En timme...

...med Sara bakom kameran.

Min dotter älskar att fota med min

mobilkamera; jämt och ständigt, med alla tänkbara och otänkbara ting som motiv.

Strax före lunchtid var vi ute på en kombinerad promenad (för min del) samt cykeltur (för hennes del) längs med en av alla underbara strandpromenader som finns nearby.

Diverse fotostrandhugg gjordes och dessa bilder (samt 35 till) blev resultatet, enjoy!

(Dock uppför sig tyvärr inte bilderna riktigt som jag vill här på bloggen, de byter plats hela tiden; den sida som publiceras stämmer inte alls med utkastsidan...)

Filmkåseri

Jag veeet, SATC 2 har fått urusel kritik.

Och visst, handlingen är en smula tunn och aningen spretig; men det spelar ingen roll, det är något magiskt med rullen, den framkallar en känsla av lyckligt välbefinnande.

Och vi som hade tagit oss till filmvisningen var liksom redan frälsta och vi visste att det inte var någon högintellektuell spis som skulle serveras.

Självklart gjorde kringarrangemanget sitt till. Tänk er en massansamling av tjejer/kvinnor, fnissiga och uppklädda, som tillfälligt övergivit sina hushållssysslor för en stunds ren och skär avkopplande verklighetsflykt. (Jodå, det slank in en ocn annan manlig besökare också, kanske någon nykär stackare..)

Syoss, en av filmens sponsorer, utlottning av goodiebags innehållande hårvårds-och makeupprodukter, slog rejält an på tjejsträngen, we are all united.

Det som förvånade oss i sällskapet var att det var så många unga tjejer i publiken. De måste ju ha ganska svårt att leva sig in i och förstå de nu lite äldre karaktärernas dilemman: Carrie, som upplever någon slags tristess i sitt tvååriga äktenskap, Charlotte, nu en utarbetad och ständigt trött småbarnsmor med behov av egentid, Miranda, som vanligt klok och vis men med manliga attitydproblem på jobbet och Samantha...är som Samantha brukar vara, nu med påtagliga klimakteriebesvär.

Men ändå, den för alltid genomgående röda tråden i SATC, att vänskapen är stark som betong, att den alltid står pall, att man ställer upp för varandra no matter what, man ger och man tar; har ju inget med ålder att göra.

Att sedan huvudkaraktärernas ganska vardagliga problem, där igenkänningsfaktorn är avsevärt hög, avhandlas i lyxiga och exotiska miljöer som New York och Abu Dhabi, gör ju liksom inget.

Jag har redan börjat skramla i abudabispargrisen, till nästa tjejresa. Ni hänger väl på???

Nu däremot, blir det till att krypa ur bubblan och ta tag i verkligheten just nu; tvättfix, städ samt kalaslämning.

KRAM

Melodikåseri

För första gången i min melodifestivalkarriär kände jag igår att mitt intresse faktiskt börjar svalna några grader. Och detta var INNAN omröstningen gick av stapeln.

Jag kom på mig själv med att fundera över det ganska horribla i att tävla i musik på det här sättet, främst för att det är så fullständigt olika musikstilar representerade. Det är ju inte som förut, då låtarna var mer likriktade eller då i varje fall både komponenter och artister härstammade från de länder de representerade samt sjöng på sitt hemspråk.

Det blev mer ett framhävande av det egna landet och den egna kulturen, på både gott och ont, men ruskigt kul hade man som åskådare. Nu får man gräva ganska djupt i släktleden hos vissa tävlanden, för att eventuellt hitta någon liten ättling från det land man tävlar för. Eller, förresten, härstammar vi inte alla från aporna, (eller var det från fem olika Homo arter)???

Frågan är om inte själva essensen börjar få en lite fadd smak nu, särskilt som vi inte tog oss till final.

Dock kom det inte som en chock för mig, eftersom Salem och Darin, faktiskt också Timoteij var mina favvos, men man hade ju lördagskvällsaktiviteten given...

Kanske man skulle kunna dela in tävlingen i spännande underkategorier, där låtar som är lika varandra tävlar i samma kategori. Sådana underavdelningar skulle kunna vara: låtar med folkloreinslag sjungna på egna språket/poplåtar/rocklåtar/ballader-you name it.

Jag menar, många andra musiktävlingar har ju sådana indelningar.

Eller så låter man det hela blir en gigantisk europeisk topplistetävling, på radio.

Fredagliga kramisar från mig

Ett bröllop och tusen festligheter...

Jag känner mig ganska prinsessbröllopsproppfull, gör inte ni det?
Överallt, i de mest kryptiska, oväntade sammanhang, smygs det in små påminnelser om det stundande eventet.

Dottern har nästan dagligen pratat om prinsesschokladen, den som ligger i de fina gröna askarna prydda med ett foto på Victoria och Daniel...Fast då hon vände och vred på en sådan på 7Eleven häromdagen blev hon lite besviken. Bilden på baksidan avslöjade att det inte alls är hennes favoritpraliner som gömmer sig i den.

I samma affär noterade jag också prinsessmazarinerna, med rosa glasyr och någon slags degspets runt. Två sådana och kaffe kostar 50 kr, ganska dyrt, tycker jag...

Stora möbelvaruhuset (IKEA) gör också vad de kan: Förgyller kanske en brödkorg i form av en prinsesskrona vårt frukostbord på landet snart?

Jag är absolut ingen motståndare till kungahuset och jag är uppriktigt sagt oerhört glad för Vickans och Daniels skull, de gifter sig av ren, skär och äkta kärlek. Och visst är det kul för dottern som verkligen får lov att frossa i prinsesseriet. Hon brukar faktiskt bläddra i tidningen Royal , mest för att beundra alla vackra klänningar, då vi besöker Konsum...

Men liiite väl överdrivet tycker jag allt att det är, det hela.

Fast såklart kommer vi uppmärksamma själva dagen D, 19 juni. Vi gör det genom att gå på en kombinerad inflyttningsfest/firande av värdparets tioåriga bröllopsdag, där TV:n har utlovats stå på "on" vid 15-tiden. Dresscoden är bröllopsklänning/sommarfin. Hm, måste nog låta motionscykeln gå på högvarv om jag skall åla mig i min älskade pistagegröna bröllopsskrud.

Men redan imorgon kommer jag känna mig i alla fall lite prinsesslik: Iklädd en av favoritklänningarna skall jag ut på tjejhäng. Utemiddag samt SATC-film står på fredagsmenyn. Dock blir det basketkängor a la Anna Bergendahl på fötterna...high heels är helt otänkbart lääänge till.

Hur GÅR det ikväll, förresten????Kommer vi till final???Jag är inte övertygad, tyvärr.

Redan ikväll blir det njutningar ,treorna på sonens skola bjuder föräldrar och syskon på trerättersmiddag. Emil fick med sig servitörsutstyrseln imorse, vit skjorta och finbyxor och han har avslöjat att de tränat ihärdigt på hur man serverar; dricka från höger och mat från vänster, eller var det tvärtom?

Torsdagskramar

Time flies

Tiden som sjukskrivet, handikappat "kolli" lärde mig ett och annat, bland annat att njuta så mycket mer av vad nuet har att erbjuda. Trots detta sitter jag ändå här en solig måndag och har småpanik över att tiden går så makalöst fort.

Och då menar jag inte enbart de här tokrushiga veckorna i maj/juni med betygssättning, diverse skolhappenings, grillsamkväm, picknickar..; nej, jag menar tiden i största allmänhet.

Det är nästan fullkomligt omöjligt att ta in att sonen börjar år 4 i höst och att dottern blir ettaklabbare. Men jag vet ju att åren går, de växer och deras skor är liksom hela tiden för små...

Samtidigt som det är skönt att de börjar ta eget ansvar, som att gå själva till skolan, få med sig rätt grejer i ryggan, göra läxan (efter en del påminnelser) så är det också ofantligt skrämmande; samtidigt som deras stigande ålder möjliggör en massa nya erfarenheter och happenings är det otroligt läskigt.

Plötsligt kan inte mina långa föräldraarmar skydda från allt ont här i världen och plötsligt inser jag att helt andra logiska beslut och sammanfattningar kan bildas i deras små kloka huvuden, allt eftersom deras referensram vidgas. (Ibland är de också ganska oförenliga med mina egna.)

Småbarnsåren, då livet mestadels snurrade kring "mat och sov-klockan" uppblandat med en del svettiga trotsutbrottsepisoder, ter sig idag som ganska enkla och av mer basal karaktär. Fast jag vet att jag höll på att oroa ihjäl mig just där och just då, då det begav sig, det var ju mitt liv at that very moment.

Undrar om det är så jag kommer tänka sen, då jag har tonårsförälderkostymen på; kommer jag se tillbaka på mitt liv runt år 2010 och småsuckande tänka: "vad lätt och basalt livet tedde sig då..." eller?

Vem vet? Känner inte riktigt heller för att noja och grotta ner mig mer idag, det får räcka så här. Nu kallar andra plikter, av mer praktisk natur; först skall jag fixa matsäck till sonen och knalla iväg med den till skolan, han måste få något i magen innan fotbollsträningen ikväll.

Och just det, sen måste jag fixa nya skor till lillplutten och lillpluttan också...

KRAM

Lördagsrapporten

Full rulle i det wilhelmssonska residenset...Just nu fixas det inför kvällens grillaktivitet, som hålls på vår gård där vi har en platsbyggd grill, som lämpligen även fungerar vid regn.

Uppemot 30 grillglada entusiaster, mest barn från sonens klass och fotbollslag med föräldrar, väntas hit för lite samkväm och knytis. Jag bara älskar knytisvarianten, det blir så opretentiöst och bekvämt, alla bidrar med något och man behöver inte bli utbränd som värdpar.

Och nu skiter jag och maken blankt i att hemmet inte är färdigrenoverat; jag har märkt att det visst inte ens blivit "börjanrenoverat" än, allt gick liksom i stå den 4 februari då mitt förbaskade satben havererade.

Men nu slänger vi som sagt allt sådant tänk åt sidan, småstädar lite halvdant, sätter fram några snittblommor och ser fram emot det mysiga umgänget.

Och benet, hur går det med det då? Jo, sjukgymnasten var imponerad då jag visade upp mina nya konster igår men jag själv är ganska frustrerad. Även om jag får höra att jag ligger "före" den normala utvecklingen efter en sådan här jättebengrej så vill jag fungera helt normalt nu. Jag vill kunna gå mina långa powerwalks i rask takt, fara fram som ett jehu med sus i öronen...

Istället haltar jag fortfarande, högerfoten svullnar upp efter 15 minuters promenad i långsamt tempo, jag har en enorm värk på fotens översida samt har fått en liten knöl, så inga skor passar riktigt ordentligt. Men allt beror på belastningen och ansträngningen, så det är inget konstigt alls... frustrerande bara!

Nu måste jag återgå till de husliga plikterna, kattlådestädning står next!

KRAM

Sköna maj

Bara älskar dessa sommardofter som slår emot en: På landet luktar det av knoppande, småspirande natur; jord, gräs och tänk snart sprider syrénen sin tunga, insvepande doft också...

Här i stan blandas det gröna upp med förföriska dofter från diverse uteserveringar; jag tycker att det luktar "utomlands". Människorna blir också annorlunda i och med den härliga, första riktiga värmen: Likt kalvar på grönbete släpper vi loss på något sätt, så ystra och glada över att ha tinat upp och slingrat oss ur det vintriga isgreppet.

Kanske blir det en spontanglass efter jobbet eller kanske till och med ett glas vitt bara så där, en vanlig vardag, lite internationellt laid back...

Jag uppskattar oerhört den mix av stadsliv kontra torparliv som mitt liv innebär men jag måste erkänna att i den bästa av världar skulle jag bo exakt där jag gör nu fast i ett radhus. Endast en liten, liten täppa där man nästan inte får plats med mer än en minigräsmatta samt några pelargoner, skulle utgöra den magiska skillanden från nu.

Så här känner jag alltid från maj till augusti, övriga månader anser jag att vi inte kan bo bättre.

Sen till den lilla pikanta detaljen att det inte finns så vidare värst många radhus här på holmen heller och de få som är tillgängliga kostar på tok för mycket.

So, dream on babe...

Annars kan jag konstatera att maj är lika knökfull i år som andra år; ingen pardon här. Bara denna vecka är det tre aktivitetsavslutningar för kidsen, skolans dag med en massa happenings inklusive förmodat föräldrabakande, möte på skolan, två kalas i helgen (varav det ena är min dotters), fotbollsmatch för sonen; alles toppat med två utemiddagar för undertecknad.

Lägg därtill alla picknickar och skolmatsäckar; misstänker rentav grannarna att vi börjat bedriva någon slags cateringverksamhet i smyg...?

(Sen har man en del slutprov att rätta också, och betyg att sätta, och...)

Ibland har man kul nästan jämt; men varför inte lägga en massa roligheter i tråkiga, urgrå november istället???

Nähä, nu måste jag hasta vidare till dotterns körkonsert!

KRAM

Torpliga tankar

Om man bortser från följande...:

* Ett fallande ladutak: Ja, nu verkar den gamla byggnadens dagar vara näst intill räknade, ena delen av taket klarade inte den snötyngda vintern. Men vi behöver ju HJÄLP med detta projekt, pronto!!! Dock fungerar ena delen av ladan helt ok och det är där vårt lilla primitiva extrarum finns för modiga övernattningsgäster...

* Enbart en vattenkran/ledning fungerar i köket och det är bara varmvatten som rinner ur den...Dricks-och matlagningsvatten tas alltså med hemifrån. Fungerar ju nu då man enbart är här några dagar i taget men sedan vill man gärna ha det fixat.

*Ett gift par, varav den ena i paret med begränsad rörlighet i höger ben, som inte vet i vilken ände de skall börja med ovanstående projekt samt ytterligare sådana i form av diverse renoveringar både på landet och hemma i stan.

Det känns, som en klok vän också poängterade, som om vi har lite FÖR många planer på gång samtidigt. Och i nuläget blir ingen av dem riktigt verklighet.

*Två barn som blir osams ganska så ofta och tvistar om de mest omöjliga saker...

...så är torpet just nu en idyll:

* Ungarna leker oupphörligen med kids i området (och då de så att säga blandas upp med andra så håller de sams mycket mer) och alla springer helt fritt mellan gårdarna; det är studsmatta, skalbaggeinsamlingar, hundpromenader samt VHS-filmer som gäller...

* Katterna lever det glada livet som utekatter och NJUTER av den 3000 kvadratmeter stora friheten...

* Visst, ladan förfaller , men vad hade vi räknat med? Den var liksom på upphällningen redan då vi köpte stället för sju år sedan. Turligt nog är själva torpet, där vi bor, gediget och stabilt. Och i sommar kanske sovloftet äntligen blir klart???

* Behöver man egentligen mer än lite trädgårdsfix "light", som jag ägnat mig åt idag, en latte i eftermiddagssolen och ett glas rött till den grillade köttbiten framåt kvällen???

Och jag kan gå UTAN kryckor; om än aningens haltande då musklerna inte riktigt återtagit forna former, men ändå!!!!

Soliga kramar

Så ja...

Paniken har lagt sig, stiltje råder: JAG HAR HITTAT MIN FRISÖR, och hon finns på helt ok avstånd!!!

Men vi är bägge tveksamma till om det finns någon sådan där frisörlag, som förbjuder gamla arbetsplatser att berätta vart forna medarbetare tagit vägen. Misstänker att min frissa har rätt många stamkunder, för det var MÅNGA som lekt detektiver, visade det sig.

En liten övergång här och det till en ganska hårlös liten figur, nämligen den vandrande pinnen eller det vandrande lövet. Ja, det är ett sådant litet djur sonen har fått lov att skaffa sig.

Tårarna har varit oändligt många, och de trillar fortfarande, efter marsvinet Sallys bortgång. Sonen har uppenbart något slags behov av att ta hand om, mata, pyssla med ett EGET djur och katterna räknas liksom mer som familjens egendom, även om de är mycket underbara och älskade av alla.

Efter flertalet till synes ändlösa resonemang om en massa, i sonens ögon tänkbara men i mina ögon otänkbara, husdjur, har vi äntligen enats om att vandrande löv (eller pinnar, fast löv är coolare) kan funka. De kräver inte alltför mycket skötsel, mat endast i form av löv man kan plocka ute sommartid och annars sallad vintertid, hårar inte och är roligare än fiskar, som var mitt första alternativ.

Men det blir inga honor, de lägger nämligen några hundra ägg lite då och då genom jungfrufödsel..Även om sonen önskar djurungar av alla de slag tyckte även han att det var lite väl magstarkt.

Fast egentligen vill vi nog alla så småningom ha en hund, när kidsen är så stora att de kan dra hem på rasten och rasta den.

Sonen har redan börjat lägga undan pengar...

Nu skall han visst gå ut på gården med Molly i koppel...

So long så länge!

Hjälp!

Just som läget börjar se lite ljusare ut med benet och allt kommer nästa chock, eller snarare smärre livskris:

Min underbara frisör, med salong behagligt nära runt knuten, har slutat och hennes ex arbetsplats vägrar avslöja vart hon tagit vägen ( det är tydligen stadgat enligt lag att man inte får göra det). Dock lyckades undertecknad nu på morgonen tjata till sig hennes fullständiga namn och med hjälp av Eniro kunde jag tala in ett litet meddelande på mobilsvar...

En smula snuvad, blåst på konfekten känner jag mig allt, i egenskap av stamkund tycker jag att man borde fått vetskap om vad som var på gång, hon kunde väl ändå ha ringt eller kanske ännu hellre frågat mig om det var ok att hon övergav salongen som ligger så perfekt till from my point of view???

Det känns som om jag nu står helt naken och utlämnad till hemska frisörmakter och trassliga håräventyr, det är ju en djungel därute...

När det kommer till frisörer är i varje fall jag lite nojigt smålöjlig. Jag måste ha en slags relation till personen som sätter saxen i barret, jag kan inte bara gå in till vem som helst och modigt säga shoot, gör något kul; nej ett hårförtroende måste förtjänas och byggas upp med tiden.

Ett urförtroende har jag verkligen till min (ex?) frisör; med henne har jag stött och blött såväl privata spörsmål samt hårangelägenheter. Har jag någon gång, mot förmodan, blivit aningens missnöjd med någon toningsnyans eller med några felliggande hårtestar, så har jag snabbt och geschwint fått komma tillbaka och ändra, for free.

Men människan kan ju ha dragit utomlands, vart som helst, jag vet att hon haft sådana ambitioner både en och två gånger tidigare, och DÅ kan vi snacka hög frisörnota. Maken svimmade ju nästan då han av misstag råkade få betala mitt frissanbesök en gång...

Ja, ja, voine, voine vi får väl se hur det går. Favoritscenariot är att hon bara bytt till någon annan salong, kanske till noch med öppnat eget, på helt ok avstånd.

To be continued...

Nu skall jag ta hand om sonen som kommit hem från plugget på grund av han kände sig lite hängig...Men han har med lite skolmaterial att jobba med, så det är lugnt.

Måndagliga kramisar från mig!

Fredagsstatus

Nu blir det lite bensnack igen: Jag har hamnat i något trist mellanläge; glädjen över att överhuvudtaget kunna gå och stödja på onda benet har förbytts i en oändlig frustration och irritation över att inte kunna gå samt använda benet på ett normalt sätt.

Jag får hela tiden tänka på en hel massa saker då jag tar mig fram: Att sätta i hälen först, rulla steget samt stampa av med tårna och att böja benet mycket mera än vad jag gör. Jag ser onekligen ganska komisk ut där jag spatserar fram och ibland fungerar det tyvärr inte att TÄNKA så förbannat mycket, till exempel då man nästan blir påkörd vid övergångsställen...

Dock är jag en vecka "före i utvecklingen"; min läkare menade att gå utan kryckor skulle bli aktuellt först inom 3-4 veckor efter att jag fick börja använda benet. Nu gör jag det litegrann både hemma och på jobbet (och det har bara gått två veckor) och ute använder jag bara en krycka.

Men som sagt, tålamodet tryter just nu...vill liksom mer, även om jag inser att 80 dagar på kryckor har sitt pris i nedsatt muskelaktivitet.

Fick under ett utvecklingssamtal, med en mamma som är sjukgymnast, veta att man kan hyra en slags strömutrustning som man använder för att "väcka" slöa muskler vid rehabträning. Skall idag höra med min sjuktränare om detta kan vara något för mig. Utrustningen liknar sådana där magtränare man kan köpa via TV-shop och liknande. Tänk, bulkiga muskler runt knäna, yeah, yeah...

Men som sagt, det är bara att kämpa på med mina rehabpass. Just nu består de av motionscykel sammanlagt en mil om dagen samt diverse övningar med viktmanschetter, balansplatta, bollar, you name it...Molly brukar ta en mycket aktiv del av mina pass, då jag cyklar sitter hon ofta farligt nära pedalerna och bollarna vill hon gärna hjälpa till att puffa på.

Idag blir det en ganska lugn fredag, ska hämta kidsen tidigt och ta en promenad med dem in till stan; sonen vill köpa pingisracket på Stadium, han har nosat upp att det är rea på just sådana där...Imorgon förmiddagsfotbollsmatch samt mysigt eftermiddags-och kvällsbesök hos goda vänner på Värmdö, lovely!

Fredagskramar till alla!

Det rullar på...

Nypremiär idag; på att kunna ta mat och bära tallriken alldeles själv i matbespisningen! Det är en sån befrielse att slippa be andra om hjälp hela tiden.

Och tänk den enorma friheten i att kunna transportera lilla kaffekoppen vart som helst, det ni! Så självklara saker, i oskadat, icke handikappat skick...

Nu klarar jag mig nämligen med enbart en krycka hemma och på jobbet, men ute på stora gatan i stan har jag med även den andra, som en liten trygghet.

Jag busar till det och rör mig utan kryckor hemmavid, och tar mig då fram linkades, med någon slags ankliknande gång: Full stabilitet och styrka har jag faktiskt inte och det är en till två veckor kvar tills jag, enligt läkarprognosen, kan lägga bort kryckorna helt.

Så, det är bara att rehab:a på!

Annars är läget lugnt, helgen var avslappnad och skön inför en ganska späckad vecka!

KRAM