Knees and keys

Vissa kvällar är man bara så tacksam att man ändå får somna så där tryggt i sin egen, hemtama säng. Igår var en sådan kväll, och den kunde ha slutat på ett helt annat sätt, else where.

Föreställ er följande:

Ivrig Lotta skyndar uppför de två stentrapporna för att genomföra dagens sista lektion.

Så ouuups, fröken snavar/halkar/snubblar och högra knäet tar liksom emot hela fallet.

Aj,aj men äsch, äsch, det gick ju ändå att resa sig upp och gå obehindrat.

DÅ ja, värre var det vid hemgången senare under eftermiddagen, när svullnaden riktigt fått fäste. Med hjälp av Voltaren gel domnade smärtan bort och linkande kunde dottern hämtas upp efter körsången.

En liten lekkompis skulle hämtas upp och det var där och då jag plötsligt blev medveten om hur ovanligt lätt jag kände mig. Den bärbara tyngd som alltid annars brukar kännas över ryggen var...borta!

Dottern lämnades snabbt och kvickt i kompisens mormors trygga vård medan jag haltade iväg det snabbaste jag förmådde. Där, genom ett litet fönster i porten till körlokalen, såg jag min älskade rygga. Med sitt värdefulla innehåll av plånbok, nycklar samt några matvaror, låg den helt ensam och utsatt på en hård träbänk...

Come to me lilla vän, det var bara det att porten var...LÅST!

Vad gör man i en sån situation? När maken, och med honom en till uppsättning nycklar, befinner sig 44 mil norröver, omöjlig att ringas hem? När man inte vill störa de som har extranycklar och som bor flera mil härifrån? När allt man vill är att få sin väska så att man kan gå hem och laga mat till sig själv och dottern med sällskap!

Polisen, låssmeden..?

En högre makt tycktes dock närvara ty någon som uppmärksammat mitt febrila bankande, kom och öppnade, lät mig rinna in och hämta väskan. Jag såg avsevärt höjda ögonbryn då jag svamlade något om en skyddsängel som räddat min dag...Finns ju många strange people i storstan...

Puh!

Slutet gott...och ja, knäet mår mycket bättre idag och Voltaren gel är min nya bästis!

Kramar till alla er klumpiga människor out there!

The worrying kind

"Åh mamma, vad vi ska ha mysigt i helgen; vi ska äta chips och dip, och bara VI får smaka, visst?!"

Jodå, jag och dottern har en hel helg för oss själva eftersom maken och sonen beger sig till fjälls imorgon.

Dock grumlas den idylliska tjejmysbilden av en skavande, gäckande oro.

Oro för ALLT vad som kan hända killdelen av familjen:

Bilfärden x 2

Även om maken kör prickfritt kan andra fordon fela i blixthalkan, som jag givetvis tror kommer vara väglaget in question.

Fjällvistelsen

Ja, vad kan inte hända ute på fjället? Borttappade barn, brutna ben, armar, skadade knän, skallskador, laviner...

Sjukdomar

Bor man ihop runt 20 personer kan man bara föreställa sig vad som händer om magsjuka eller flunsa drabbar skidlägret...

Några "motargument"

Då min man lite försiktigt funderar kring hur min blotta existens i bilen skulle kunna påverka bilfärden, jag som inte ens KÖR och som dessutom har en ganska taskig mörkersyn, hävdar jag envist men bestämt att mina hökögon ändå ser mer än enbart hans. Fast nu är det så att det faktiskt kommer åka en körande vuxen till i vår bil, så det är egentligen lite bonus...

Varför skulle sonen och maken vidare tappa bort sig i backen just under den här fjällvistelsen, detta har aldrig tidigare inträffat och nu har maken dessutom bara ett barn att hålla reda på (jag åker inte slalom så när hela familjen är med har han ju två kids i backen). Och hur var det nu igen, skadade inte jag mina knän då jag dels halkade på en isfläck på en helt vanlig gata i stan och dels fastnade i en plint på skolgymnastiken? Man BEHÖVER inte skada sig just i fjällen...

Är man slutligen inte utsatt för sjukdomar överallt; på bussen, i mataffären, på dagis och skola? Det kan lika gärna vara jag och dottern som dukar under för något hemskt litet virus eller någon envis bacill här hemma i stan...

Jag vet såväl att min make har rätt, men är man en kontrollperson som hela tiden anar det värsta bakom varje knut så är man.

Det handlar egentligen inte heller om någon slags misstro att maken inte klarar av situationer lika bra som jag, i alla fall inte så mycket handlar det om det...

Kramar till alla oroliga själar out there!

Fina fisken...njet!

En helt vanlig lördagskväll i en helt vanlig familj:

Scen 1: Vid middagsbordet

"Mamma, det ÄR ben i den här fisken, du som sade att det inte fanns några..."

"Men gubben,du vet, det är kotlett av tonfisk det här, de kan innehålla några ben här och var. Var försiktig bara".

"Varför kan vi inte äta tonfisk i burk, som jag älskar...

Efter några minuters smaskande:

"Uääähh! Ett ben har fastnat i halsen, mamma och pappa, hjälp mig!"

Scen 2: Konsultation

Modern rusar till datorn och googlar på "fiskben i halsen".

Knäckebröd skall visst vara utmärkt att ta till och kan liksom dra med sig benet.

Scen 3: Vid bordet

Den arma sonen knaprar knäckebröd för glatta livet men fiskbensrackaren vill inte ge med sig.

Scen 4: Konsultation

Modern läser ytterligare information i ämnet. Någon hade visst själv tagit ut benet med pincett och man skall nog helst få ut det, för annars kan det bli infekterat.

Scen 5: I badrummet

Bepansrade med ficklampa och pincett börjar föräldrarna kampen mot benet. Förgäves, det går inte att plocka ut det, det sitter där intill gomspenen. Med en längd av ungefär 2 cm och en bredd på 1 mm.

Scen 6: På Närakuten

Doktorn har aldrig tidigare sett vare sig fastnade fiskben eller en så duktig åttaåring. Modern rörs nästan till tårar...Men njet, doktorn fixar inte heller benet. Här behövs bedövningsmedel och något sådant har inte den lilla mottagningen. Däremot fås en remiss till öron/näsa/hals på Karolinska Sjukhuset.

Scen 7: Akuten på KS

Modern, som sett framför sig en natt på sjukhuset, förvånas över hur snabbt hjälpen fås. Även här uppträder sonen heroiskt och dess like har aldrig skådats förut. Läkaren berättar otaliga historier om barn som vägrat lyda order och tvingats bli nersövda...

Sonen är så duktig så att han får TVÅ klistermärken (av vilken den ena senare ges till systern).

Dessutom förevigas fiskbenet forever av den korttagande läkaren; han skulle visst använda det i undervisningssyfte...

En helt vanlig lördagskväll avslutas med sonens funderingar kring hur han fortsättningsvis skall kunna äta fiskbensrika fiskar som till exempel lax. Till slut finner han lösningen:

"Vi äter sådana där laxbullar som vi får på skolan, ja, du vet, som fiskbullar, fast med lax i...."

Yummy, yummy...

Kramar till alla fishlovers out there!

Puzzle

"Önskar ni hjälp att få vardagens livspussel att gå ihop?"

Frågan kändes nästan löjlig när jag igår kväll kom insläntrandes som en urvriden, sur disktrasa, efter att ha fullföljt torsdagens plikter med lämningar och hämtningar på skola/dagis/kalas/aktiviteter.

Och det än mer löjliga är att jag inte ens hann läsa klart den lilla broschyren med frågan tryckt på framsidan. Jag hann uppfatta att det var någon slags barnvaktsförmedling som mot betalning hjälper till med lite allt möjligt. Kanske även med matlagningen?

Får sätta mig in i det hela under helgen.

Jag kan inte hjälpa det men ibland blir jag lite avis. Ja, jag blir faktiskt avundsjuk på dem som så självklart får hjälp i vardagen. Som bara kan "ringa in" någon, helt oplanerat och impulsivt.

Idag satt en kollega, som är både farmor och mormor, och berättade om hur mycket hon hjälper sina barn att få karriärer och barnliv att gå ihop. Det är skjutsningar hit och fix dit.

Jag vill inte vara otacksam och jag älskar verkligen mina barn över allt annat och jag är SÅ glad över att jag har dem, couldn´t do without, men ibland skulle det vara så skönt om någon tog över en liten eker i vårt ekorrhjul, om så bara för några timmar...

"Det är självförvållat" har mina föräldrar sagt någon gång. Och ja, har man valt att leva far away från pensionerade föräldrar och svärföräldrar så blir det ju lite så här.

Nåväl, då blir det ju desto mer party då man ses och sedan får man vara så oerhört glad och tacksam för de nära vänner man faktiskt har omkring sig, de man kan vända sig till vid emergency...

Kramar till alla mina vänner out there.

Kvällsklagan

En kådaliknande dag är snart till ända...

Det är småsjuka tider här och nu är det lilla jag som drabbats av någon elak liten förkylningsbacill, med halsont, huvudvärk, frusenhet samt en förfärlig trötthet som följd...Dock finns det ingen som helst tid att vara sjuk just nu, bara att bita ihop...

Imorgon har jag min lucky day med lektioner i ETT svep från kl 8.30 till 13.30, UTAN rast. Men just det, vi lärare har ju våra sommarlov och så, det tänker man så tacksamt varje torsdag. ( Vi jobbar faktiskt 45 timmar varje vecka också, för att på så vis arbeta in de krympande loven...)

(Paus här, för att fixa glass med varma hallon till dottern, sonen och sonens kompis)

Är inte hallon förresten nästan det godaste som finns och HUR kan något så gott vara så nyttigt? There is a God after all...

(Paus igen, maken har kommit hem och vill visa upp dagens byxinköp, till sig själv...)

Nähä, nu ska jag ta och krypa ner i bädden ett tag, tar nya numret av Mersmak med mig, så jag kan planera lite roliga menyer...kanske någon dessert med hallon ..

Men jag misstänker att det slutar som det brukar...Runt tolvtiden vaknar jag till med fastklibbade linser, en sovande familj med opackade väskor samt sex timmar kvar tills jobbdagen tar sin början...

Hasta manana, eller något liknande...!

Kramar till alla småkrassliga människor out there!

Det hemlighetsfulla...

Nypremiär för min Mini; äntligen är tangentbordet lagat.

Nu kan man blogga i lugn och ro medan kidsen spelar nya favvospelet Panfu...

Dagen har annars gått ganska mycket i Paris tecken.

I våras gjorde nämligen kidsen, tillsammans med mig, min man, min år 9:a samt några tappra föräldrar, en oförglömlig resa till Paris. Inte bara sade vi bonjour och au revoir till Musse och gänget på Eurodisney, nej då, jag kan nog lugnt säga att vi alla GJORDE Paris. En efter en avverkades sevärdheterna och små fötter tycktes aldrig trötta...

Men nej, precis innan stängning hann vi fram till vår sista must-do, Louvren, och då vi inte ville betala dyr entréavgift för en kvarts besök, missade vi följdaktligen henne, the one and only, Mona Lisa...

Efter att ha läst i boken "Vad händer om man vänder på Paris" ville sonen, som jag vab:at med idag, rita något som hade med Paris att göra. Och, resultatet:ett porträtt av Mona Lisa, ätandes en hamburgare. Så det där mystiska leendet kom inte riktigt till sin rätt. Varför har hon det, mamma?



Konstigt nog hade dottern med sig en dagisteckning föreställande samma dam ifråga, dock UTAN hamburgare men MED sitt trolska leende... (se bildbevis)




Måndagskramar till alla er hemlighetsfulla out there!

Solsken

Sunshine of my life...

Då man tycker att ens liv består av för mycket vardag och för lite glamour, kan det vara på sin plats att faktiskt konstatera att man har så oerhört mycket att vara tacksam för, ändå.

Då, när varken plånbok eller tid ger utrymme för en massa utsvävningar är det viktigt att greppa tag i vardagens ljusglimtar:

Den där lilla lugna mammalatten med en god bok, eller bara stirrande upp i taket.

Dottern som trots varande försenad tio minuter till första simskolelektionen, glatt hoppar i vattnet och språkar med de andra kidsen, som om de vore long time friends....

Den där magiska lördagsstunden då hela familjen spelar Med andra ord...

