Packpaus

Aldrig har min privata fjällpackning varit så minimal storleksmässigt; det är mest myskläder och diverse sjukgympeprylar som slunkit ner i bagen.

Annat är det med dotras, hennes väska är överfull, av otaliga finkläder och leksaker...hon har packat helt solo. I packningsivern tog hon sig an även storebrors väska, inte honom emot.

Jag hoppar omkring här hemma och bidrar så mycket jag kan; likt en mullvad tillverkar jag små högar här och var, av saker som skall med.

Det är frustrerande att inte fungera normalt i kroppen, att inte kunna bära med sig mer än småsaker i axelremsväskan som är min lilla följeslagare.
Rubriker som "Kom igång 2010", "Beach 2010" slår mig hånfullt i ansiktet...

Dock är det inte bara att slänga kryckorna sen, om tio veckor, nej, det blir en långsam process att börja gå igen. Denna upplysning från sjukgymnasten igår hade jag väl förstått innebörden av själv, men det blev extra uppenbart då.

Jag undrar hur högerbenet kommer se ut efter fullgången benskenetid. Eftersom jag numera måste ta av ortosen vid en del övningar, blir jag bryskt påmind om vilket litet skämt till ben det redan förvandlats till. Var är mina muskkler?????????????????????????

Men what the, det är ju bara att bocka av dagarna som passerar, sätta kryss i almanackan liksom, och många kryss blir det...

Nu får jag en stund för mig själv då kidsen leker hos kompisar och maken spatserat iväg för att göra en massa ärenden, bland annat lämna Sally på inackordering. Det är "Arken Zoo" ,Kungsholmen, som för 45 kronor per dygn erbjuder henne plats i bur, mat, vatten och kel. Katterna tar underbara, oumbärliga nästangrannen Kathrine hand om, thank you!

Nu skall jag krycka ut i köket o hämta minitermosen med coffee!

Glad lördag på er alla!

Fredagstankar

Barmark, barmark, kom till mig...

Då jag blickar ut genom fönstret konstaterar jag att man faktiskt börjar ana trottoarens stenplattor; så yes, är våren på väg nu?

Min önskan är att då vi kommer hem från fjällen skall all snö vara borta, totalt eliminerad, vill inte ha mer av isfläckar, snöras, istappar...

I eftermiddag måste jag dock ge mig ut igen, till sjukgymnasten, för fler övningar jag kan ta med mig till Sälen. Jag har ju inte så mycket annat att ta mig för när de andra skidar, förutom att läsa och så, men jag är en rastlös själ, kan jag lova.

Även om det känns lite svajigt, med förkyld och halt undertecknad, förkyld make, dotter som var magsjuk igår, så tror jag fjällveckan gör mig gott. Det är så skönt att byta miljö och att få umgås med en av mina allra bästa väninnor och hennes man och tre kids. Och för Niklas blir det rena avlastningen, nu slipper han ju laga all mat hela tiden, vi delar fifty- fifty.

Avslutningsvis måste jag ändå säga att Trolltider, från 1979, nog är den bästaste julkalendern. Dottern, som är lite småhängig och hemma även idag, tittar på den på DVD. Helt underbar; hallå i örat, det är Kotte...

Ha en härlig fredag nu, gott folk!

Kram

Sjukt läge

Mycket talar för en fjällresa med frågetecken:
1, Mitt ben, eller rättare sagt, min högra fot, blir illblå efter två minuter utan högläge.
2, Icke handikappanpassad stuga, kanske finns där till och med ishala trappor vid entrédörren (måste ringa och kolla)?
3, Två stycken magsjuka kids, varav dottern kaskadkräktes för en liten stund sedan.
4, Maken, tillika the driver of the car, känner sig hängig...

Men detta talar för en resa utan sådana:
1, Kanske kan vi ha passagerarframsätet i liggläge med mitt ben ovanför handskfacket?
2, Jag får kanske bli buren ut och in i stugan.
3, Magsjuka går välan över på några dagar?!?
4, Oftast är maken hängig någon dag och sedan är det över.

Dessutom har vi gjort något vi talat om i åratal, inhandlat en takbox ; så nu slipper vi alltså ducka för en massa skidor och stavar inuti bilutrymmet.

Just det, en bärbar dator som liksom funkagerar, är också inhandlad. Fast just nu vill inte luckan för DVD-och CD-skivor riktigt öppnas...

Ja, ja he who lives will see...

Kramisar från mig!

Kidsen!

Mina underbara ungar.... Har precis avnjutit en lunch som Emil ordnade helt själv. Man fick välja från en mangameny, som man då läste bakifrån. Mitt val föll på tonfisk, pastasallad samt kaffe med mörk nougat till efterrätt. Så klart serverade sonen delikatesserna iklädd vit skjorta och svarta byxor, som en äkta servitör.

Sara drog också sitt husliga strå till stacken, hon dammsög barnrummet, med lite guidning från mig. Hon var dock inte iklädd någon traditionell städmundering utan helt sonika sitt lucialinne...

I eftermiddag kommer efterlängtat besök i form av syster med familj och lyxigt nog har de med fika, jippie!

Söndagskramar till er alla!

Hello

Shakin´Lotta här...och jag går INTE ut om jag inte behöver, det säger jag bara.

Med det fungerande benet likt jelly hoppade jag, i en hastighet långt ifrån speed of light, de få metrarna mellan hem-bil-sjukhus-bil-hem tidigare idag och det var NADA kul. Full koncentration på varje hopp, varje krycktag, inte trilla, inte slira, inte glida...

Den undermåliga isröjningen utanför St Görans entré, samt även den obefintliga borttagningen av den halkbana smält snö bildat inomhus, tvingade mig fram till infodisken för en ganska aggressiv undran över vilket j-a företag som bar ansvaret för städ-och röjningen. Jag var inte den första som frågade och tydligen skickades det klagomål till Tylemarks (eller ngt likn), varje dag; så ett till idag då, från mig.

Jag har visst börjat bli en sån där gnällkärring, som klagar över ditten och dutten och som sitter hemma och pratar med katterna hela dagarna...

Min härliga sjukgymnast Lotta, som lyssnar på allt mitt pladder och min oro, tyckte jag gjort min sjukgympaläxa bra och snart skall jag köra ett pass igen.

Till middag ikväll svänger maken ihop en mysig fredagstacodinner och jag kommer njuta av den med benet i högläge, framför TV:n. Eventuellt golvspill slickar katterna upp sen (tyvärr står inte dammtussar eller sallysågspån på deras meny)...

KRAAAAAAAAAAAAAM

Diverse utmaningar

Sakta, sakta börjar jag känna igen mig själv igen...

Panikångesten börjar lägga sig och jag har sovit gott i två nätter, yes!

Mycket av min tid upptas av små praktiska bestyr som tar timmevis i anspråk. Jag funderar i nuläget på hur jag skall bära mig åt då jag skall ta mig ut imorgon, som Bambi på hal is. Så kallade iskronor till kryckorna har jag, men även broddar, eller en brodd för jag kan p g a benskenan bara ha en sko, måste införskaffas.

Fast den får man ej ha inomhus; då blir det halt...Hm, hur får jag då lite geschwint på och av mig den då jag inte får stödja på det andra benet? Skall jag bära med mig en liten campingstol kanske? Köpa en sådan där asnice trekkingrygga med tillhörande flaschig stol, fast ganska instabila är ju de. Livet är fullt av intressanta möjligheter...

För att tänka på annat antar jag älskade Jossans utmaning att lista upp sju saker ni inte redan vet om mig:

1, Jag är nästan inte kontaktbar innan jag fått mitt morgonkaffe, med mycket mjölk.

2, Förut var jag ganska negativt inställd till marsvin men det var innan Sally kom till oss. Nu sitter hon allt som oftast i mitt knä.

3, Min största last, förutom kaffet, är mörk choklad. Det äter jag så gott som dagligen.

4, Fram tills jag var runt åtta år hade jag blå ögon, sedan blev de gröna. Det är faktiskt sant, bara att ta fram gamla kort för bevis (mamma tror mig nämligen inte...)

5, Jag fick en utmärkelse av min lokala tennisklubb en gång, för att jag var den som tränat flitigast under sommartennisskolan...d v s dykt upp på flest antal träningar.

6, I normala, tvåbenta, fall plockar jag och röjer dagligen hemma i lägenheten. Nu låter jag allt förfalla till någon gång sen, senare...

7, Jag kan räkna mina allra bästa väninnor på ena handens fingrar...

Ja, that´s all!

Ni som läser min blogg och som vill och kan kommentera era sju hemligheter är SÅ välkomna!

Torsdagskramisar till er alla!

Glad alla hjärtans dag på er alla!

Då den övriga delen av familjen är på kalas respektive handbollsmatch myser jag i sängen med dagens DN samt Molly, spinnandets okrönta drottning; hon gillar verkligen att ha stormatte hemma lite mera.

Reportaget "När ett litet hjärta slutar slå", om hjärtsjuke Erik och hans enorma livskamp på lånad tid, fick mig att börja storgråta, se mina egna problem ur ett helt annat perspektiv samt inse hur oerhört skört livet faktiskt är. Kanske något att läsa för alla som kritiserar det så kallade skidskyttefiaskot igår?!?

Annars händer det inte så megamycket idag, har två pass sjukgymnastikövningar kvar och det gör lite aj, aj. Kladdkaka med jordgubbar och grädde vet jag att maken har fixat till eftermiddagsfikat, sonen skvallrade...

Gillade förresten verkligen Pauline och hennes låt Sucker for love igår, samt även godingen Saade med sin Manboy, lite Mums Mums-plagiat, men vadå, det går ju hem...

KRAM!

Lååångt inlägg

Hej där!

Jag har bestämt mig för att inte tråka ut er läsare med alltför eländiga detaljer om min status, så jag skriver en sammanfattning här och nu, en endaste gång, sedan skall jag fokusera på andra saker:

Operationen gick jättebra, skala 11 på en 1-10-gradig skala enligt doktorn. Omhändertagandet på St Görans sjukhus absolut det bästa tänkbara, i alla kategorier. Man fick till exempel matmenyer inskickade där man fick välja vad man ville äta och när; inga skramlande, trista mat-och fikavagnar vid bestämda tider alltså. Var man kaffesugen ringde man bara på lilla klockan så kom latten, och chokladkexen. Två nätter stannade jag, sedan började mardrömmen.

Då gjorde nämligen min gamla panikångest entré och helt plötsligt blev jag blockerad i de mest elementära situationer, vilka jag bemästrade totalt innan operationen. Idag har jag tex vänt vid toadörren flera gånger, jag har helt enkelt inte vågat hoppa uppför tröskeln. Dumt nog har vi p g a golvvärmeslingor ett MKT upphöjt toalettgolv, typ storleksmässigt som ett trappsteg.

Listan över en massa sådana här låsningar och manier kan göras lång, men det ligger på det mentala planet, jag vet ju att jag kan. Men sjukhusrädda jag har upplevt ett smärre trauma och det är väl nu det "pyser ut".

Det har varit hinkvis med tårar då det verkligen gått upp för mig att vardagsbestyr som tex att duscha, fixa ett glas vatten blir jobbiga eller faktiskt helt omöjliga då man inte får stödja alls på högerbenet, på 12 veckor. Vår lägenhet visar spår av "pensionär"; med förhöjd toastol, griptång, betastöd...Jojomän, man får hyra massor med hjälpmedel i en tremånadersperiod för ynka 100 kr

Jag längtar ihjäl mig efter mina promenader, mitt gym och blir galet gråtfärdig då jag tänker på att det är lång tid tills jag är fit for fight igen. Hörde emellertid en bekant berätta att hon inte tränat på tre månader p g a envisa förkylningar, så vad sjutton, en liten paus bara blir det, fast en enbent sådan...Eller förresten, jag längtar mest efter att först och främst bara fungera.

Nu till mina finala ord: Jag hade tur som inte skadade huvudet, bröt lårbenet eller liknande och tänk på de i Haiti; där har folk BÅDE blivit svårt skadade samt kanske förlorat hela sin släkt. Jag har en man som just nu gör ALLT här hemma samt tar hand om kidsens lämningar, hämtningar etc, men jag har det mesta inlagt och klart i min mobilkalender...

Jag får acceptera läget, att jag just nu är ganska bunden till lägenheten och jag får göra det bästa möjliga av vad jag kan göra här, om det så bara blir läsning av böcker samt kattgosande.Och jag vill INTE höra att det är synd om mig!!!

Men faaan vad jag skall njuta mer av livet sen och inte fastna i gnällandet över små petitesser. Vad spelar det för roll om det ligger lite kläder i hörnen, lite sallysågspån i barnrummet och om disken inte är inplockad?: INTE ETT DUGG! Jag har fått mitt livs tankeställare, I can assure you!

Förresten, dagens skidskyttevinnare Kozmina hade tydligen brutit armen tidigare under säsongen...

KRAAAM på er alla OS-tittare!

Hallå där alla

Skjuter iväg ett förmiddagsinlägg, det kan jag ju nu då jag inte jobbar.

Mornarna är bäst, då är jag som allra piggast. Kroppen har fått vila och jag kan lyfta högerbenet 1 cm. Framåt eftermiddagen blir jag så trött, så trött efter allt skuttande fram och tillbaka.

Dock har jag hamnat i det stadiet att jag inte hoppar runt HELA tiden, nej, jag sitter faktiskt alltsom oftast ner i sängen och läser, det är skönast för både det högra och det vänstra benet. Har ju lite otur i att även det vänstra knäet inte heller är så starkt och p ga överbelastningen säger det ifrån lite. Men snart blir det sjukgympa även för det.

Försöker beta av en del saker som jag inte hunnit med tidigare, t ex rodda i reklamationsrätten till min kassa minidator. Olika instanser hänvisar till varandra, ingen bär egentligen något huvudansvar...

Lovprisar just nu att min man jobbar hemifrån, ja, jag vet, jag har varit ganska negativt inställd till hemmakontoret tidigare men nu, nu får jag frukost på sängen...

Funderar över hur jag hade klarat mig om jag varit ensamstående med nio barn och utan uppbackning...får man hjälp från socialen då eller?

Men det blir allt en del aha-upplevelser för makens del, han har nog inte fattat hur mkt tid jag lägger ner på att PLOCKA här hemma. Vi har dock kommit överens om en slags gyllene medelväg, jag får acceptera en något lägre standard plockmässigt under kommande veckor men det finns ändå vissa kritiska områden vilka maken bara måste ta tag i; bland annat städning av kattlådan, annars kissar Molly ner våra sängkläder.

Ikväll skall det, efter strikta order från "operationskoordinatorn"på St Görans, bäddas med helrena lakan. För att operationen imorgon skall bli renast möjliga, hoppar jag även i nytvättade kläder samt tvagar mig med en specialtvål både ikväll och imorgon bitti. Som en liten renskrubbad gris möter jag upp mitt operationsteam kl 07.00, sharp.

Mitt nästa inlägg blir nog i egenskap av nyopererad, med ena höften i några dagars gaaanska ömmande tillstånd , enligt sköterskan. Ifrån den tas nämligen ett litet ben för att laga till knäet...Jag lovar, det blir inga mer ingående operationsdetaljer än så, that´s it!

Förresten, har jag berättat att jag numera är en fena på att ta sprutor på mig själv? På grund av propprisken grabbar jag varje dag tag i lite fett, någonstans i en halvcirkel under naveln, och kör i en dos blodförtunnande..."Wow", tyckte kidsen och deras kompisar som bevittnade den allra

första injektionen.

Tisdagskramisar!

!

lägesrapport

Har fått något av en ny syn på mina kids under de senaste dagarnas turbulens; som hjälpredor och helt oumbärliga för min existens; nja, nästan i alla fall. Men allt går så mycket smidigare då jag har dessa små springare till hands, som hjälper mig med än det ena än det andra.

Imorse gjorde exempelvis sonen kaffe till mig, enligt konstens alla regler: Vatten upp till markering fyra på bryggaren samt i med fem mått kaffe (han frågade inte ens mig utan hade uppfattat dessa gyllene kafferegler helt själv).

Att bara till exempel brygga kaffe innebär en helplanering för mig i nuläget och måste utföras i etapper: Skutt fram till kylen, ner med kaffeburken till nedersta hyllan, ner med densamma i min "kryckväska", bort till bryggaren, i med pulvret, skutt till vattenkranen, i med vatten i petflaska, ner i kryckväskan...ja, ni fattar va??? Och inte råka stödja på högerbenet, inte halka till någonstans...

Imorgon får jag reda på om det blir operation eller inte. Då måste vi även fundera över hur vi gör med skidresan torsdag till söndag, då fem familjer i Emils klass styr kosan mot Idre för härligt kollektivliv.

Att undertecknad inte hänger på är en trist självklarhet men hur gör resten av familjen? Jag inser att jag lär behöva en liten backup här hemma och egentligen är nog sonen mest lämpad att ta hand om sin lilla mamma. Om nu inte operationen blir oerhört omfattande och komplicerad, så önskar jag att åtminstone halva styrkan får åka iväg.

Men vi får se, jag lever numera helt i det som kallas nuet, det blir enklast så!

Ser fram emot eftermiddagens släktbesök, syrran med familj tittar förbi på fika, liksom förmodligen även makens kusin med make, nice! Innan dess är det en hel del cleaning to do, säg ett ställe man INTE hittar Sallys små pluttar på....

KRAM

Lugnt läge...

Mamma, vad snygg du är i de där byxorna, de ser nästan ut som morfars pyjamasbyxor!

Då jag åkte in till ortopedakuten igår, efter att ha drullat omkull på väg till tunnelbanan, hade jag inte direkt planerat att komma därifrån i gipsat skick, från vrist till lår. Då mina egna byxor var på tok för trånga för mitt gigantiska högerben fick jag låna Landstingets tjusiga grå modell, anpassat för 100 kg människa...

Överhuvudtaget hade jag inte planerat att någon direkt skulle se mig igår, iklädd bara trosor, tröja och strumpor, för hua, mina ben var ruskigt orakade...

Nåväl, nu är det i alla fall så att jag kan glömma mer skidåkning i vinter, det enda sportande jag kommer i kontakt med framöver är sjukgymnastiken. För jag har nämligen en liten fraktur i det högra knäet, dvs ett litet ben är av. Jag får i nuläget inte stödja alls på det benet, därav gipset.

Alldeles strax skall jag bege mig iväg till St Göran Capio, för övrigt Sveriges bästa sjukhus med den allra bästaste personalen, för en mer avancerad datorröntgen, ngn slags skiktröntgen. Efter denna tas vidare beslut om operation krävs.

Jag tänker i mitt stilla sinne att då kanske man kan åtgärda min gamla knäskada också, dra åt fästena kring min alltför rörliga knäskål, den operation jag tänkt på i 20 år och som skulle kunna innebära en framtida slalomkarriär; fast jag måste göra det andrta knäet först. Jag menar, då man ändå håller på...Fast just det, det är ju kötider till allt.

Tills vidare går jag och filar på olika smarta lösningar här hemma, hur jag kan bära med mig kaffet t ex; jo, jag lånar kidsens minitermos, stoppar den i min halvstora handväska, hänger den runt ena kryckan. I den väskan har jag placerat det allra nödvändigaste, och den hänger alltså med överallt.

Det svåraste so far är att sätta sig ner, gipset tar liksom emot; toalettbestyren tar evigheter och då har jag inte ens vågat mig in i duschen ännu. Måste införskaffa en slags plastpåse för gips som finns på apoteket.

Ja, en ny gipsad värld har öppnat sig för mig, kanske blir det ett besök i hjälpmedelsbutiken borta i hörnet, de har griptänger i rätt klatschiga färger....

Höres snart igen!

KRAM

Minnen...

Gjorde misstaget att sätta igång en gammal familjefilm från 2003 lite väl sent nu ikväll. Det tog ett litet tag att komma ihåg hur man kopplar den gamla filmkameran till tv:n men till slut gick det.

Resultatet: kidsen kom i säng way beyond schedule, de ville nämligen aldrig sluta titta på sig själva som smågnottar. Man hade nästan en tår i ögat när storebror 2,5 år gentlemannamässigt tog av sig SINA strumpor för att trä dem på sin 4 månader gamla lillasysters nakna, små fötter.

Inte för ömhetsbetygelsen i sig, utan för att man inser att tiden rullar otroligt snabbt, man minns ju allt som vore det igår. Filmen var sju år gammal och hur gamla är kidsen om sju år från nu, 16 och 13 år, va????

Lika klistrade satt faktiskt maken och jag, och konstaterade krasst att han ser exakt likadan ut idag medan jag har ändrat både kroppsform, frisyr och hårfärg. Why change a winning concept, menar mannen i mitt liv...

Och återigen infann sig frågan: Hur skall vi, lite käckt och smidigt, få över alla gamla filmer till datorn? Just det ja, vi måste visst ordna en ny dator först.

Nu är det natti, natti efter en minnenas afton...

Sinnesro...

En liten känslomänniska...det är jag; som reagerar och tar åt mig av än det ena, än det andra. Särskilt stormar känslorna kring mina barn och om något av dem inte har det bra, då vaknar tigrinnan och beskyddarinstinkten i mig.

Dock har jag, genom åren, förstått att jag har en stor fördel i att vara så kallat öppen; då något trycker mig får personer i min närmsta omgivning också veta det, och varför inte? Det syns och det märks ändå på mig om jag har tankarna någon annanstans, jag kan inte lura någon. Det blir långa, förtroliga samtal med kloka människor både IRL samt via sms, mail och chatt...

Och vad hade hänt annars, dyra räkningar för "öppningssamtal" hos någon professionell???

Ibland måste man ändå fokusera hårt på det man gör här och nu och då finns behovet av att "ladda om", rensa hjärnan från en del störande tankar.

Mindfulness för föräldrar, skriven av Andersen och Stawreberg, är en bok som snart skall finnas i min ägo. I den kryllar det av en massa "renande" övningar man kan göra mitt uppe i vardagsbestyren; vid köttbullerullningen, vid tandborstningen, öronpetandet...

Jag läste ett utdrag ur boken för ett tag sedan och tog fasta på en enda simpel övning, vilken jag gör lite då och då, ganska ofta på bussen hem från jobbet: Man skall blundande helt enkelt bara fokusera på tre ljud man hör runt omkring sig, och liksom "ta in" och "följa dem". Erfarenheten av att ha somnat en gång lärde mig att det är bra att ställa alarmet på mobilen...annars missar man kanske att gå av vid rätt hållplats och att hämta barnen i tid och att ha maten på bordet före kl 18 och att....

Ett tips från mig till dig!

Ha det så gott alla tisdagslirare!