Plastic fantastic

Tänk...då man var 20 visste man allt om allt; det fanns inte minsta tillstymmelse till tvivel eller tvekan.

Plastikoperationer till exempel, ratade jag som pesten. Hur bara kunde man göra ingrepp mot naturens gång och det var helt sjuuukt ju...

Åren går, man blir äldre, tusen erfarenheter rikare och om inte klokare, så vidgas i alla fall referensramen avsevärt.

Svaren kommer inte längre lika snabbt och självklart, allt är inte heller svart eller vitt, gott eller ont, det finns faktiskt gråzoner och mellanlägen. Plötsligt kommer man på sig själv med att ställa fler frågor än vad man har svar till...

"Mamma, vad är det där för streck mellan dina ögonbryn, du ser så arg ut".

Brysk kommentar från sonen härom veckan, men bekymmersrynkan är tyvärr inte det enda tecknet på att jag faktiskt inte längre är 25. Det hänger och slänger både lite här och där och jag vet att jag trots träning och god kosthållning inte kommer uppnå något alldeles helt, perfekt läge.

Kikade på Debatt igår där bland andra Linda Rosing, Lulu Carter och någon från Dorian magazine fanns med i diskussionspanelen och det var just plastikoperationer som var på tapeten. Lulu erkände rätt och slätt att hon är fåfäng och mår så bra av sina hudbehandlingar, botoxinjektioner med mera, men bröstimplantaten skulle visst ut. Linda avslöjade att hon på grund av dålig självkänsla lidit av en närapå fixering av att se helt perfekt ut.


Mannen från Dorian menade att han var helt olik Lulu och Linda: För det första hade han börjat med sina operationer i rent studiesyfte och för det andra så hade han hade ju inte gjort OM sitt utseende och förändrat det, utan bara försökt ÅTERSTÄLLA sig själv till den han en gång var, utseendemässigt...

Oavsett om man ser dem som rena återställare eller som förändringar, så tar jag numera inte längre avstånd från plastikoperationer. Är man vuxen, myndig och vid sina sinnens fulla bruk har man rätten till sin egen kropp. Vill man ordna till bröst och magar efter födandet av en massa ungar eller helt enkelt bara mår så mycket bättre av att släta ut några små rynkor här och var, så shoot! Såvida det inte går till extrema ytterligheter förstås, lagom är ju alltjämt bäst!

Vem vet vad jag tycker och tänker om så där en femton år från nu, kanske är jag inte något annat än en 25-åring instängd i en kropp med än mer häng och släng...

Kom dock ihåg: Beauty is in the eye of the beholder...

Höstliga kramar från mig

Ska bara...

Alfonsåbergssyndromet, det lider den manliga delen av min familj av:

"Jag skall bara...läsa tidningen klart (i en timme) först"

"Jag skall bara...bygga klart mitt lego (med de 2000 bitarna) först"

"Jag skall bara...kolla mina jobbmail (de är 50 stycken) först".

"Jag skall bara... döda mina fiender i PS2 Star Wars Battlefront(och det tar en halv dag) först".

Jämt och ständigt får man stå där och vänta, jag och dottern, klara och färdiga, snabba och raska; vid middagen, i bilen, i affären...

Angående det sistnämnda besökte vi, tyvärr, idag ännu en premiäröppning. Denna gång Net on net utanför Linköping. Lite uppsluppet i kön in till affären var det allt, man fick gratis korv, kaffe och Smakis.

Men väl därinne, rena myrstacken, människor everywhere, letandes efter the supererbjudande. Jag och dottern, som råkat skrapa upp ett litet sår i ena handen då hon råkat fastna i släpvagnen, tyckte efter 20 minuter att det kanske räckte men maken och sonen "skulle bara (till exempel stå 45 minuter i kassakön) först"...

Lilltrollan och jag drog oss emellertid tillbaka till bilen och på vägen dit hann vi både lera ner skorna (på grund av det enorma antalet bilar var det tvunget att ställa bilarna på de närbelägna, asleriga gräsfälten), kissa på oss (bara dottern dock) samt bli lite osams...

Tur att vi efter hela lilla äventyret blev så väl omhändertagna i otroligt goda vänners lag; dottern fick till och med ett par finfina byxor av dottern i familjen!

Nu slappar vi hemma hos mina föräldrar, där det snart blir fika; jag skall bara...blogga färdigt först!

Lovliga kramar från mig

Shop til you drop

Varför lurar jag mig själv hela tiden?

Glada i hågen efter urmysig vistelse, inklusive sleepover, ute hos syrran bestämde vi oss för att göra några ärenden.

Första stoppet, då vi sonderade terräng i några badrumsbutiker, för någon gång måste vi ta tag i det trasiga duschkabinseländet; gick väl helt ok. Kidsen började dock knorra lite inne på K RAUTA, men det var ändå hanterbart.

Så fick maken en jättebra idé: Liljeholmens nya inomhusköpcentrum hade visst grand opening idag och det kanske vore kul att åka dit? Min inre film spelade upp scener innehållande gratis kaffe, smaskiga tårtbitar och en hel massa oemotståndliga reaerbjudanden som inte ens maken kunde säga nej till. Någonstans flimrade visst en varningstext för varuhussjukan förbi...men skit i det!

Redan i den knökfulla, folkmyllrande entrén blev det svårt; ty precis innanför den, perfekt placerat, låg BR. Och precis idag tog inte sonen ett no for an answer: Han skulle in i denna förhatliga affär och faktiskt hade han minsann inte fått veckopeng på flera veckor och faktiskt har han över 1000 kronor ihopsparade medel så han kunde faktiskt få köpa något.

Deala, deala, sonen fick lov att köpa ännu en fingerskateboard, hans allra käraste ägodelar just nu.

Då kom dottern på att även hon kanske skulle få köpa sig något, ett litet klädplagg (med en helt oemotståndlig uppfordrande blick riktad åt pappahåll) ?Maken och sonen tog sig an uppdraget, medan jag undersökte damkollektionen i samma affär.

Vi skulle mötas vid kassan men vad i sjutton höll maken i handen när de dök upp? En av de värsta glitterklänningar jag någonsin sett, i illande rött med något slags svart mönster, i storlek 110!!!Dottern har 122 i klänningar...

Voine, voine. Bryskt förklarande att klänningen var på tok för liten och att den heller inte var så användbar, vi måste byta ut. Ett antal tårar, mycket svett från lilla mamma och många vad du är dum- repliker senare, hittade vi ett lämligt substitut för 300 kr, puh!

Då säger maken att för att få rabatt måste man handla för över 500 kr och manade mig att gå och hitta något snyggt till mig själv; jag säger ju alltid att jag inte har något att sätta på mig. Inga problem i sak för mig, annars, men nu var jag så trött och energilös, inte ens de gratis Mariannetabletterna fick mig pigg, jag ville bara HEM.

Jag kunde inte riktigt se klart, rev ner det ena plagget efter det andra, det kanske blir snyggt på? Oj då, kön till provrummen var milslång, äh, jag kränger på mig klädtrasorna vid en vanlig spegel inne i affären. Men vad bulsigt det ser ut, tyckte maken. Hoppsan, hade visst råkat få med mig halva MAMA-kolllektionen...

När skall vi gå, simskolan börjar ju snart? hörde jag dottern som i ett töcken.

That´s it, jag orkade inte mera kläder. Det blev en svart Hello Miss Kitty pyjamas med tryck i guld till mig.

Behöver jag tillägga att jag hatar gallerior modell större? Kommer ALDRIG sätta min fot på Ullared!

Nu väntar familjen framför TV:n, det är ju Playa del Sol!

Söndagskramar från mig!

Gym horror

Att besöka gymmet kan vara nog så creepy...

...men UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH, titta vilken liten varelse som uppsökte mig under mitt tuffa pass idag...

Jag gillar skarpt kontrasten mellan det något horribla ansiktsuttrycket och den rara fjärilsklänningen.

Men framför allt så gillar jag den lilla underbara, som döljs därunder...

Nu skall vi hasta vidare, hämta storebror, alias Liemannen, från ännu ett skräckfyllt kalas. Hela klanen styr sedan kosan mot systra mi med familj, för underbart lördagsmys med sleepover!

Lördagskramar till alla monsterdiggare out there!

Scaryyyyyyyyyyy...

http://www.youtube.com/watch?v=k5BEq4Ziw0k

Kärlek ändå

Hur mycket mina kids än bråkar och ibland närapå har ihjäl varandra, får jag ständiga bevis för att de faktiskt håller av och månar om syrran/brorsan.

Som imorse, då de diskuterade dagens event big time: Halloweenfesten på skolan.

Enligt tradition ordnar treorna, d v s sonens klass, en massa happenings för de yngre årskurserna, däribland dotterns sexårsgrupp.

Dottern uttryckte en viss oro över spöktunneln men där lugnade storebror henne med en massa insidertips om vilka vinklar och vrår man kunde undvika...

Det pratades också lite allmänt om lek och kompisar och dottern tyckte att en särskild sådan vill bestämma lite väl mycket: "Hon skall alltid vara Gabriella då vi leker High School Musical, men jag vill inte vara Troy jämt". Jag känner på mig att detta inte kommer bli dotterns enda intressekonflikt i plugget, hon är nämligen också en MYCKET bestämd, ung dam...

Vips fanns storebror där: (I skämtsam ton) "Ska jag spöa upp henne?" "Näevars, men du, säg till fröken".

Och tänker jag mig tillbaka i tiden sisådär en 25-30 år, så visst minns jag; bråken, konkurrensen men också tilliten och den alldeles enorma kärleken till... min syster.

Fredagskramar till er alla!

Död och dinosaurier

Igår hade jag ett kvällsligt small talk med kidsen.

De hade sett barnprogrammet, "En ö i havet" , där mamman precis hade gått bort och jag ville höra ungarnas tankar och reflektioner kring det:

"Det var ju krig och så där mamman bodde, men det var inte läskigt, man såg henne inte, då hon var död menar jag" var sonens första reflektion.

"Fast det var sorgligt att hon dog, barnen blev jätteledsna" kommenterade dottern.

"Om det var MIN mamma, skulle jag så klart bli jättejätteledsen. Men visst kan inte du bara dö så där?" funderade sonen vidare.

Och efter ytterligare lite tänk, tänk utbrister han: "Om pappa dör, då måste väl du ta körkort?"

Vilket praktiskt, realistiskt filosoferande mitt i allt det sorgliga; detta har han sannerligen ärvt efter sin arma moder. 

Fast tyvärr är jag också något av en worrying kind, ständigt jourhavande med en malande oro för att något tragiskt skall hända mina nära och kära.

Så fort jag ser barnens skolnummer på mobildisplayen tror jag genast att något fruktansvärt inträffat. Jag spottar en ambulans då jag är på väg mot hämtning av kidsen och kör den inte i riktning från skolan???

Och visst skulle sonen egentligen kunnat gå själv till och från skolan för länge sedan men what about min oro, hur skulle jag klara av min jobbdag då? 

Jag vet, någon gång måste man släppa taget, men bara inte just nu, eller imorn, eller efter novemberlovet...

Kvällens tv-tittande inbjöd inte till några vidare diskussioner eller kommentarer. På sonens, och nu även dotterns begäran, såg vi "Mammas pojkar" i sann torsdagstradition (marsch i säng efter det!). Fast programmet, enligt min mening, är sämre än sämst, lockas kidsen av det; sonen är ett fan av det lyxiga bostadshuset och dottern gillar tjejernas kreationer.

