Extraknäck...

Scen 1, december 2003 (ungefär):

Sonen, då tre år, hurrar då mamma föreslår knäcktillverkning, enligt recept från godisbok. Under själva processen bidrar han mycket i sin huvudroll som nedsölande provsmakare, i knäckens ALLA skeden. Han gör även succe i birollen som kulprovsrullare...Efteråt får mamma städa upp ett messy kök och blir lite trött...

Scen 2, 29 november 2009 (exakt):

Sonen, nu snart nio år, gör knäck helt själv; all way through. Alltifrån receptframtagning(mikroknäck blev det för att undvika en massa fastbränd smet på spisen) på minidatorn till att städa, är HANS enmansshow. Men mitt i julidyllen; tänk levande ljus i blickfånget, Carolas nya engelska julskiva som örongodis samt härlig knäckdoft i näsborrarna, utbrister han: "Mamma, mamma, plastbunken är också smet nu".

Oj då, jag hade visst valt en inte så tålig plastbunke för ändamålet. Ut med den plastiga smeten, som bildade en mindre damm på köksgolvet, titta mamma... Vad otroligt snabbt knäcksmet stelnar förresten. Sonen fick slita, med knivar och stålull till sin hjälp, i mer än en timme med att karva loss sockeräcklet. Lite blev kvar men det tar maken då han grovstädar köket, sen...

Riktig julstämning hade vi i alla fall, gulleplutten och jag.

Och hans andra sats knäck, tillagad i porslinsskål, blev helt perfekt.

Slutsats och sammanfattning: Jag fick härmed ytterligare bevis för att sonen faktiskt börjar bli stor nu och kan ro i land saker och ting på egen hand; även de inte alltför roliga delarna included...Bara man ger honom mandat att klara sig själv och inte lägger sin lilla mammanäsa i blöt.

Och jag blev inte alls trött!

(Fast senare på kvällen fick jag feber, så idag har jag varit hemma och vilat, men mår mycket bättre nu).

Och torktumlaren sålde jag i torsdags och nyss hittade jag ett lucianattlinne som jag tror fortfarande passar dottern; allt är uppåt med andra ord!

Måndagliga kramar från mig

När första ljuset brinner...

...är det skönt att det är advent ytterligare några söndagar, för:

Inga peppisar eller lussisar doftade hänförande nybakade på frukostbordet (i år heller...). Dock blir det att njuta av sådana bakverk under fikat på handbollsturneringen idag, där undertecknad skall vara funktionär.

Och nästa lördag blir det the bakafänge; på landet. I vårt härliga torpkök skall den råfuktiga, instängda stugluften ersättas med underbara, oemotståndliga juldofter...

Många trasiga smålampor i adventsljuskällorna är det och ljusslingan i barnens lilla julgran exploderade ganska markant igår...Undrar om det blir billigare att köpa en ny liten plastgran, jämfört med att bara köpa en separat slinga? Kanske, kanske kan det bli en liten vit granabit...

Ingen i familjen kom ihåg versen man läser vid första advent, tur att luciaträningen är i full gång på skolan, så att verser och sånger snart "sitter som en smäck".

Återigen konstaterar dottern lite smått nervöst att lusselinnen samt tärndetaljer inte riktigt är uppdaterade, de är varken i rätt storlek eller nystrukna och var är de röda banden...?Den stora sorgen för nu, då man är stor tjej och går i sexårs, är att inte ALLA, enligt sann tidigare dagisdemokrati, får vara lucia. Nej, nu är det bara EN lucia, från trean, som är normen...Och sen måste man ha RÖDA band i midjan också, och alltså kan man inte som förut, rulla in sig i en massa glitter.

Lugn, lugn, det är två veckor kvar till ljusets drottning firas...

Sonen kunde förresten inte hålla sig riktigt; han gav mig en liten julklapp i förskott (se dagens bild)."Mamma, denna har jag gjort på slöjden..." Tår i ögat och kan man få bättre sann, äkta julstämning ..Love you, son!

Nu väntar vidare handbolls-, simskole- och kanske hinner vi med även lite skridksoäventyr innan jobbvecka 49 tar sin början...

Glad första advent på er!

://www.youtube.com/watch?v=ICFIy-9Gpc4

Julstämningsförhöjare...

Blocketbusar

Jag kan ad:a en ny karriär till mitt gedigna CV; den som försäljare, på Blocket...

Premiären som blocketköpare begicks för många år sedan och har därefter repriserats ett antal gånger; till full belåtenhet.

Har hört fantastiska historier om folk, som via denna suveräna kanal, blivit av med det ena mer osannolika än det andra; gammal lump, typ.

I min iver att, till att börja med, bli av med vår gamla dammsamlare torktumlaren, trodde jag givetvis att alla människor är som jag: Ringer man och bokar en tid för titt så dyker man också upp; men icke. Maken planerade till och med om hela sin tisdag för att ta emot en presumtiv torktumleköpare, som inte behagade komma. Morr!

Det vet man ju hur en del blocketmännniskor är, fick jag höra av en granne när jag beklagade mig aningens, men det visste jag uppenbarligen inte riktigt... Och eftersom man nu inte har en uppsjö extratid att ösa av känns det smått frustrerande när folk inte respekterar avtalade möten och inte ens har mage att ringa och meddela att något annat dykt upp eller att man helt sonika inte längre är intresserad.

Jag ger det ett tag till, annonsen är väl ute en månad, men sen vete sjutton...Kanske är traderaköparna annorlunda?

Annars känns det som om det är ganska mycket just nu och då har inte ens decemberaktiviteterna börjat än...Men jag sållar och vrakar.

Dock anses väl sonens nioårsdag som ett prio ett case och visst har vi väl någon liten presentfixlucka mellan isbandyn, handbollsmatcherna, simskolan, städandet och pyntandet i helgen... ?

(Och jag jämför mig inte ens med en kollega som redan har julpyntat samt bakade lussekatter och pepparkakor för två veckor sedan).

Torsdagskramar från mig

Julkul och så...

Ibland känner man sig bara som om man har världens sämsta föräldrakoll:

När dottern, i brist på egna extrastrumpor i förskolelådan, har på sig "lånestrumpor" när man hämtar...

När fröken ringer från skolan och undrar var barnens lovlapp tagit vägen...

När man upptäcker att inga av alla fem paren skridskor i förrådet passar sonen och skridskosäsongen är i full gång...

Att dottern sedan tappat bort fyra mössor på två veckor är inte direkt vårt fel men det gör ju inte läget bättre...

Och sen, the chock; första advent är....på SÖNDAG!

Shit också, då måste man upp och rafsa på vinden igen, var jag inte där precis nyss och konstaterade att tomtarna var all gone?

Helt ärligt känner jag egentligen mest för att byta ut allt pynt, bort med de gamla elljusstakarna och de halvt fungerande, ihoptrasslade slingorna; in med nytänk i fräscht vitt, silver och kanske lite lila?

Men så klart tas det gamla ånyo fram men i sällskap av en liten nykomlig, vilken jag kom över på rea (se bilden överst på denna sida). Jo då, köpet blev därmed accepterat även av maken. Som en jättejulgranskula sprider den nu så självklart sitt mysljus i vardagsrummet.

Jag har emellertid bestämt mig för att inte känna några som helst övermäktiga julkrav i år; det blir så mycket jul det blir och så mycket som mäktas med. Ibland hävdar man i sin iver och jakt på julperfektion att ja, barnen tycker ju att det är så viktigt med den och den traditionen; men inga barn mår bra av uberstressade föräldrar. Näe, en känsla av julefrid och lugn skall genomsyra julen i år. Och om man inte gör mer än två godissorter så får man mumsa desto mer på dem.

Och dotterns julklappar är i alla fall redan klara, ett tjog mössor får det bli...

Trötta tisdagskramisar från mig

Svindlande affärer

Hjälp, vad har vi gjort; vågar vi verkligen, eller?

Man står där, redo och startklar att kasta sig ut i sitt livs första bungy jump-hopp. Man vet inte exakt vad som väntar, hur upplevelsen blir och kan något eventuellt gå fel, trots all säkerhetsutrustning och garanti?

Den hisnande känslan och de fundersamma tankarna är desamma kring vårt nyligen fattade beslut: Jo, vi har bestämt oss för att så smått börja planera ombyggnation här hemma: Kidsen skall få varsitt rum och för att göra detta möjligt skall vårt sovrum, det största rummet, delas upp i två med hjälp av en ny vägg. Kidsens nuvarande rum transformeras sedan om till vårt.

För andra, mer hantverkskunniga medmänniskor, är ett sådant här projekt inget att snacka om; en helg bara och sen är det nästa grej som tas tag i...

Men för oss, icke-hantverkskunniga satar, är det STORT. Det är heller inte bara att smälla upp en vägg så där på en lunchrast; för bor man i en sekelskifteslya och har 3,7 i takhöjd samt stuckaturer och paneler precis överallt är det en del att tänka på för att det skall bli snyggt och funktionellt. Inga halvmesyrer med tillfälliga vikväggar eller liknande tack.

Många turer till olika byggmarknader, IKEA med mera kommer det bli framöver, för nya rum kräva ny inredning i form av tapeter, färg, möbler...

Och oops, vad mycket mer man kommer vilja sätta spaden i och förändra sedan, "när man ändå håller på..."

Så en blivande period i byggdamm och småkaos är nog också att vänta, alltså en rejäl prövning av såväl tålamod som äktenskap.

Fast 1; vi har faktiskt börjat med en sådan där "grälburk" a la underbara psykologen Louise (från "Ett fall för Louise " på TV)...

Fast 2; hantverkarna är inte utvalda och upphandlingar, offerter och liknande lyser ännu med sin frånvaro...

En skön helg stundar nu, med inga andra uppbokningar än lite handboll, simskola, kompislek för kidsen samt kanske en och annan inspirationsrunda till IKEA, Fredells eller så...

KRAAAAAAAAAAM

Fundering

Imorse tyckte jag precis att det doftade vårregn och uppblötta daggmaskar; SKA det verkligen göra det i slutet av november?

Och härom morgonen sade jag i barsk ton till min dotter att hon ABSOLUT var tvungen att ha sin fleecejacka under täckjackan. Men varför, undrade hon? För att det är vinter, menade jag. Men det är ju ingen snö och ingen kyla, svarade hon. Och vid en närmare titt på termometern var det tio grader PLUS ute, hm...

Har för mig att vi , vid det här dagset för bara några år sedan, åkte både stjärtlapp och kälke borta i Kronis? What´s with the world today..?

Nu har det nästan blivit lite obehagligt, det här med klimatförändringarna: De allt högre temperaturerna, som bland annat får till följd att isar smälter och hotar såväl flora som fauna på vissa utsatta ställen. Vattenytan riskerar att höjas med så mycket som en meter om detta fortgår och hela länder kan därmed gå förlorade.

HUA!

I´m dreaming of a white Christmas här hemma i Stockholm; förblir det en dröm???

Nåväl, innan gåbortmiddagen hos goda vänner ikväll, blir det först en sväng till sopsorteringen, så har man liksom dragit ett litet strå till miljöstacken.

Fredagliga kramar från mig

Varde ljus

Huvaligen!

Aldrig förr har man väl segat runt i ett lika grådaskigt, regnigt, dimmigt och fullkomligt, totalt sollöst november; eller??? Tycker att alla går omkring med gäspande munnar och släpande ben...

Skänker dock en liten empatisk tanke till de som bor på Svalbard, ja, det där stället långt, långt norröver. Där råder nämligen totalmörker under några gruvliga vintermånader. Då vi besökte stället förra sommaren undrade jag lite stilla hur de liksom stod ut med allt det svarta och då sades det att "jodå, det blev många tända ljus och mycket sprit". Det förstnämnda finns i parti och minut här hemma, men sprit, hua, det tycker jag inte om.

(I gengäld har de ju dagsljus dygnet runt och magisk midnattssol under en period under sommaren , så då får de lapa ljus utav bara den...)

Så med svalbardmått mätt får man nog vara glad över det lilla dagsljus som ändå behagar uppenbara sig om dagarna, visserligen när man jobbar och är instängd, men ändå, man kan ju sticka ut huvudet ett slag...

Nu väntar husliga plikter och läxläsning här hemma; nu är det bäverns uppbyggnad, väl och ve som avhandlas!

Tisdagskramar från mig!

En makalös man

"Det var en gubbe som bestämde vilka som var bäst, han hette...hm..."

"Hi..."

"Ja, just det mamma, Hitler hette han ju. Han var jättedum och en del var tvungna att rymma hemifrån och gömma sig. Och en familj bodde på en vind, fast polisen kom och tog dem sen."

Under vår lilla morgonsamling i badrummet, sonen brukar vara med mig där då jag gör mig i ordning, berättade han vad han visste om andra världskriget. Detta med anledning av att jag skulle iväg och lyssna på en av dem som kom överlevande därifrån, ja, som faktiskt lyckades rymma från en gaskammare.

Ekvationen högstadieungar, hårda träsitsar, två timmar utan paus samt ett föredrag exklusive flashiga powerpoints, filmsnuttar, bilder etc har i normala fall lite svårt att gå ihop koncentrationsmässigt. Allt blir emellertid annorlunda när man lyssnar till Mietek Grochers ögonvittnesskildringar direkt från andra världskrigets fasansfulla verklighet.

För tredje gången hörde jag denna livsstarke man vittna om det ofattbara han som polsk jude upplevde i ett flertal koncentrationsläger. Trots att jag mindes nästan varje episod envisades tårarna med sin existens: Den tortyr och de grymheter denne man utsattes för är så klart helt ointagliga för oss som inte var där.

På hans näthinna finns bilder för alltid fastetsade, visandes skjutna kamrater, små lemlästade spädbarn, föräldrar och syskon, som vid krigsslutet inte längre fanns i livet.

Hans näsa kommer aldrig glömma den ohyggliga stanken av krig och hans skadade arm är en kontinuerlig påminnelse om tortyren han fick utstå.

Alltjämt är hans berättelse bara en detalj i ett stort, horribelt sammanhang; han var bara en bland många. Men han ÖVERLEVDE och kan berätta.

Så idag, i en aula på Ekerö, står alltså denne drygt 80-årige man och berättar sin historia; det är en av de över hundra gånger han årligen åteupplever sin erhörda smärta och sorg.

Men han gör det inte full av hat och bitterhet, utan han gör det med tilltro till livet, uppvisande en sådan glädje och tacksamhet. Och han när en förhoppning till dagens unga; att detta hemska aldrig, aldrig upprepar sig.

Och det behövs inget mer än hans ord.

Barn av sin tid

"Mamma, glöm inte bort att du inte får lägga kartongen och hårdplasten på samma ställe", varnade mig sonen då jag skulle slänga lite skräp idag.

Vad visste jag egentligen om sopsortering och miljötänk då jag var åtta år??Nada, men tiden var ju en annan då, med tjockare ozonskikt, lågenergilampor varandes en utopi och så vidare...

Då var miljöfrassarna liksom en liten udda skara människor med anmärkningsvärda kläder och underliga frisyrer.

Jag är dock glad och stolt över detta tidiga miljöengagemang hos sonen; han förstår verkligen att you make a difference! Oavsett hur liten på jorden du är så är ditt bidrag, om än så bara genom en liten vardagsansträngning, SÅ oerhört betydelsefullt!

Dagens bild är förresten utvald av lilleman; in the name of justice...

(Och just nu är det Bakugans som gäller.)

Dagen idag har annars inneburit högmässa med uppsjungning av dotterns kör, vilket nästan rörde mig till tårar, Mc Donalds- lunch, kompislek för dottern, tvätt...Nu skall snart sonen med en kompis hämtas från laserdomekalas.

Därefter måste jag nog börja fundera över vilken överdådig middag maken skall bjudas på...

Han köpte emellertid en egen farsdagstårta igår, var väl orolig att han inte skulle få någon annars...

KRAAAAAAAAAAAAAAM

On demand...

Min tösabit visar intresse för min blogg, hur jag får in bilder och så vidare. Hon har ett stående löfte om att få sitt egna, lilla blogghörn då hon knäckt läs-och skrivkoden.

Hål i öronen ska hon också få ta när det magiska ögonblicket är inne. Det är dock ingen muta, bara en uppmuntran och det är väl lagom när man går så där i ettan, att både lära sig läsa och ta hål; då har vi ett år på oss.

Maken undrar vad det blir därnäst, piercing då hon får tillräckligt många MVG:n?

Nåväl, på begäran och efter dotterns egna urval lägger jag här upp en bild på den stora idolen Amy. Inom en snar framtid skall hon också få se stjärnan live, i musikalen Alice i Underlandet.

Nu hastar vi snart vidare ut i farsdagskommersen för inköp av någon liten gåva. Fast dottern har redan tillverkat några fina konstverk i vattenfärg...

Kram

Valångest.

Alla dessa val, i stort som i smått, give me the creeps: Vaccin eller inte vaccin, vilka försäkringar är smidigast, vilken bärbar dator är mest funktionell, vilka Tv-kanaler skall man ha, vilken skola skall barnen sättas i, skall vi köpa hela skolfotopaketet eller bara, vad skall vi äta till middag?

Det känns som om mina val har ökat explosionsartat, dels i takt med min stigande ålder, jag är ju vuxen nu, förälder och allt. Men också i takt med att verkligheten blir alltmer komplicerad och erbjuder en himla massa alternativ och även möjlighet att studera dessa via exempelvis nätet.

Visst är det demokratiskt och bra men ibland så otroligt förvirrande, hur skall lilla jag kunna vet vad som är bäst? Ge mig ett orakel, har lite extra utrymme i städskåpet...

Var det enklare förr månne; man hade liksom bara två tv-kanaler; Internet var non-existing och man gick i den skola som man tillhörde geografiskt. Och angående vaccin och hälsodeklaratiner berättade barnens skolsköterska igår att på den tiden då polio härjade var det ingen fråga om föräldrarna samtyckte eller inte; ungarna ställdes på rad och så fram med sprutan.

Som en motreaktion låter jag ibland andra bestämma åt mig och här ges några exempel: Linas matkasse; där dietisten Lina sätter ihop en välkomponerad, nyttig veckomeny, där du inte kan göra några som helst val. (Fast innan just denna kasse valdes gicks ju flera olika matleverantörer igenom...)

I frisörstolen sätter jag mig bekvämt tillrätta och säger shoot, gör (nästan) vad du vill.

Och kärringen mot strömmen, i en tid där man närapå drunknar i specialskolornas flashiga broschyrer, där en garanti att ens unge kommer utvecklas till vår nästa Carola eller Zlatan, nästan utlovas: Barnens kommunala, mest närliggande, helt vanliga skola, duger SÅ bra. Ungarnas sång-, dans- och fotbollsintressen får näras och utvecklas på fritidsbasis.

Och ibland, om än aningens motvilligt, låter jag min man ta över rodret i vissa frågor, fast bara i vissa...tråkiga.

Lördagskramar från mig!

Småsegt läge...

Vi är en vaccinationsmärkt familj idag; tröttheten breder ut sig likt en sövande dimma och huvudvärken vill inte riktigt ge med sig. Så värst många knop görs det inte heller; jag hade tänkt bli av med hela den oinvikta tvätten innan fredagsmyset, men det får vänta.


Uppkrupen här i sängen trivs jag bäst just nu, med två tredjedelar av familjen intill: Dottern busy reading Amelia; ordlöst dock då hon ej knäckt läskoden än. Men hon kan ändå förundras över att Pernilla Wahlgren är med typ 25 gånger i tidningen...

Sonen skriver oerhört ivrigt och ambitiöst på sina egna tillverkade bakuganklubbkort. Jodå nu är dessa små, magnetiska kulor "i ropet" igen bland treaklabbarna samt några exklusivt inviterade etta-och tvåa dito.

Matlagning, måste jag???Näe, tänkte jag och föreslog fil och mackor. "Nej, vi vill ha riktig mat", småskrek ungarna i kör, rörande överens for once. Jaha, maken kanske kan laga men just det, han är ju på möte med tränarna i sonens fotbollslag. Så det vill till att masa sig upp från min duntäckeskokong och se vad frys och kyl har att erbjuda.

Thank god, nästa vecka kommer Linas matkasses fantastiska, lättlagade samt urnyttiga middagar stå på det wilhelmssonska middagsbordet!


Torsdagskramisar!

Ångest är min arvedel...

Jag blåser ibland upp saker till orimliga, nästan inbillade proportioner. Periodvis har detta varit markant jobbigt både för mig och mina anhöriga, som nästan uppfattar mig som en hypokondriker.

Ta svininfluensan. För två veckor sedan visste jag inte ens om jag skulle vaccinera mig men på grund av massmedias skrämselartiklar om dödsfall hit och dit, och dess uppenbara påverkan även på lilla mig, så har jag de senaste dagarna sett presumtiv svininfluensasmitta och hängiga männsikor överallt.

"Men du tillhör ju inte någon riskgrupp", försökte maken. Men vad sjutton, vi kanske lider av någon sjukdom som man ännu inte upptäckt; eller så....Det var liksom ingen idé att diskutera. Jag skulle inte bli lugn förrän vi vaccinerat oss, that´s it!

Vaccinet är slut-skylten lyste ilsket emot mig när jag i eftermiddags, efter idel telefonringande till diverse olika läkarmottagningar, äntligen hittat MITT vaccinationsställe. Maken och kidsen hade dock hunnit ta sina doser lite tidigare. Lite läppdarr och ja, ja, skit i mig bara...

Räddningen var dock nära då jag riktade stegen mot min förre detta husläkarmottagning. Av olika anledningar är jag inte med i deras fanclub men ändå, en liten vaccinslurp bjöd de i alla fall på.

Så, betydligt lugnare nerver nu. Maken lagar mat till sonen och hans två besökande kompisar; dottern är på sin danskurs och jag skall snart ut och mysa med några väninnor.

Men förresten, har man fullgott skydd efter bara EN dos vaccin....

KRAMISAR

Spridda tankar

Bildtext: You wish...

En liten ynklig stackare med tratt vinglar omkring här i lägenheten, stöter emot, vinglar ännu lite mer och ...ger upp.


Molly är fortfarande groggy efter kastreringen igår kväll och till och med maken tycker synd om henne. Trots specialbyggda mat-och vattenskålar (med hjälp av sådant där klet har jag byggt små skåltorn av flera småskålar, så att tratten liksom inte skall ta i golvet, mycket avancerat alltså) vill hennes aptit inte riktigt infinna sig ordentligt. Ett tecken på tillfrisknad är emellertid att hon hoppat upp och ner i soffan en gång, yes!

Annars har jag spaltat upp vad jag tycker vi behöver göra i vår lya framöver och det kommer mynna ut i en rejäl makeover, det kan jag lova. Slutsatsen blev att ingrepp måste göras i alla rum utom i hallen och matrummet. Tyvärr går dock ekvationen lite tid, ej tillräckligt kassaflöde inputsmässigt så man inte så där geschwint bara kan leja ut hela skiten pronto, dåligt tålamod, två tummen mitt i handen- människor som lätt blir osams då något går bara lite snett, pågående renovering på landet inte RIKTIGT ihop, puuust...

Dream on babe, miracles still happen....

Nu back to reality och next: Handbollslämning.


Tisdagskramisar till er alla!