Julgransplundringen i fredags då vi dansade och sjöng runt granen. Extra tillskott kvällen till ära var sonens muslimske kompis, som direkt aldrig varit med om detta tidigare men som njöt av tillställningen.

Dagens ljusglimtar tror jag blir sonens streetdansande för första gången samt ett oerhört kärt besök av syster med familj.

Take care!

Längtan

"Jag längtar till sommarens första grillade lammburgare".

"Och jag längtar till...Alvik".

Under morgonrusningens tunnelbaneresa tjuvlyssnade jag på konversationen mellan en pappa och hans son, om längtan...Jag funderade ett slag över vad jag själv längtade efter. Svaret just där och just då blev min kvällspromenad.

Under jobbdagen uttrycktes längtor på diverse olika håll; längtan till rasten, längtan till fredagen, till födelsedagen, till hästen och när var sportlovet nu igen?

Min dotter meddelade högljutt vid hämtning att hon stormlängtar till en kompis kalas nästa vecka. Jodå, kalaskläderna är redan planerade. Inget all of a sudden här inte...

Att längta efter något, vare sig det ligger nära eller längre bort i tiden, vare sig det rör sig om stort eller smått, är viktigt, tror jag. Vissheten om att något trevligt väntar gör att man står pall de där dagarna då rullgardinen liksom är nerdragen...

Må hända är det rentav en smula gammaldags att längta? I dagens samhälle är man så van vid det snabba och det direkta,via datorn, Skype, tusen tv-kanaler...

Och promenaden blev sådär underbart kvällsmagisk...

Den tillfälliga kylan hade förvandlat kanalens vatten till en glittrande ismatta, där de insprängda husbåtarna guppade hemtrevligt.

Jag förundras nästan dagligen över hur vacker den här staden är, och jag får vara med och uppleva allt det vackra.

DET är något att längta till!

Kramisar to you all!

Stockholmsserenad...http://www.youtube.com/watch?v=dWqx4Ap-Pm4

Energitjuvar

They are a real pain in the...energitjuvarna!




Det är de små, petitessartade vardagsproblemen jag talar om. De som enkom finns där för att jävlas med en, göra en arg, irriterad samt förhöja stresshormonsnivån.

Listar härmed några av mina dagsfärska thieves:

Som number one återfinns vår stationära dator. Visserligen uppfräschad i fläktsystemet runt jul men fortfarande en mara. SEG som kåda då man loggar in och när man väl kommit så långt, hänger den sig alltsom oftast

Number two blir nog proppen som bildas i morgonrusningens tunnelbanetrappa. Ibland är minutrarna dyrbara och just då brukar proppen växa till sig. Problemet är att det inte finns något filsystem i trappan; det vill säga en fil för uppåtgående samt en fil för de som skall neråt. Nu trycker ALLA på HELA tiden.

På tredje plats ligger vår egen ytterdörr.
Vansinnigt svår att låsa upp och öppna är den, mest på grund av en tätningslistinstallation för några år sedan. Denna har ställt till det åtskilligt, exempelvis för den städhjälp vi en gång hade. Trots upplåsningsträning med mig som instruktör, både live och via mobiltelefon, lyckades hjälpen inte få upp dörren.

Fjärde plats innehas av potatispåsen och liknande förpackningskonstruktioner, såna där med pedagogiska snören man skall dra i, så lätt och smidigt. Jo, jo, HUR mycket tid tror fabrikanterna egentligen att vi arma människor har?

Nu har jag gnällt av mig lite publikt, ty delat gnäll är väl dubbelt gnäll?!

Kramar till alla tappra människor out there!

No stress, enligt WOW....http://www.youtube.com/watch?v=E85BDxyjHYw

Salamandrar och shopping

Känner mig som en ganska lyckad mamma ikväll: Lagade omsorgsfullt middag till mig, mina små samt en kompis till sonen (maken var på hockeymatch, som åskådare...), inga halvfabrikat här inte, bara äkta vara.

Som ett litet kvällsäventyr drog jag senare med mig kidsen ner i gymmet. Tidigare idag basunerade jag sådär äppelkäckt ut till en småtrött elev, som inte ville ha idrott, att man blir bara piggare med lite motion. Upp till bevis nu då!

Kidsen, som varit med förr, prövade på både medicinboll och roddmaskin. Men då de började pilla på hantlarna blev det tvärstopp. Som tur är har placet utrustats med TV (många barnfamiljer i huset) så när naturfilmen visandes bl a hur mullvadssalamandern parar sig körde igång, kunde JAG lugnt köra klart mitt pass på gångbandet. Vi fick även sälsis av ett grannpar. Alla var vi lika roade av naturfilmen...

Gymmet är rena guldgruvan för dottern; tänk ett helt RUM fullt med speglar, att åma sig, kråma sig, apa sig framför...

Vid sänggåendet avslöjade hon förresten vad hon tänker göra allra först när hon blir vuxen, ja, den dagen hon fyller 18 alltså: köpa en massa kläder. Hoppas hon väljer Myrorna eller annan prisvärd butik.

Ingen vet var hon har fått sitt ganska abnorma klädintresse ifrån. Detta som ibland innebär framläggning av fem uppsättningar klädkombinationer och sen en tidskrävande valprocedur, där viss rundfrågning kan ingå...

Sonen trivs allra bäst i sin klubboverall med hans initialer på både tröja och byxor, det känns tryggt!

Nu har jag avlagt dagens lilla ordinära, vardagliga kvällsrapport.

Tusen kramar till alla underbara människor out there in the darkness!

Move it!

http://www.youtube.com/watch?v=A65Ok9WjOdE

Dagens happening

Nu sker det!

Ja, det gick inte att vänta längre, trycket blev för stort: Jag städar at this very moment vårt förråd (i lägenheten alltså, ej vindsförrådet, det blir ett annat helggöra).

Nu blir det äntligen lite ordning och reda! Saker man trodde var long gone poppar plötsligt upp här och var; till exempel tre cykelpumpar, fem par simpuffar, vattendunkarna till torpet vi SÅ väl behövde för några månader sen...

För säkerhets skull kördes kidsen och mannen ut på utflykt, med skriller och fika i högsta hugg. Jag blir nämligen ganska arg och sur då jag genomför sådana här storröjningar. Men snacka vad skönt det kommer kännas ikväll, då allt är klart.

Då är det bara att trava upp på vinden med valda lagringsgrejer från förrådet och försöka hitta någon liten kubikmillimeter att stuva in dessa på...

Kramar till alla röjande människor out there!

Pippi röjer...
http://www.youtube.com/watch?v=6uc4lBnnCS4

WOW!

Från morgonens frukostdiskussion:

"Men mamma, det är ju inte mycket blod i, man dödar vilddjur och lever i en fantasivärld".

"Jättemånga av mina kompisar har det."

Visst, jag köper det spännande, kreativa och fantasieggande konceptet men njet, något WOW-spel skaffas inte, det finns inte ens på kartan. Anledningen är inte bara att det är åldersgräns 12 på spelet.

Mina ganska oinsatta och oerfarna spelögon kan nämligen tycka att dessa gränser och siffror ibland känns lite mystiska; varför är det 16-årsgräns på NHL Hockey, till exempel? Kanske för att knytnävsslagen i rinken upplevs som en mer reell situation än exempelvis Harry Potters äventyr (vilka JAG tycker är lite läskiga)?

Nåväl, WOW kostar dessutom 125 kr per månad i abonnemangsavgift samt har instruktioner på ganska avancerad engelska.

Vid en närmare undersökning visar det sig också att direkt inga av kompisarna har spelet, det är deras äldre bröder...

Inser dock att det finns mycket skilda åsikter därute i verkligheten. Läste ett föräldraforum igår och inläggen där avslöjade att en del 6-åringar sitter och spelar exempelvis WOW medan 12-åringar förbjuds göra det. En pedagog uttalade också sina farhågor om att eleverna blir beroende och leker spelet på rasten.

Man har väl förvisso upplevt liknande absorberande fenomen tidigare, kan jag tycka. Ni minns kanske Tamagotchi, Donkey Kong, röda, vita rosen, indianer och vita...

Men som förälder måste man givetvis vara tydlig och sätta gränser. Det förstår sonen så väl och inser, ibland i tårar, att det är vi som avgör vad och hur länge han får spela.

Men WOW, here we come om några år. Med rätt ålder, mognad och förstånd är det säkert ett fantastiskt spel; med föräldrakontroll och heltidsanställd, vuxen personal som jobbar med det, dygnet runt.

Kramisar till alla (snart) fredagsfirare out there!

Åldersnoja...igen

Jag har blivit en av dem...

...som måste tänka efter på frågan hur gammal man är; som liksom måste räkna ut, "få se nu, när föddes jag..."

Med risk för att upprepa en gammal sliten fras, men jag fattar inte vart åren tagit vägen. Det slog mig igår att jag faktiskt inte ens är småbarnsmamma längre. Inte för att jag längtar tillbaka till den tiden men ändå. Men onekligen, visst var livet ganska lätt då, tycker man så här i efterhand.

Då när man nästan bara behövde tänka på bajs i blöjan, mat i magen, suss i vagnen samt FÖRSTÅS var den lilla/lille låg på tillväxtkurvan; ser det bra ut fru BVC-tant, har jag ammat duktigt eller...? Mina kids låg alltid under normalkurvan men verkar helt ok ändå, so far.

Nu handlar det mer om var de befinner sig på läs-och skrivkurvan; om målen nås, vad de vill bli när de blir stora (kanske liiite tidigt, men ändå), hur många aktiviteter man kan gå på samtidigt utan att det blir för stressigt...

Även om talesättet "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer" säkerligen stämmer, är det fantastiskt att se sina barn växa upp. Singstar med dottern är till exempel vansinnigt kul...

Fast man vill inte att de skall bli FÖR stora...

Om tio år är sonen myndig och tänk om man blir mormor/farmor då man är runt 50...Tanken svindlar i sin logiska orimlighet, men det har ju hänt förr. Pernilla Wahlgren blev mamma vid 22.

Näe, man får inte tänka så långt framåt; man måste försöka njuta mer av tiden just exakt ahora. När kidsen fortfarande vill krama och gosa (fast inte då klasskompisarna ser) och inte skäms ALLTFÖR mycket för sina föräldrar.

Gosiga kramar till alla er out there som har första arbetsdagen efter lovet bakom er!

Football mama

"Lycka till men huvudsaken är att man har kul".





Detta SÄGER man till sonen innan fotbollsturneringen.

Men vad GÖR man sedan; jo i extas skriker sig hes av repliker såsom "kom igen", "gå på lite, stå inte bara där", "uppåt nu"...!

Eller så pallar man helt enkelt inte trycket, utan parkerar sig i omklädningsrummet läsandes en bok (detta gjorde en nervös pappa idag)...

Nåväl, om det hela stannar vid peppningsförsök och normal coaching och inte övergår i någon fanatisk överdrift av någon förälder som på eget bevåg stakat ut proffskarriären för sin avkomma, då är väl läget ganska lugnt, eller hur?

Jag kan inte påstå att jag är en football lover precis, visst ser jag viktiga sverigematcher och kanske en och annan match spelandes av något spanskt lag (sonen håller lite på Spanien...) men mer är det inte.

Dock älskar jag den härliga gemenskaphetskänsla som finns i och omkring ett fotbollslag, det är vi mot världen liksom, i våra fina klubbkläder.

(Snart kommer även min lekamen prydas av en likadan klubboverall...)

Nu är det bara timmar kvar, tills klockan klämtar för en helt ordinär arbetsdag.

Och det är bara dottern som är sugen på att börja vardagen igen, hon är en dagis lover!

Kisses n´hugs!

Mera mål...
http://www.youtube.com/watch?v=g3nSCyPIP7E

Dagens äventyr...

Bad i jullovstider...

...är lika med hals som envist svider. Som tur är endast på maken och mig; sonen måste vara fit for fight, det är ju fotbollscup imorgon.

En stor del av dagen har jag spenderat tillsammans med Mini, min lilla bärbara. Tangentbordet envisas sedan en tid med att inte fungera. Vet inte riktigt om det har att göra med min insats som tekniker härom veckan då jag, efter konsultation per telefon samt instruktionsfilm på nätet, plockade isär och ihop hela datorn. Resultatet blev ändå bättre än innan, då datorn helt sonika hade lagt av. Efter min treatment gick den i alla fall igång, allt exklusive tangentbordet...

Dock blev resultatet idag nada! Den något arrogante expediten i första databutiken hänvisade mig till en annan sådan MED verkstad. Vi promenerade lydigt dit, men kammade hem noll. Verkstaden var typ bara på idéstadiet. Så datorn får skickas iväg på service...på onsdag. Helt omöjligt var det att lämna lilla maskinen direkt där och då.

Jag sä´r, jag sä´r...

Undrar stilla om julmyset är slut nu. Mycket här hemma talar ändå emot att så skulle vara fallet: underbar, obarrande gran, minst tio hushållsrullar med julmotiv, julgodis i varenda hörn, julgranskulor på vift ÖVERALLT, mysiga ljusslingor (som förvisso hänger framme all year round)...

Ha det så bra och kramar till alla er out there som njuter av sin sista jullovskväll, snyft....

Plask och smask

YES!!!





Dotterns badteckning...


En nästan ofantlig lycka infann sig då jag, trots allmänt förvaringskaos, faktiskt hittade dotterns rosa simpuffar från förra sommaren. Likt rosen på tårtan kunde jag nästan triumfartat placera dem överst i badtrunken.


Såväl valkar som orakade ben har trotsats och jag gav idag mig hän i badvågorna, vilka lite läskigt svallade upp now and then i äventyrsbadet. Min tanke från i somras om att skaffa mig en burkini kändes inte så aktuell . Betyder det att jag blivit vuxen nu eller måhända bara kroppsligt after- Christmas blasé?


Det är så skönt med simhallarnas omklädningsrum, tycker jag. Oavsett hur man ser ut och vilka komplex man än har, så bastas, tvagas och tvålas det, helt ogenerat, som Gud (eller vem det nu var) skapade en (nja, en och annan operation kanske har gjorts här och var men ändå...). Det är såå skönt!


Att sen dottern, varande en mycket pigg och vaken femåring, fäller en och annan kommentar om folks magar och bröst, DET är en annan sak...


Badvarma, nöjda och glada styrde lilla familjen sedan kosan direkt till några mycket goda vänner, för att där smörja kråset med god middag och MYCKET efterrätt (de har också massa julgodis kvar).


Kramar till alla njutare out there!

Havsmusik från en av mina absoluta favvofilmer!
http://www.youtube.com/watch?v=funaMAZOeYw

Stjärnkrig och praliner

Idag tar jag mig en pralindag.




En hel dag har jag helt, härligt och fullständigt själviskt totalignorerat den rena, men oinvikta tvätthög som nu nästan når taket; det totalt ostädade och osorterade förrådet i lägenheten som, tillsammans med sin lika ostädade släkting vindsförrådet, skulle blivit sådär alldeles proffsigt uppröjt och förträffligt inrett med smarta förvaringslösningar...puh!


Jag har istället sysselsatt mig med att ligga på divanen käkandes praliner, nja, snarare har jag uppkrupen i sängen jobbat på att äta upp de sista smulorna julgodis, för snart kör jag ju igång med min nya, sunda livsstil. Exakt datum och tid är inte riktigt bestämt ännu bara men mental förberedelse är alltid crucial vid stora, viktiga händelser...

Soffan går förresten knappast längre att sitta i, själva stoppningen dras hela tiden ut av de två pälsbeklädda varelserna, det ser nästan ut som om hela vardagsrummet är inklätt i någon slags vit låtsassnö...(Sedan länge är soffans riktiga tyg trasigt och ersatt av två överkast från Hemtex, visserligen snygga men lite upprivna, av kattklor...) Faktiskt har det småkollats lite på nya soffor idag, men inte IRL utan netwise.

Kidsen har fått sitt lystmäte ganska utan mig; dottern har fastklistrat följt alla öden och äventyr i High School Musical 2 (en försenad julklapp från farmor som kom med post idag); sonen lika begeistrad han, men då gällande filmen "Clone Wars" som han sett med två andra Star Wars -gillande kompisar...

Nu hör jag att de visst börjat agera Star Wars ... , skall nog gå och kolla in Skywalker och gänget...

Jag tillåter mig nog att vara lite så här pralinig ett tag till men dock är lovet oåterkallerligt snart till ända och så smått måste man börja ändra om vanor och tider, hua, hua...

Kramar till alla stjärnor out there!