Imorgon kväll blir det dock kvalitetsfilm; sonen läser för fullt om bland annat dinosaurier i skolan och har lovats få hyra en dinosauriefilm. Passar bra då mamma skall ut och roa sig med arbetslaget.

Undrar om det blir diskussioner om Stegosaurus, Brontosaurus och gänget, till lördagsfrukosten...

Kraaam

Stort och smått

Fotbollsmammalivet innebar i lördags fyra timmar utecup i periodvist hällregn samt snålblåsande vind. Trots tre stenraka förlustmatcher höll emellertid de spelande 00:orna lördagshumöret uppe. Men så var det också lagets allra första kontakt med sjumannauppställningen; STOR plan, STORT mål, LÅÅÅÅNGT att springa...

Smågnällande talades det i föräldraleden om rödvin, varma bad eller kanske till och med rödvin i det varma badet?!?

Men kanske ännu mer synd var det om det gaaanska mycket äldre paret som huttrande stod framför mig i den kombinerade korv-och kaffekön. I en icke skämtsam ton meddelade de att de minsann blivit utkommenderade att ta hand om det fotbollsspelande barnbarnet dagen ifråga.

HALLÅ DÄR, vad hände med den egna viljan och bara för att jag är pensionär och bor nära är jag inte ALLTID tillgänglig; sade jag givetvis inte men det var nära...Ty här var det nog fråga om en familj där hjälpen ansågs som på tok för självklar.

Eftersom mina barns mor-och farföräldrar bor far away är vi hänvisade till guldkantad avlastning/hjälp i snitt någon gång per halvår. Visst har man mången gång kastat avundsjuka blickar på familjer där mormor hämtar på måndagar och farfar tar simskolan på torsdagar.

Men med facit i hand måste jag erkänna att det är skönt att man så att säga klarar av sin egen familj och vad händer den dagen då mormor och farfar inte kan?

Säkerligen skulle situationen varit något annorlunda om vi hade haft närmre släkten rent geografiskt. Fast kommendera hit och dit, never! Freedom of choice, here we come!

Hesa, smått förkylda måndagskramar från mig!

Fredagskåseri

Svisch, och så var den här veckan till ända!

Är det livet som går så här snabbt, eller?

På IKEA skyltar man visst redan med allehanda julsaker, undrar om det inte börjar bli dags att hotta upp slingmaskineriet i år???

Linas matkasse har vi njutit av denna vecka och jag lovade sonen att meddela att hans absoluta favvorätt blev de köttfärs-och fetaostgratinerade bifftomaterna; den fick tio poäng av tio möjliga.

Min farhåga, så klart kidsrelatrerad, inför provkassen med Linas blev delvis besannad.

Inte för sonen, han tyckte det hela var mycket spännande, såg mycket fram emot de olika rätterna samt deltog med iver i tillverkningen av kikärtssoppan.

Dottern däremot, visade sin allra mest intoleranta sida. Dock råder just nu matjobbigt läge gällande vår hemlagade mat; i plugget käkar hon, enligt fröknarna, "som en grovarbetare".

Jag upplever att det har varit härligt skönt, avstressande och avkopplande att ha vardagsmiddagarna färdigplanerade. Visst har jag gjort veckomenyer förut men i Linas kasse var det mer av ett HELTÄNK: Använde du citronskal i en rätt ena dagen, så pressade du ner citronsaften i en annan skapelse andra dagen; ingen risk för "oj, vad är det där för en halvmöglig f d matvara längst inne i kylskåpet..."

Middagarna har varit goda, lättlagade och nyttiga och att de var väl tilltagna visste jag redan från början. Fast vi gillar rester i vår familj, att frysa in alternativt göra matlådor av. Bara man inte glömmer bort dem på balkongen...

Definitivt vill vi underlätta vardagen fler gånger och njuta av Linas matkasse!

Nu väntar en fullspäckad helg med mängder av roliga aktiviteter!

KRAM

perfecto

Idag har jag haft en sådan där nästintill perfekt familjedag, utan en massa trots, tråk och bråk och nästan inramat av rosa bomull eller något annat lull lull:

Inledningsvis mysfrukost med underbara ungarna under glatt samspråkande.

Då jobbdagen var till ända följde oproblematisk hämtning av glad och nöjd dotter. Sonen var lika glad, nöjd och vråååålhungrig han, vid hemkomsten från handbollen.

'

Dagens linasmatkassemiddag, bestående av köttfärsfyllda, gratinerade bifftomater med spagetti, föll honom verkligen i smaken. Tre portioner senare undrade han om han kunde bjuda sin muslimske kompis på rätten? (Det är väl bara att använda typ nötfärs?)

Efter att ha gjort klart läxan meddelade dottern runt 20-tiden, utan några som helst krusiduller, att hon behagade gå och lägga sig. Pappa fick läsa saga, senaste gratisboken från Mac Donalds.

Avslutningsvis, mamma-och sonmys i soffan, där allt och inget avhandlades. Vid repliken: "Mamma, jag önskar bara att vi hade lite mer tid att bara mysa du och jag" visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen; ett litet mammahjärta svämmade nästan över. GULLUNGE! Men trots att hans agenda nästan svämmar över det med denna vecka, konstaterade han dock att det är roliga happenings på gång, exempelvis Sverige-Albanien LIVE imorgon tillsammans med pappa, storkusinen och morbror.

Nu är det nattning för undertecknad!

Kramar till alla er out there!

Från en matmor

Vantvägrare är vad jag är!

In i det längsta struntar jag i att använda de där stickiga, kliiga sakerna; in i det längsta försöker jag vägra inse att sommarvärmen ofrånkomligt är far away.

Vantar=vinter, så är det bara. Under min härliga powerwalk innan hämtning tidigare idag, insåg jag att det nästan bara var moi som varken bar vantar, mössa eller dunjacka. Men hallå, dunjacka och powerwalk=toksvettning!

Dock kapitulerar jag vad det lider, då händerna transformerats till kliiga, stickiga, torra små stackare...

Här sitter jag förresten och väntar på att de timjansbakade rotfukterna med feta, kyckling och citron-och honungsolja behagar bli klara; ja, ikväll begås det premiär för första middagen a la Linas Matkasse.

En snäll liten människa meddelade på mobilen kl 17.03 att nu stod kassen utanför vår dörr och väntade; för nej, riktigt till 17 hade jag inte hunnit hem (leveranstiden är utsatt mellan 17-22). Hela vägen från skolan sjöng dottern på en egen jingel för Linas matkasse. Folk stannade till, pausade en stund, tittade och log,(i mjugg???). Hon har en rejäl stämma, min lilla tösabit...

Under uppackningen visade katterna en ovanligt stor entusiasm och nyfikenhet...för papperskassen.

Tillagningen av dagens rätt var busenkel, fast den betecknas som medelsvår i infobladet. Känner mig därmed oerhört van, erfaren och lite småkaxig i köket, a piece of cake och Tina, släng dig i väggen...

Fast filosofin och tanken bakom är just också att maten skall vara enkel att göra, och god, och näringsriktig, och ekologisk...

Kidsen blev dock lovade hemmagjord risgrynsgröt till mat, med mandel på sonens begäran, och eftersom jag inte visste exakt ankomsttid för kassen var jag tvungen att hålla mitt ord. Så resultatet: En stor balja gröt för Sex personer samt förmodligen två rejäla lunchlådor till mig och maken.

Full av gröt vilar nu dottern ut framför High School Musical 2; kanske Troy får sig en jingel på väg till plugget imorgon?

Själv väntar jag avslutningsvis på att fotbollskillarna skall klampa in genom dörren och strö lite konstgräs över hallen; det är märkligt likt muslort, tycker jag...

KRAAAAAAAAAAAAM!

Nu skulle jag ju ha röjt o fixat i hela lägenheten, nu, då jag har en timmes ledigt mellan kalas-och handbollshämtningar.

Istället sitter jag här och storgråter. Jag har nämligen tagit del av en av de bättre bloggar jag någonsin läst, www.honunspojken.blogspot.com. Det är mamman till en pojke med diagnosen Lissencefali (man har en liten, slät hjärna) som skriver och det hon skriver, får hela ens tillvaro att stå i ett annat sken.

Visst, man lever i sitt eget universum med dess svårigheter och hinder, men ibland måste man få sig en tankeställare och inse att ens egna vardagsproblem är så otroligt futtiga och banala. Här sitter man och ojar sig över alla aktiviteter man har att rodda med, samtidigt som det finns föräldrar vars barn aldrig någonsin ens kommeratt kunna sitta, gå, allra minst nudda en fotboll...

Och samtidigt finns det så oerhört mycket kärlek att ösa, så mycket att glädjas över i livet och samvaron med ett svårt, sjukt barn.

LÄS bloggen, var beredd med pappersnäsdukarna...

Kram igen

What?

Och så befinner jag mig i den underliga och högst oväntade situationen att jag inte är stenfrämmande för en trea...

What the...? Anledningen till denna helomvändning är så klart mötet med min älskade väninna och hennes lilla 5- månaders igår. Förvisso ett riktigt A-barn, lillkillen, hur gullig, mysig och "snäll" som helst. Jag är väl medveten om att det faktiskt finns bebisar med kolik också...

Men lite chockad är jag allt; jag som nästan börjat småsvära över barnvagnsmaffian som ofta intar holmens promenadstråk med sina rullande ekipage, ibland med så många som fyra vagnar i BREDD, of course har dessa monterade lattebehållare på handtagen; de började komma i ropet mot slutet av min förra mammaledighet.

Dock: dream on, babe. Det blir förstås inga fler knoddar i den wilhelmssonska familjen; min ålder, syskonens ålder, oviljan att på allvar ta tag i renoveringsbestyren här hemma talar SÅ emot. Just det, min man vill inte ha fler småttingar heller; vadå, skall vi rodda med ännu fler aktiviteter??? Jag får nog ta ut min annalkande 40-årskris på annat sätt...

Paus här: Storbråk mellan barnen

Och ja, ovanstående happenings får min dröm om tre att mattas av några grader.... Den går liksom i ide, för att vakna till liv igen endast efter umgänge med praktbebisar. Skickar man en skrikunge...ridå ner!

Nu är det dags att återvända till verkligheten och ta tag i lördagen. Handbollslämning och dito hämtning står först på agendan!

KRAM

Efterord

Nu undrar sonen om inte Mammas pojkar börjar snart...

Vad har jag gjort, har jag uppmuntrat honom till att självmant vilja ta del av denna fördärvliga smörja???

Där får jag för att jag var så slapp och slö igår kväll, för att jag inte riktigt orkade släpa mig till sonens säng för regelrätt nattning genom högläsande ur Eragon; världens tråkigaste, mest ointressanta bok i MIN värld men en fullkomligt magiskt underbar, "fast lite jobbig att läsa själv", bestseller i SONENS värld...

"Ähum, nej programmet går inte idag vännen."

"När får jag se det nästa gång då; var är TV-tidningen?"

"Vet du förresten att Obama har fått Nobels fredspris??? Förresten är Idol klockan 20, men ni måste pausa tv:n för mamma vill se när hon kommer hem från väninnemiddagen."

"???Äh, jag går och tar ett bad mamma..."

To be continued, maybe...

Smspaus här: Maken meddelar att han sitter fast i trafiken vid Arlanda och omöjligt kan vara hemma vid bestämd tidpunkt. Am I surprised? På något sätt händer det alltid sådana här oförutsedda saker när JAG skall göra något. Fast maken kan ju inte direkt rå på trafikläget, eller?!?

Nåväl, alla glada och nöjda: Sonen njuter av det varma, sköna vattnet, knappt synlig är han bakom det berg med smutstvätt han befriade från badkaret och som nu ockuperar större delen av badrumsgolvet. Det är MYCKET man inte kan göra med muskelinflammation...

Dottern ser på Barnkanalen och jag skall gå och byta om lite...Jaså, vill dottern också bada, fast det blir nog lite för trångt,vi frågar, nehej, storebror vill inte dela med sig av platsen, ok, stoooorgråt...KAN JAG FÅ GÅ SNART???

Slutord: Sonen "kommer plötsligt", med hjälp av sin mor, "på", hur HAN skulle känna sig om rollerna var ombytta...Frikostigt makar han på sig.

Ha en trevlig fredagskväll allihopa!

KRAM

Mammas pluspojke?

Plötsligt hittar jag mig själv, samt sonen, sittandes framför såpan "Mammas pojkar"; eh, hur gick det till?

Eftersom jag just nu vilar från motionerandet, vilket brukar utföras under bästa sändningstid, har jag nu möjlighet att koncentrera mig lite mer på dumburken.

Då sonen var en lika trött uppenbarelse som jag, avkomman sent hemkommen från scouterna, bestämde vi oss för att mysa i soffan och bara småtitta på något slappt.

Innehållet var väl vad man kan förvänta sig och kanske inte direkt anpassat för en åttaåring, men ändå, man behövde ju inte tänka så vidare värst mycket.

Fast det gjorde ju sonen ändå så klart, och han undrade lite över tjejernas silikonbröst:

Varför har man såna?

Ja, de tycker väl att det är snyggt?

Fast mamma, de verkar ju bara vara i vägen . Tänk om tjejerna springer snabbt och brösten hoppar upp över ögonen, så att de inte ser och så hamnar de rakt i en flod med krokodiler och blir uppätna...?

Ja, det förstås...

Som den ordentliga mamma jag är tittade vi även på Sverker och hans Plus efteråt, lite konsumentupplysning har ju aldrig skadat...I detta program avhandlades olika typer av cykellås och sonen konstaterade snabbt att pappas cykellås inte har ögatmärkningen och således inte är riktigt godkänt.

Ser fram emot helgen som är full av roliga sociala aktiviteter såsom fredagsmiddag ute med god väninna, gåbortmiddag och fotbollsgluttande hos vänner på lördag (var visst någon ganska viktig match då...), familjemiddag modell större hos syrran på söndag (mamma och pappa är med!). Sedan lite barnkalas och handboll och så...

KRAM på er alla torsdagslirare!

Vaaaaab...

Är det ett tecken på absolut tristess eller en signal om väldigt god fantasi och inlevelseförmåga, när dottern kör rollspel med makens gem...



Hur som är vi nog lite småtrötta på varandra efter tre dagars vabidab. Fortsätter dottern vara sitt feberfria jag blir det ÄNTLIGEN sexårs imorgon, som hon har lääängtat.

Och kanske tar vi en liten promenad ute i solen i eftermiddag. I snigelfart för min del, ty de senaste veckornas infektionshärdar har såklart inte gått mig obemärkt förbi:

Muskelinflammation i vänster lår blev min lott (detta orsakat av powerwalk i kombination med infektion i kroppen) och igår kväll var det så mycket aj,aj och oj, oj att jag uppsökte Närakuten. De gav mig recept på stark Voltaren samt ordination om vila så länge det smärtar. Det blir således en tids gymskugga samt lottafrånvaro längs holmens promenadstråk. Får hålla mig till lite sjukgymnastikövningar bara, har liksom vanan inne...

Nu skall jag däremot vandra ut i köksregionen och se vad man kan trolla fram till lunch. Först måste jag nog plocka iordning lite, för imorse dundrade det in en hel arme karlar för avloppstömning i kök och badrum. Städning ingick inte...


Ha det så gott alla onsdagslirare out there!


Kram

Isig inspiration

...och så skall man ha sådana där tapeter i äggkoppen, som man sticker ner i bären och saften och sen skjuts in i frysen.

Åh, hoppet om att någon äntligen skulle ta sig an makens förråd av för lääänge sedan uppköpta tapetrullar, började spira.

Men det var förstås tandpetare som åsyftades, som skulle ner i dotterns hemmagjorda isglass; receptet straight from Bolibompas hemsida.

Tack för att du finns, bolibompawebben, du catcher in the rye, en halvhängig moders sista hopp då det börjar sina i underhållningsdammen; du har ljusat upp min sjuka dotters dag åtskilliga nyanser. Med gott samvete har jag satt henne framför dig, ty ditt innehåll är både pedagogiskt, lärorikt och underhållande.

Och väl mött imorgon igen, för det blir åter vab då maken är bortrest.

Kan man inte förresten bara ta bort den hemska sjukmånaden oktober från kalendariet och ersätta den med en härlig, varm månad i juli?!?

Förkylda måndagskramar från mig

Trallatall

I skogsmullefeelingens tecken har helgen gått.


Utflykten numero uno blev fredagens soliga arbetspass ute i svärfars skog, med härlig korvgrillning och fika inkluderat. Vad jag verkligen uppskattar sådana här enkla tillställningar och vad otroligt gott den där kabanossen smakade när den intogs utomhus.


Det höll dock på att bli rejält dyrt för käre farfar, han utlovade nämligen barnen en krona per tejpande av fyra småtallar. Här är nog en liten förklaring på sin plats: Tydligen är det allmänt känt i skogskretsar att om man vill rädda arma småtallar från hemska älgars gap, är ett av knepen att sätta isoleringstejp precis nedanför huvudskottet.


Så, det tejpades och tejpades, har sällan sett kidsen uppbåda sådan arbetsiver; 140 tallar för sonen och 35 för dottern. Själv hade jag tyvärr tilldelats en alldeles för gammal tejprulle, som envisades med att klistra ihop sig hela tiden...; 23 blev mitt ynka resultat.


Plommonplockning, skogspromenader, grodspaning, lövinsamling samt avtecknande av dessa, har vi också sysselsatt oss med. Allt så klart kantat av otaliga underbara fikapauser och härliga middagar.



Stadsbor som vi är, kunde vi inte riktigt hålla oss ifrån shoppingens lockelser: Igår for maken och jag helt allena i lånad minibuss, det vill säga förberedda till tänderna för THE storhandling, och beskådade Kosta Bodas outlet, en auktion av miosoffor samt en lampaffär med konkursutförsäljning. Som så ofta i sådana här, alldeles för väl förberedda, sammanhang blev det, just det, platt fall; vi kom hem endast ett par lottastövlar rikare...


Snart är det dags att styra stadsjeepen hemåt stan igen, i sällskap av svärfar som joinar oss. Han och maken skall ut till torpet och utföra diverse renoveringsarbeten på den gamla spisen.

Härliga söndagskramar till alla er out there!





Kram

Hasta la vista

Alldeles strax beger vi oss iväg, familjen och jag. Dock subtraherar vi katterna och lämnar dem under underbara grannväninnans uppsikt.

(Skönt, för nu är Molly i en gnällfas igen och nästa vecka SKA jag bara uppsöka fru veterinär, I promise...Maken hotar snart med utvisning av undertecknad; han måste ju stå ut med odjuret dagarna i ända).

En långhelg i Småland väntar och i svärföräldrarnas vård kommer vi koppla av, umgås, försöka bli helt av med resterna från alla våra förkylningar samt eventuellt, en kväll, roa oss på egen hand, maken och jag.

Syslöjdiga sonen har utlovats fullblodsproffsinstruktioner från svärmor och kanske, kanske skall han få hjälpa till vid stora vävstolen.

Trevlig helg på er därute i höstliga solskenet!

Kramisar