...av dagen blev: Helt ok.
Vi lunchade medhavd matsäck på Skeppsholmen med fin utsikt över ballonguppsläppet vid Skeppsbron.
Borggården blev dock en aning segdraget.
Det var väl egentligen inte clownen Mannes eller de andra uppträdande artisternas fel; utan snarare bristen på energi i form av fikabröd eller dylikt. Det som såldes på plats var så dyrt så änglarna gråter, sen struntar jag blankt i att allt gick till kronprinsessans fond. Små fötter var nog också en aning trötta efter rejält med gångträning.
Men den som var allra gnälligast där på slutet var undertecknad. Jag ville bara hem. Detta oerhörda trötthetsfenomen drabbar mig nästan alltid då jag rör mig i stora folksamlingar; och jag fattar inte varför jag sätter mig i den situationen om och om igen. Det hela slutade med att jag tog mig hem mol allena medan maken och kidsen fortsatte färden mot mataffären och storhandlingen.
Jag sär, jag sär och Sverige förlorade...Men vi blev ändå varma i hjärtat här hemma, för vem gick, tillsammans med Mikael Nilsson, in på pitchen där innan matchstart om inte vår alldeles egna systerdotter/kusin! Och henne skall vi träffa imorgon efter avklarandet av dos kalas; först egna dotterns på smidiga Lekpalatset och sedan ett hawaiikalas hos en klasskompis till sonen.
Ha det nu så gott och vi tar nya tag på onsdag, mot Kevins hemö!
Kram, kram
Släng dig i väggen, Marlena! Här är min favoritversion av natonalsången
http://www.youtube.com/watch?v=bRrLW5nX474
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar