Skjuter iväg ett förmiddagsinlägg, det kan jag ju nu då jag inte jobbar.
Mornarna är bäst, då är jag som allra piggast. Kroppen har fått vila och jag kan lyfta högerbenet 1 cm. Framåt eftermiddagen blir jag så trött, så trött efter allt skuttande fram och tillbaka.
Dock har jag hamnat i det stadiet att jag inte hoppar runt HELA tiden, nej, jag sitter faktiskt alltsom oftast ner i sängen och läser, det är skönast för både det högra och det vänstra benet. Har ju lite otur i att även det vänstra knäet inte heller är så starkt och p ga överbelastningen säger det ifrån lite. Men snart blir det sjukgympa även för det.
Försöker beta av en del saker som jag inte hunnit med tidigare, t ex rodda i reklamationsrätten till min kassa minidator. Olika instanser hänvisar till varandra, ingen bär egentligen något huvudansvar...
Lovprisar just nu att min man jobbar hemifrån, ja, jag vet, jag har varit ganska negativt inställd till hemmakontoret tidigare men nu, nu får jag frukost på sängen...
Funderar över hur jag hade klarat mig om jag varit ensamstående med nio barn och utan uppbackning...får man hjälp från socialen då eller?
Men det blir allt en del aha-upplevelser för makens del, han har nog inte fattat hur mkt tid jag lägger ner på att PLOCKA här hemma. Vi har dock kommit överens om en slags gyllene medelväg, jag får acceptera en något lägre standard plockmässigt under kommande veckor men det finns ändå vissa kritiska områden vilka maken bara måste ta tag i; bland annat städning av kattlådan, annars kissar Molly ner våra sängkläder.
Ikväll skall det, efter strikta order från "operationskoordinatorn"på St Görans, bäddas med helrena lakan. För att operationen imorgon skall bli renast möjliga, hoppar jag även i nytvättade kläder samt tvagar mig med en specialtvål både ikväll och imorgon bitti. Som en liten renskrubbad gris möter jag upp mitt operationsteam kl 07.00, sharp.
Mitt nästa inlägg blir nog i egenskap av nyopererad, med ena höften i några dagars gaaanska ömmande tillstånd , enligt sköterskan. Ifrån den tas nämligen ett litet ben för att laga till knäet...Jag lovar, det blir inga mer ingående operationsdetaljer än så, that´s it!
Förresten, har jag berättat att jag numera är en fena på att ta sprutor på mig själv? På grund av propprisken grabbar jag varje dag tag i lite fett, någonstans i en halvcirkel under naveln, och kör i en dos blodförtunnande..."Wow", tyckte kidsen och deras kompisar som bevittnade den allra
första injektionen.
Tisdagskramisar!
!
1 kommentar:
Oj oj oj. Men det kommer att gå bra. Jag beundrar ditt goda humör, och det är ju det enda man kan göra, försöka göra det bästa av eländet. Ibland kan ju t o m något gott komma utav något ont.
Längtar så eter dig och många Lyckokramar till dig. Kommer att tänka på dig i morgon! Puss o kram
Skicka en kommentar