vare sig mamma eller pappa.

Han genomskådar mig nog lite när jag frågar om han verkligen, innerst inne, vill åka med och är han inte lite varm förresten. Han känner dock sin ömma moder och vet att jag är en orosmänniska och han vill ABSOLUT följa med, inget snack.

Det är inte det att jag inte litar på alla de vuxna, inklusive tränare, som kommer finnas där runtomkring honom hela helgen, utan det är att om något händer, så tror jag att allt skulle blivit helt annorlunda om jag varit där, med mina hökögon.

Men återigen är det mitt kontrollbehov som spelar mig ett spratt, sonen lugnar genom att säga att pappan som skall köra bilen är asbra på det...Och just denna man kommer vidare göra ett kanonjobb i rollen som Emils extrapappa, det vet jag.

Och jag vet också att det är många kids out there som åker på cuper och turneringar själva, för att inte tala om alla skilsmässobarn som kontinuerligt flyger och far mellan sina föräldrar.

Och hur var det med min egen halkolycka, då var jag ju liksom med själv men kunde inget förhindra???

Kanske jag skulle behöva en rejäl omgång hos en sådan där Ayur veda terapeut, som Blossom Tainton använder sig av? Enligt den läran är alla de prövningar och händelser, av både positiv och negativ art, som du utsätts för i livet, på något sätt förutbestämda i en högre dimension och du kan inget annat göra än att acceptera och leva med dem.

Men I am only human, och jag vet en som andas ut då alla är hemma i boet på söndag eftermiddag.

Paus här: Måste rusa till kidsens rum nu, i lekens iver har Sara slagit huvudet i sängkanten, medan jag sitter här och bloggar...oseendes.

Det var ingen fara, inget hände, den här gången...

Fredagskramar från mig!

Lägesstatus

I 64 dagar har jag struttat omkring med mina extra stålben...och jag kan försäkra er om att jag är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ LESS PÅ DEM!

Det jobbigaste är att vara så himla koncentrerad hela tiden; ty ett litet felsteg, en liten halk på ett ynka gruskorn, och jag är rökt.

Man kan inte, som förr, jamma runt, småstrosande och småsms:ande på vägen till vart man nu ska...

Inte heller känns det så lugnt att hämta dottern på skolan, jag bör exempelvis inte kasta mig ut i gatan vid oväntade incidenter. (I en krissituation, hemska tanke, skulle jag givetvis göra det.)

Nej, full fokus på att ENBART ta sig katastroffritt fram är parollen..

Jag har gjort mina försök, i tron att jag skulle vara någon slags simultankapacitetsmästarinna, men tyvärr, nitlotter all the time... För inte kunde jag BÅDE ta mig uppför entrétrappan OCH föra ett samtal med grannen; tur att jag kunde grabba tag i min dotter, annars hade jag ramlat pladask ner i stengolvet.

Att flanerande ta emot viktiga mobilsamtal från Försäkringskassan, utan att ha vare sig handsfree eller någon sittplats inom kryckhåll, är inte heller någon hit; om man inte vill leka flamingo i femton minuter med shakin ´leg som följd...

Det som nästan tar emot allra värst är insikten att trafiken faktiskt inte avstannar, trots att jag är kryckgående...INGEN bilist, busschaufför, taxidriver tar någon som helst hänsyn till att jag tar god på mig vid övergångsstället. Jag har också accepterat mina små refugpauser då jag ska crossa stora vägar.

Men,men slut på gnäll! Jag börjar nu se framåt, på stundande rehab. I slutet av april får jag börja belasta onda benet, exakt hur jag skall gå tillväga kommer min kära sjukgymnast avslöja för mig; men det blir nog att ta det lite easy i början.

Tänker i alla fall investera i en egen motionscykel som jag kan flåsa på i torpet under sommaren samt även använda snart hemma i lägenheten, trappan ner till vårt gym är nämligen lite väl marig.

Så snart jag bara tillåts vill jag alltså börja transformeringen av mina bulldegsliknande lår till en något fastare form...Men målet är inte, som för många andra, någon perfekt Beach -10 figur; ånej, MITT mål är att kunna fungera någorlunda normalt igen (med vetskapen att rehabtiden är ungefär ett år).

Nu måste jag lattja ut i köket och förbereda lunchen för tre hungriga fotbollskillar!

Hasta la vista!

Fotofaan!!!!!

Och plötsligt slår det mig att sjutton vad mycket kort vi tog år 2004 och ser inte dottern äldre ut än ett år på alla de bilderna?

Och vad konstigt, jag kunde svära på att fotot med hummern i fokus var från nyårsafton 2007, men ändå envisas datumangivelsen med infon "2004-04-12".

Det är då jag inser att år och datum INTE STÄMMER ETT ENDASTE DUGG på fotona jag laddat över från den förbenade digitalkameran. Först tänkte jag leka detektiv och gå igenom alla "2004 korten" igen och då årtalsminnet brister liksom söka efter ledtrådar i själva bilderna.

Jag orkade sherlockholmsa tre bilder, sedan ändrade jag rubriken till "bilder 2004-2007 ?".

Tacka vet jag min mobilkamera; kanske tar den inte de världsbästaste bilderna, men årtal och datum stämmer EXAKT!

Jag orkar inte heller direkt analysera varför jag inte lyckades få över filmfilerna från vår relativt moderna filmkamera och jag har definitivt gett upp hoppet om att göra detsamma med guldfilmerna från vår gamla videokamera modell 2000...

To be continued...

Fotofix

Nu ni, nu har jag börjat...

...med projekt "Systematisering samt katalogisering av familjens foton av diverse olika slag".

Jag är EXTREMT uruselt dålig på detta och min man, som dagligdags pratar om det trista i vår totala fotoanarki, anser sig tyvärr inte ha tid (eller kunskap, fast det erkänner han inte) att ta sig an detta gigantiska arbete.

Så, eftersom jag är ensam hemma då maken jobbar "på fältet", sonen är på fotbollskurs och dottern, av egen fri vilja, uppehåller sig på skolans fritids, har jag precis tagit första steget.

Och det innebar att helt sonika skapa årsvisa mappar på min egen dator.

Va, har människan inte ens ordnat ordentliga mappar???Nej, just det, på detta stenåldersstadie befinner jag mig fotomässigt.

Än så länge har jag endast fört över mina egna mobilbilder och jag ställer mig frågan: Hur många hundra bilder har dottern egentligen tagit med min mobilkamera och hur kommer det sig att majoriteten av dessa uppvisar samma motiv; en Sara i olika poser?

Men, men hu har jag chansen att radera och stuva om ganska så rejält och målet är såklart att fixa in även makens mobilfoton samt mästerverk från våra digitala kameror.

Steg number two stavas, något vattentätt, b-a-c-k- u-p system. Kanske använder jag den externa hårddisk, som efter flera månader fortfarande befinner sig i något oförklarligt ouppackat tillstånd; eller så utnyttjar jag Wii-spelaren där jag faktiskt lyckades spara några bilder för några år sedan.

Har slutligen tankar på att fixa en familjens egna hemsida, enkom för att användas i något slags fotoalbumssyfte. Då spelar det liksom ingen roll om maskinerna kraschar ihop totalt hemmavid, bilderna svävar ju omkring därute i cyberspacen...

Just det, sju oframkallade rullar från barnens småbarnsår ligger och bränner också;KAN man fortfarande framkalla kort "på gammalt vis"?!?

Undrar avslutningsvis om det möjligen finns någon diagnos på sådana fotosystem-samt kataloglösa människor som jag?

Sorterande kramar från mig!

Och nu hade jag tänkt bege mig ut på en liten kryckrunda i solskenet, det är bara det att något har blivit förskräckligt fel, istället för solstrålar så är det SNÖ som trillar ner på oss; HUR tänkte någon här???

Det är väl aprilvädret som visar sin rätta kostym, antar jag.

Sonen hade nog inte ägnat vädret så värst många sekunder då han, saknandes både jacka och mössa, rusade iväg till några kompisar. Tur att han är ruskigt kvick i fötterna och snabbt arbetar upp värmen.

Svärföräldrarna har nyss vinkats av och tillfälligt ekar tystnaden hemma i lägenheten; det är bara töntjinglarna från barnprogrammet "Fifi"som bryter den. Tänk nyss (igår) var det fullt ös här då vi firade Sara sju år med dunder och brak; tårta, mängder av kakor samt min goda laxmiddag som avslutning. (Tack släktingarna för all hjälp samt bidrag kak-och godismässigt!)

Men även dagen idag innehåller mysig samvaro och gemenskap, i eftermiddag avlägger vi visit hos en av mina allra bästa väninnor med familj, nice!

Kidsen har påsklov denna vecka och för sonen kommer det innebära sport i kubik, det är fotbollskurser blandat med handboll och grand finale blir en tre dagar lång handbollscup i Sundsvall. Dottern får varva fritids med diverse roliga happenings, vilka det blir är lite väder-, sällskaps- samt orkberoende.

Ha en underbar annandag påsk!

KRAM

Påskpaus

En påskafton som blev lite annorlunda börjar gå mot sitt slut.

Annorlunda i den bemärkelsen att vi faktiskt har uträttat en del ärenden och bara delvis ägnat oss åt frosseri av mumsig mat och godsaker.

Klockan 9 sharp infann sig maken, sonen och farfar på bilbesiktningen för att därefter shoppa loss på MediaMarkt, Stadium. IKEA. I deras shoppingkassar återfanns sedan vårjackor, fotbollsskor, dataspel och maken förvånade med inköpet av små ljuslyktor i olika rosa nyanser med tillhörande doftljus (?)

Svärmor, jag och Sara tog under tiden en tjejtur på holmen; småshoppade samt njöt en underbar fika i soligt lä, SÅ NICE! Väl hemma tillagades en härlig påskbuffé; och jodå, jag trillade egna köttbullar för kung och fosterland och svärfar gav dem betyget "lika goda som hustruns", stolt jag blev då!

Påskharen värpte konstigt nog två ägg nere på innergården exakt samtidigt som svärmor tog en rökpaus där...Mina kids tror inte på vare sig jultomten eller påskharen längre, "men ändå", smaskeli smask.

Nu råder allmän påskkoma och viloläge i lägret; sonen provar sitt nya dataspel, dottern ser lite på TV samt funderar på vad hon kommer få i present på sin sjuåriga födelsedag imorgon, svärföräldrarna läser och maken har nog nickat till i fåtöljen.

Men ett bryskt uppvaknande för nu pratar visst sonen om att inviga sina nya fotbollsskor, och då menar han inte precis hemma i lägenheten...

Ha en underbar fortsättning på påsken!

KRAM