Ångest är min arvedel...

Jag blåser ibland upp saker till orimliga, nästan inbillade proportioner. Periodvis har detta varit markant jobbigt både för mig och mina anhöriga, som nästan uppfattar mig som en hypokondriker.

Ta svininfluensan. För två veckor sedan visste jag inte ens om jag skulle vaccinera mig men på grund av massmedias skrämselartiklar om dödsfall hit och dit, och dess uppenbara påverkan även på lilla mig, så har jag de senaste dagarna sett presumtiv svininfluensasmitta och hängiga männsikor överallt.

"Men du tillhör ju inte någon riskgrupp", försökte maken. Men vad sjutton, vi kanske lider av någon sjukdom som man ännu inte upptäckt; eller så....Det var liksom ingen idé att diskutera. Jag skulle inte bli lugn förrän vi vaccinerat oss, that´s it!

Vaccinet är slut-skylten lyste ilsket emot mig när jag i eftermiddags, efter idel telefonringande till diverse olika läkarmottagningar, äntligen hittat MITT vaccinationsställe. Maken och kidsen hade dock hunnit ta sina doser lite tidigare. Lite läppdarr och ja, ja, skit i mig bara...

Räddningen var dock nära då jag riktade stegen mot min förre detta husläkarmottagning. Av olika anledningar är jag inte med i deras fanclub men ändå, en liten vaccinslurp bjöd de i alla fall på.

Så, betydligt lugnare nerver nu. Maken lagar mat till sonen och hans två besökande kompisar; dottern är på sin danskurs och jag skall snart ut och mysa med några väninnor.

Men förresten, har man fullgott skydd efter bara EN dos vaccin....

KRAMISAR