Jag har bestämt mig för att inte tråka ut er läsare med alltför eländiga detaljer om min status, så jag skriver en sammanfattning här och nu, en endaste gång, sedan skall jag fokusera på andra saker:
Operationen gick jättebra, skala 11 på en 1-10-gradig skala enligt doktorn. Omhändertagandet på St Görans sjukhus absolut det bästa tänkbara, i alla kategorier. Man fick till exempel matmenyer inskickade där man fick välja vad man ville äta och när; inga skramlande, trista mat-och fikavagnar vid bestämda tider alltså. Var man kaffesugen ringde man bara på lilla klockan så kom latten, och chokladkexen. Två nätter stannade jag, sedan började mardrömmen.
Då gjorde nämligen min gamla panikångest entré och helt plötsligt blev jag blockerad i de mest elementära situationer, vilka jag bemästrade totalt innan operationen. Idag har jag tex vänt vid toadörren flera gånger, jag har helt enkelt inte vågat hoppa uppför tröskeln. Dumt nog har vi p g a golvvärmeslingor ett MKT upphöjt toalettgolv, typ storleksmässigt som ett trappsteg.
Listan över en massa sådana här låsningar och manier kan göras lång, men det ligger på det mentala planet, jag vet ju att jag kan. Men sjukhusrädda jag har upplevt ett smärre trauma och det är väl nu det "pyser ut".
Det har varit hinkvis med tårar då det verkligen gått upp för mig att vardagsbestyr som tex att duscha, fixa ett glas vatten blir jobbiga eller faktiskt helt omöjliga då man inte får stödja alls på högerbenet, på 12 veckor. Vår lägenhet visar spår av "pensionär"; med förhöjd toastol, griptång, betastöd...Jojomän, man får hyra massor med hjälpmedel i en tremånadersperiod för ynka 100 kr
Jag längtar ihjäl mig efter mina promenader, mitt gym och blir galet gråtfärdig då jag tänker på att det är lång tid tills jag är fit for fight igen. Hörde emellertid en bekant berätta att hon inte tränat på tre månader p g a envisa förkylningar, så vad sjutton, en liten paus bara blir det, fast en enbent sådan...Eller förresten, jag längtar mest efter att först och främst bara fungera.
Nu till mina finala ord: Jag hade tur som inte skadade huvudet, bröt lårbenet eller liknande och tänk på de i Haiti; där har folk BÅDE blivit svårt skadade samt kanske förlorat hela sin släkt. Jag har en man som just nu gör ALLT här hemma samt tar hand om kidsens lämningar, hämtningar etc, men jag har det mesta inlagt och klart i min mobilkalender...
Jag får acceptera läget, att jag just nu är ganska bunden till lägenheten och jag får göra det bästa möjliga av vad jag kan göra här, om det så bara blir läsning av böcker samt kattgosande.Och jag vill INTE höra att det är synd om mig!!!
Men faaan vad jag skall njuta mer av livet sen och inte fastna i gnällandet över små petitesser. Vad spelar det för roll om det ligger lite kläder i hörnen, lite sallysågspån i barnrummet och om disken inte är inplockad?: INTE ETT DUGG! Jag har fått mitt livs tankeställare, I can assure you!
Förresten, dagens skidskyttevinnare Kozmina hade tydligen brutit armen tidigare under säsongen...
KRAAAM på er alla OS-tittare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar