Jag har blivit en av dem...
...som måste tänka efter på frågan hur gammal man är; som liksom måste räkna ut, "få se nu, när föddes jag..."
Med risk för att upprepa en gammal sliten fras, men jag fattar inte vart åren tagit vägen. Det slog mig igår att jag faktiskt inte ens är småbarnsmamma längre. Inte för att jag längtar tillbaka till den tiden men ändå. Men onekligen, visst var livet ganska lätt då, tycker man så här i efterhand.
Då när man nästan bara behövde tänka på bajs i blöjan, mat i magen, suss i vagnen samt FÖRSTÅS var den lilla/lille låg på tillväxtkurvan; ser det bra ut fru BVC-tant, har jag ammat duktigt eller...? Mina kids låg alltid under normalkurvan men verkar helt ok ändå, so far.
Nu handlar det mer om var de befinner sig på läs-och skrivkurvan; om målen nås, vad de vill bli när de blir stora (kanske liiite tidigt, men ändå), hur många aktiviteter man kan gå på samtidigt utan att det blir för stressigt...
Även om talesättet "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer" säkerligen stämmer, är det fantastiskt att se sina barn växa upp. Singstar med dottern är till exempel vansinnigt kul...
Fast man vill inte att de skall bli FÖR stora...
Om tio år är sonen myndig och tänk om man blir mormor/farmor då man är runt 50...Tanken svindlar i sin logiska orimlighet, men det har ju hänt förr. Pernilla Wahlgren blev mamma vid 22.
Näe, man får inte tänka så långt framåt; man måste försöka njuta mer av tiden just exakt ahora. När kidsen fortfarande vill krama och gosa (fast inte då klasskompisarna ser) och inte skäms ALLTFÖR mycket för sina föräldrar.
Gosiga kramar till alla er out there som har första arbetsdagen efter lovet bakom er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar