Ljust depp...

Tidig morgon, regnet smattrar ivrigt och lite uppfordrande på fönsterrutan: "Gå upp nu"! "Ja, ja, bara vila en liten nanosekund till..." Det är alldeles kylkallt i sovrummet, kanske beror det på att jag envist vägrar att stänga vädringsfönstret under natten, brr!!! Jag vill på något sätt inte erkänna att det faktiskt råder murrigt höstläge nu, sommaren är long gone, det märks tyvärr alltför väl både fysiskt och psykiskt. Var är de solvarma rosékvällarna då livet tedde sig så lätt och glatt, no worries at all och "det tar vi imorn..."???

Men med en spinnande varm liten kattkropp, i form av Molly, på magen är det helt möjligt att slumra lite till...

"Rise n´shine", så klart är man tvungen att hoppa upp, ta tag i dagen, även denna "min dag" då jag är ledig. Ledig och ledig ja, det är ganska sällan jag är just det. Jobbet kräver sitt och resten av dagen går åt till alldeles urtrista vardagssysslor, som inte alltid hinns med de övriga dagarna.

Tankar om att gå på roliga, utvecklande, utmanande kurser finns där hela tiden men ännu har jag inte kommit till skott och hushållsbestyren tar liksom över.

Dock är det oerhört skönt att kunna ta dagen lite i sin egen takt, kunna sitta hemma i myshörnet och jobba eller dra till närbiblioteket och lyxa till det, kanske med en fika för billig penning i det nyrenoverade kaféet?

Just det, ännu ett ljus i mörkret måste jag berätta om: Jag har känt en enorm tristess och ett riktigt motstånd inför matlagningen nu i höst. Det är inte själva tillverkningen av middagar med mera i sig som är jobbigt utan det är att komma på vad man skall ha, rota i receptpärmar och kokböcker, BLÄÄÄ!

Maken beställde en provpåse på mataffären.se; Coops eget konkurrensalternativ till vimlet av alla de kassar med hemlevererad mat och recept som numera finns out there. Fast här kan man även beställa hem "vanliga" matvaror samtidigt, sååå bra! Och maträtterna känns något mer familjeanpassade än de linssoppor med mera som var i Linas matkasse, som vi tidigare provat. Det är lite mer av falukorv-och makaronerstuket i Coops; fast goda varianter på falukorv och makaroner och mycket grönsaker och ekologiskt! Rekommenderas!

Nähä, nu skall jag bege mig ut på promenad i mina nyinköpta, knallröda gummistövlar och andas in hösten...

KRAM

Skadeläge

Det finns samtal man inte vill få, typ: "din dotter har ramlat från räckställningen med huvudet före, du eller din man bör nog komma och hämta henne".

Alldeles lägligt, två minuter före sista lektionen i fredags fick jag i alla fall ovanstående samtal från fritidsfröken. Man hinner tänka många tankar under den timme det faktiskt tar mig att komma till dotterns fritids från jobbet: Hur i sjutton kommer hon se ut? Har hon tuppat av (fast det visste jag att hon inte hade eftersom jag pratat med henne flera gånger i mobilen under min till synes oändligt lååååånga resa)Blir det en fredagskväll på Astrid Lindgrens? Eller tvingas vi rentav övernatta där?

Och varför hade ungen hängt i räckställningen IGEN? Bara två dagar tidigare skadade hon ryggen i samma olycksaliga "leksak".

Dock var det inte så farligt trots allt, mina värsta farhågor blev inte besannade, thank God!. En rejäl svullnad, en liten blåtira samt ett skrapsår, allt lokaliserat till högra ögat och tinningen. En lugn eftermiddag med en tröstbarbiefilm, lite fredagsgodis och sen var det ganska så bra igen.

Sonen avslöjade, sådär lite i i förtroende, att: "Mamma, vet du, varenda gång jag har lektion och tittar ut genom fönstret då Sara har rast, så hänger hon där, högst upp i räckställningen".

Hm, varför tittar plutten ut genom fönstret under lektionstid för det första; han skall väl vara helt försänkt i kunskapens böcker och absorberad av klassrumsverksamheten?

För det andra, kan man ställa dit en räckvakt, som förhindrar dottern från att kliva upp där igen? Hon verkar ju ganska orädd, min lilla älskade unge!

Liknar hon förresten inte någon jag känner, någon jag känner väldigt väl, för att inte säga alldeles otroligt väl...Jodå, visst ser jag mig själv i henne, som den orädda pojkflickan jag var i sjuårsåldern, hängandes i alla trädgrenar som fanns, springandes, snubblandes på alla möjliga och omöjliga ställen.

Men vad sjutton; nu kommer sonen hem från fotbollsträningen med en "stukad fot". Jag tror jag smäller av!!!!

(Han kan stödja på den i alla fall, då är den är nog inte helt stukad, kanske halvt???)

Vad bra, då är det befogat att sitta ner, ta det lugnt och göra läxor, länge, länge...

Kramar från mig

Att ta eller inte ta...

Att ta eget ansvar; hur lär man kidsen det? Kanske genom att faktiskt låta dem ta just eget ansvar, för läxläsning, packning av skolväska, träningstrunken etc. Att inte påminna eller lägga sig i.

Det kanske var denna coola inställning som gjorde att sonens "mellis-innan-fotbollen" vare sig blev tillverkat eller nerpackat imorse. Nämen oj då, läxböckerna följde visst inte med sonen hem idag heller, "det får du ordna imorn"beordrades han därför. Så istället för att dra hem direkt efter heldagsäventyret på Skansen ska han pallra sig iväg till skolan och hämta hem materialet.

Det roliga är att min käre make tror att ungarna packar ner sina idrottskläder, tar hem sina små läxor med mera helt av sig själva, att de så att säga är självgående utan behov av påminnelser och tjat. Han har liksom missat att det finns en person i familjen som är projektledare, som ser till att alla vimsiga trådar hålls ihop, någorlunda, och det är så klart moi!

Maken är duktig och klarar av att hålla koll på något lite då och då. Och visst, han har heeela ansvaret för fotbollsträningen, ähum. Konstigt att han ibland missar att kidsens fötter växer otroligt fort under sommaren, så fort att de måste ha nya fotbollsskor direkt då höstsäsongen startar. Och trots att han får samma veckomail från skolan som jag så har han mycket sällan koll på ungarnas läxor och uppgifter. Men visst, "de klarar ju allt själva".

Fast dottern är faktiskt otroligt duktig på att reda sig själv, hon förbereder, packar ner och lägger t ex fram sina kläder kvällen innan, skönt! Sonen, ja, han hittar hela tiden på så mycket annat som är tusen gånger mer intressant än att hålla koll på läxor hit och matsäck dit. Nu är det exempelvis försäljning av jultidningar som gäller. Efter att i tabellform ha jämfört fem olika jultidningsförlag, eller rättare sagt de premier man kan komma upp i hos de olika konkurrenterna, bestämde han sig för att satsa på ett.

Han har mycket väl satt sig in i utbudet och provade också ut sin lilla reklamjingel på mig innan han gav sig iväg ut på försäljning. Tror att han inledde det hela med att berätta att han säljer samlingsboxen av "komedin, visst heter det komedi mamma?" Solsidan (hans egen favorit).

Men ikväll blir det ingen försäljning, det blev straffet för att han glömt läxböckerna i plugget. Och i hallen står gympaväskan och småmöglar, ouppackad; i badrummet har benskydden funnit sin viloplats på tvättmaskinen sedan i måndags-eget ansvar, eller hur?

Fast i kylskåpet tronar en matsäckspåse färdigfixad och klar och bara väntar på morgondagens äventyr...

Trevlig onsdagskväll på er!A

Söndagsgnäll

Vad jag njöt imorse när jag tidigt, nåja för att vara en söndag, gav mig ut på en härlig powerwalk. Trodde att det skulle vara glest i "spåret" men verkligen inte, det var många med mig som dragit på sig träningskläderna och kämpade sig fram.

Jag har sagt det förut men jag säger det igen: Mitt favoritpromenadstråk är verkligen breathtaking, det är sååå vackert längs vattnet. Idag var det flera båtar som låg och småputtrade därute på böljan, några äldre gubbar fiskade, värsta "Old Man and The Sea"...Det enda som störde idyllen var en stor, fet, död råtta som närapå blev nertrampad av undertecknad, hua...

Som inflyttad stockholmsbo har jag genom åren fått försvara att vi bor i Stockholms innerstad, ja MED två småbarn, som numera inte är några småttingar längre.

Trångsynta människor som på fullt allvar tror att Stockholm=Drottninggatan (mitt hatställe). Så fel, så fel, man skulle vilja dra med dessa stackare ut på mina rundor och visa allt vackert och "lantligt" som faktiskt ligger på promenadavstånd från vår bostad; visa hästen Nicke, med de jättegula tänderna, fåren, grisarna och alla andra djuren på 4H-gården. Visa alla fiskeställen, alla lummiga parker och små skogsdungar som är "lungorna" här.

En bekant, som också är kungsholmsbo berättade häromdagen att en kompis till henne på fullt allvar trodde att det inte fanns några fotbollsplaner här i stan, que???Denna människa blir nog svimfärdig om man skulle avslöja att vi har en jättefin sandstrand med tillhörande bad inom femton minuters walking distance (i kidsens promenadtakt).

Anledningen till att jag tar upp detta negiga denna underbara söndag är att jag i veckan råkade träffa på en gammal bekanting på tunnelbanan som just undrade om vi fortfarande höll till i stenöknen. Som vanligt fick jag hålla ett litet försvarstal: "Vi har ju vårt lantställe du vet, 3000 kvm gräsmatta, utedass, sjöutsikt".

Rejält arg på mig själv blev jag efteråt, varför skall jag alltid behöva ursäkta vårt val av boende? Varför kan jag inte bara möta sådan här kritik med att helt frankt erkänna att jag älskar vår lägenhet på underbara Kungsholmen, jag älskar närheten till allt, även om vi inte direkt varit överrepresenterade på restaurangerna och pubarna de senaste åren, men vadå, kidsen blir ju bara äldre och äldre. Och nart går de på gymnasiet tillsammans med en massa ungdomar från ..."landet".

Så, skönt det var att lätta lite på trycket! Nu skall jag börja med eftermiddagsbaket, älskade syster med familj kommer på fika och middag strax!

Söndagskramar från mig

Tisdagstankar

Rasp, rasp...Sonens penna flyger över räknehäftet, nästan hela veckans matteläxa bestående av 40 tal skall göras nu. Jag sitter intill och skriver...

Jodå, nu är allt satt på rull igen, BIG TIME! Maken verkade tycka att det inte räcker med kör, handboll, sång och dans för dottern; då jag kom hem ertappade jag honom med att ha dragit med henne på fotbollsträning också. Nja, dragit och dragit, det lockade ganska mycket att en klasskompis också ville börja.

Så, nu har mannen alltså rekryterat ännu en medlem till den interna fotbollsligan här hemma.

Well, well, så länge hon tycker det är kul är allt frid och fröjd, tror det är bra för kidsen att pröva på lite olika saker. Tids nog vet man att de av tidsmässiga skäl faktiskt måste välja bort vissa aktiviteter. Sonen, som precis börjat mellanstadiet har börjat minska på sina, nu är det "bara" två sporter som gäller, varav fotbollen alltid har första tjing om krockar uppstår .

PAUS här: Bråk mellan ungarna, dottern kommer in och "stör" mitt i läxläsningen. Tack och lov är situationen hanterbar och konflikten snabbt löst. Tack för det, min bråktröskel är just nu under marknivå och minsta lilla gnäll och tjafs får mig att gå i taket. Jag tackar "Djursjukhuset" på TV, det fick dottern att snabbt avlägsna sig.

Och själv då? Jag har lovat att prioritera hårt den här terminen, eller rättare sagt att prioritera bort saker som inte är absolut nödvändiga samt att se till att göra saker jag mår bra av.Undrar just varför jag varit så vansinnigt dålig på att utföra de där så välbehövliga, undergörande gympassen, hm...Men september är en bra månad för sånt, eller hur?

Således avslogs sonens försiktiga undran, eller han undrade inte ens, han sade direkt att han förstod att han inte fick ta över en klasskompis två marsvin ("man får en JÄTTESTOR bur med, mamma")...Jo, jag tackar jag, been there, done that. Lilla Sally, bless her soul, härbärgerades ju i en bur gigantus och jag minns sonens möda med att städa och fixa hos det lilla djuret.

Dock kan det vara vandrande pinnar på väg, om NO-kollegans sådana lägger några ägg är det möjligt att det blir en levande julklapp i år...

Nu är det dags att hjälpa sonen lite med tallinjen...

KRAMAR på er alla tisdagslirare

Stoppa tiden?

Och äntligen kunde jag logga in på bloggen, hade glömt lösenordet men nu fått det mailat till mig; hm, avslöjar kanske att jag inte skrivit på ett tag.

Vardagen är nu ordentligt satt på rull igen, kan man lugnt säga. Nya rutiner skall prövas, utvärderas och sätta sig, kanske, så småningom. Minstingen har blivit ettaklabbare med allt vad det innebär och storkillen, mellanstadiekille, när gick åren egentligen förbi mig? Nyss spatserade han iväg och köpte härligt, färskt surdegsbröd till frukost och då vi alla mumsat klart dukade han av och fixade iordning i köket.

Dock går hushållsarbetet inte lika geschwint alla dagar, kan jag här avslöja, ibland vägras det och argument som "jag måste ju göra mina läxor istället (under terminerna)" eller "jag gör det SEN" (det vill säga någon gång innan jag går och lägger mig ikväll, typ) används ganska så flitigt.

Men trenden är positiv, bägge kidsen har börjat inse att de måste dra sitt strå till stacken, det blir liksom mer familjefrid då, gladare mamma och pappa.

Det här med ålder och barn, jag tycker det blir roligare och roligare ju äldre kidsen blir. Visst var det snuttigt och gulligt med små blöj-och nappflaskekids och visst kunde man bestämma nästan helt över dem då men det är så mycket häftigare att nu sitta ner och snacka lite mer "vuxet" med dem, även om ifrågasättandet av ditten och datten goes with the concept.

Igår kväll hade jag och sonen en nära magisk stund alldeles för oss själva. Efter en mysig pizzamiddag på klipporna vid vattnet med hela klanen W bestämde sonen och jag oss för att "powerwalka" hem (inte riktigt i min vanliga speed, men ändå).

Och där gick vi, i det här och var upplysta skumrasket, bland annat genom Rålis (inte bara skumt mörkermässigt, you know) och sonen började prata om att "han inte gillade fullisarna som var ute" och att "de kan göra konstiga saker" och vidare bedyrade han att"jag skall ALDRIG dricka mamma, i alla fall inte när jag är under 18 år, jag vill ju inte förstöra levern, man gör ju det då man blir full..."

Lille plutten, tänkte jag, hoppas du kommer ihåg ditt ställningstagande om en sisådär sex år, kanske skall man stanna tiden just här och nu i alla fall, eller?!?

Nu skall jag njuta musten ur varenda sekund av denna lördag, ännu helt oplanerad...

KRAM

Howdy!

Med "denna här" närvarande skulle nog bygget gå nåååågot snabbare...(OBS!Tyvärr är vår lada 1000 % risigare än den Ernst fixade, se bilden...)

Hej hopp!

Nu är vi torpare igen, i alla fall för några dagar. Kidsen och jag kom hit igår, medan maken redan slagit ihjäl några dagar här, byggandes ladutak tillsammans med sina föräldrar.

Jag tyckte det var smidigast att vara i stan med ungarna och låta byggarna vara ifred ett slag...Men det är ingen direkt vila att "ta hand om" sommarlovslediga barn. Eller rättare sagt underhålla dem, för det är det som det handlar om.

Då man är inne på tjugonde omgången Yatzy eller liknande vill man gärna roa sig med något annat och förresten nöjer sig inte de små med enbart mammas umgänge längre, näe, det talas om kompisar mest hela tiden.

Så, vi har därför gjort mysiga grejer med kidsens kompisar, de man fått tag på i semestertider vill säga. Bland annat hanns det med ett besök på Grönan och det blev tyvärr en lika sockervaddsklistrig,svettig samt knökfull upplevelse som jag hade misstänkt. (Fast inte så tokdyr ändå; vi hade egen matsäck med och våra yngsta sjuåringar gick in gratis eftersom de blivit ett år yngre dagen till ära...)

Dock var ungarna nöjda och vi mammor också, fast det blev vi egentligen först senare på kvällen då vi grillade och pimplade rosé på vår fantastiska innergård; jag bara älskar den!

Ett antal fisketurer har jag också varit med om, både i stan och ute hos syrran. Fiskandets ädla konst är nämligen Emils nya passionerade intresse och han delar det med några klasskompisar. Vi föräldrar får nog göra upp något slags schema vad det lider, för vilka som skall joina dem.

Jag spenderade exempelvis två timmar i hällregn på en av bryggorna vid Norr Mälarstrand the other day. Flertalet var de gånger jag började humma något om att "gå hem", "spela PS istället", inte ens då jag lockade med "baka något hemma" eller rentav"handla godis" fick jag något positivt gensvar. Inte kunde jag klandra killarna heller, fångsten var enorm; tre aborrar modell giant samt fem mörtar.

Igår kväll fiske igen, fast då här på landet. Nada fångst då, MEN ett äldre par som fiskade strax intill donerade sin enda firre till oss, en lagom stor aborre. Med hjälp av sin Handbok i fiske rensade, stekte och serverade sonen alldeles själv sin gåva.

Tillvaron i torpet skulle kunna vara smått kaotisk, trädgården liknar en byggarbetsplats, regnet ööööööser ner och då vare sig det lilla rummet i ladan eller sovloftet för tillfället fungerar som gästrum trängs vi alla i det lilla torputrymmet. Men, som tur är fungerar allt oerhört smidigt, svärmor och jag sköter markservicen samt hindrar kidsen från att ha ihjäl varandra medan gubbarna fixar taket.

Fast det är klart, solen får gärna titta fram så vi kan gå och bada, livet blir mycket enklare och bra mycket varmare då...

Men, men jag skall njuta av de sista sommarlovsdagarna, på fredag far vi till stan, nu för ett längre uppehåll. Dock är vi tillbaka här igen inom några veckor, den gamla vedspisen har jag fortfarande inte vitmålat, loftet bör färdigställas någon gång eller så vill man fly tillbaka hit till det enkla, lugna livet och "bara vara", då ekorrhjulet åter satts på snurrläge...





KRAM