Varför lurar jag mig själv hela tiden?
Glada i hågen efter urmysig vistelse, inklusive sleepover, ute hos syrran bestämde vi oss för att göra några ärenden.
Första stoppet, då vi sonderade terräng i några badrumsbutiker, för någon gång måste vi ta tag i det trasiga duschkabinseländet; gick väl helt ok. Kidsen började dock knorra lite inne på K RAUTA, men det var ändå hanterbart.
Så fick maken en jättebra idé: Liljeholmens nya inomhusköpcentrum hade visst grand opening idag och det kanske vore kul att åka dit? Min inre film spelade upp scener innehållande gratis kaffe, smaskiga tårtbitar och en hel massa oemotståndliga reaerbjudanden som inte ens maken kunde säga nej till. Någonstans flimrade visst en varningstext för varuhussjukan förbi...men skit i det!
Redan i den knökfulla, folkmyllrande entrén blev det svårt; ty precis innanför den, perfekt placerat, låg BR. Och precis idag tog inte sonen ett no for an answer: Han skulle in i denna förhatliga affär och faktiskt hade han minsann inte fått veckopeng på flera veckor och faktiskt har han över 1000 kronor ihopsparade medel så han kunde faktiskt få köpa något.
Deala, deala, sonen fick lov att köpa ännu en fingerskateboard, hans allra käraste ägodelar just nu.
Då kom dottern på att även hon kanske skulle få köpa sig något, ett litet klädplagg (med en helt oemotståndlig uppfordrande blick riktad åt pappahåll) ?Maken och sonen tog sig an uppdraget, medan jag undersökte damkollektionen i samma affär.
Vi skulle mötas vid kassan men vad i sjutton höll maken i handen när de dök upp? En av de värsta glitterklänningar jag någonsin sett, i illande rött med något slags svart mönster, i storlek 110!!!Dottern har 122 i klänningar...
Voine, voine. Bryskt förklarande att klänningen var på tok för liten och att den heller inte var så användbar, vi måste byta ut. Ett antal tårar, mycket svett från lilla mamma och många vad du är dum- repliker senare, hittade vi ett lämligt substitut för 300 kr, puh!
Då säger maken att för att få rabatt måste man handla för över 500 kr och manade mig att gå och hitta något snyggt till mig själv; jag säger ju alltid att jag inte har något att sätta på mig. Inga problem i sak för mig, annars, men nu var jag så trött och energilös, inte ens de gratis Mariannetabletterna fick mig pigg, jag ville bara HEM.
Jag kunde inte riktigt se klart, rev ner det ena plagget efter det andra, det kanske blir snyggt på? Oj då, kön till provrummen var milslång, äh, jag kränger på mig klädtrasorna vid en vanlig spegel inne i affären. Men vad bulsigt det ser ut, tyckte maken. Hoppsan, hade visst råkat få med mig halva MAMA-kolllektionen...
När skall vi gå, simskolan börjar ju snart? hörde jag dottern som i ett töcken.
That´s it, jag orkade inte mera kläder. Det blev en svart Hello Miss Kitty pyjamas med tryck i guld till mig.
Behöver jag tillägga att jag hatar gallerior modell större? Kommer ALDRIG sätta min fot på Ullared!
Nu väntar familjen framför TV:n, det är ju Playa del Sol!
Söndagskramar från mig!
2 kommentarer:
Det där känner man igen!Men faktiskt så lyckades vi inhandla precis det vi behövde i lördags när vi äntligen (efter veckors tjat från dottern)åkte till Ikano-huset efter att vi lämnat Filip i Huskvarna.Anledningen till att det gick så bra var att mannen hjälpte till, han var väldigt effektiv och lyckades snabbt hitta allt Gustav behövde, medan jag hjälpte Hilda. Sedan hittade jag raskt ett par jeans och ett par blusar med. Mycket lyckat kan det bli när man är effektiv och hjälps åt... (fast det är ovanlig att det blir så här lyckat.. inte det vanliga...)KRAM!
Skönt att läsa! Jodå, vi har haft lyckade shoppingdagar vi med, men denna dag sällade sig inte till den kategorin, hi, hi.
Mycket ebror tyvärr mycket på ens egen inställning, blir man själv trött och gnällig, "skiter det sig".
Kraaaaaaaaaaaam
Skicka en kommentar