En äldre kollega bekräftade det jag redan misstänkt: Att livet bara går fortare och fortare.
Kanske beror det på det annalkande terminsslutet, kanske beror det på något slags allmänt sentimentalt tillstånd, men jag känner ett behov av att STOPPA tiden, just här och just nu.
Så att man liksom har en chans att ta in, att hinna ikapp. Att hinna förstå att jag idag haft det allra sista utvecklingssamtalet om ett dagisbarn, MITT lilla dagisbarn, MIN älskade lilla sexårstrotsande dotter.
I höst vandrar hon till samma skola som sin treaklabbare till bror; vänta nu, börjar han i årskurs TRE?!? När blev han torr bakom öronen?!?(Det är han nog förresten inte riktigt...)
Även om dottern, helt i linje med sitt trotsiga uppträdande, tillfälligt degenererat till ett tidigare stadium av sitt liv, är det lätt att glömma bort att man för bara några år sedan hade fullt upp med amningsbestyr, blöjbyten och en massa andra procedurer...
Well, well det är bara att go with the flow och njuta av det kommande lovet.
Fast hur snabbt går inte DET?
Kvällskramisar från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar