Och då menar jag inte enbart de här tokrushiga veckorna i maj/juni med betygssättning, diverse skolhappenings, grillsamkväm, picknickar..; nej, jag menar tiden i största allmänhet.
Det är nästan fullkomligt omöjligt att ta in att sonen börjar år 4 i höst och att dottern blir ettaklabbare. Men jag vet ju att åren går, de växer och deras skor är liksom hela tiden för små...
Samtidigt som det är skönt att de börjar ta eget ansvar, som att gå själva till skolan, få med sig rätt grejer i ryggan, göra läxan (efter en del påminnelser) så är det också ofantligt skrämmande; samtidigt som deras stigande ålder möjliggör en massa nya erfarenheter och happenings är det otroligt läskigt.
Plötsligt kan inte mina långa föräldraarmar skydda från allt ont här i världen och plötsligt inser jag att helt andra logiska beslut och sammanfattningar kan bildas i deras små kloka huvuden, allt eftersom deras referensram vidgas. (Ibland är de också ganska oförenliga med mina egna.)
Småbarnsåren, då livet mestadels snurrade kring "mat och sov-klockan" uppblandat med en del svettiga trotsutbrottsepisoder, ter sig idag som ganska enkla och av mer basal karaktär. Fast jag vet att jag höll på att oroa ihjäl mig just där och just då, då det begav sig, det var ju mitt liv at that very moment.
Undrar om det är så jag kommer tänka sen, då jag har tonårsförälderkostymen på; kommer jag se tillbaka på mitt liv runt år 2010 och småsuckande tänka: "vad lätt och basalt livet tedde sig då..." eller?
Vem vet? Känner inte riktigt heller för att noja och grotta ner mig mer idag, det får räcka så här. Nu kallar andra plikter, av mer praktisk natur; först skall jag fixa matsäck till sonen och knalla iväg med den till skolan, han måste få något i magen innan fotbollsträningen ikväll.
Och just det, sen måste jag fixa nya skor till lillplutten och lillpluttan också...
KRAM
2 kommentarer:
Ja, jag känner precis som du här. När jag tänker på barnen och hur stora de är nu får jag som ångest och vill bara stanna klockan just här och nu. Just nu när de snart slutar ettan och fyran är en precis perfekt tid! De är så stora men ändå små. Jag fasar inför framtiden, men vad ska man göra? Vi måste nog bara gilla läget och njuta av nuet helt enkelt, som du säger =D
Saknande kramar
Ja, och ta del av varandras kloka råd och reflektioner; dina sådana är ett enormt stöd i mitt liv, skall du veta!
Kramisar i mängder och snart ses vi!!!
Skicka en kommentar