Välkommen...

...till min nya blogg: blogg.mama.nu/charliesblogg/

Morning!

Jag bockar av, dag efter dag...

Så här i slutet av maj/början på juni känns det som om en dag innehåller ungefär lika många happenings som en MÅNAD i november.

Nja, skämt åsido, kanske inte riktigt, men ändå, mycket är det. Tyvärr blir det till slut så att man inte riktigt uppskattar alla roligheter, de blir bara en av alla bokningar i knökfulla almanackan.

Idag åker jag exempelvis i ilfart från jobbet till familjepicknicken med dotterns klass, filten får jag ta med i jobbtaxin och själva maten inhandlas på närmsta pizzerian. Detta skulle varit otänkbart till exempel då jag var mammaledig, då fixades minsann hemlagad picknickmat i parti och minut; men, men, prioritera/prioritera bort...Samtidigt skall maken lotsa sju killar till fotbollsträningen,men det är sådan logistik vi brottas med dagligen. Hemligheten ligger i att dela upp oss, så klart.

Veckan fortsätter i ungefär samma anda för att kulminera i helgen, där tre kalas, en match samt lite andra sociala aktiviteter, som ej är helt spikade , skall avverkas.

Benet då, tackar som frågar, det är ganska ok nu. Dock ej fullt återställt men det tar flera månader till. Nu kan jag dock gå upp o ner i trappor utan att hålla mig i ledstången, fast har jag för bråttom känns det lite instabilt o vingligt...

Och ibland har jag bråttom...till exempel nu då jag måste väcka familjen samt skynda mig till jobbet.

Hasta la vista!

En timme...

...med Sara bakom kameran.

Min dotter älskar att fota med min

mobilkamera; jämt och ständigt, med alla tänkbara och otänkbara ting som motiv.

Strax före lunchtid var vi ute på en kombinerad promenad (för min del) samt cykeltur (för hennes del) längs med en av alla underbara strandpromenader som finns nearby.

Diverse fotostrandhugg gjordes och dessa bilder (samt 35 till) blev resultatet, enjoy!

(Dock uppför sig tyvärr inte bilderna riktigt som jag vill här på bloggen, de byter plats hela tiden; den sida som publiceras stämmer inte alls med utkastsidan...)

Filmkåseri

Jag veeet, SATC 2 har fått urusel kritik.

Och visst, handlingen är en smula tunn och aningen spretig; men det spelar ingen roll, det är något magiskt med rullen, den framkallar en känsla av lyckligt välbefinnande.

Och vi som hade tagit oss till filmvisningen var liksom redan frälsta och vi visste att det inte var någon högintellektuell spis som skulle serveras.

Självklart gjorde kringarrangemanget sitt till. Tänk er en massansamling av tjejer/kvinnor, fnissiga och uppklädda, som tillfälligt övergivit sina hushållssysslor för en stunds ren och skär avkopplande verklighetsflykt. (Jodå, det slank in en ocn annan manlig besökare också, kanske någon nykär stackare..)

Syoss, en av filmens sponsorer, utlottning av goodiebags innehållande hårvårds-och makeupprodukter, slog rejält an på tjejsträngen, we are all united.

Det som förvånade oss i sällskapet var att det var så många unga tjejer i publiken. De måste ju ha ganska svårt att leva sig in i och förstå de nu lite äldre karaktärernas dilemman: Carrie, som upplever någon slags tristess i sitt tvååriga äktenskap, Charlotte, nu en utarbetad och ständigt trött småbarnsmor med behov av egentid, Miranda, som vanligt klok och vis men med manliga attitydproblem på jobbet och Samantha...är som Samantha brukar vara, nu med påtagliga klimakteriebesvär.

Men ändå, den för alltid genomgående röda tråden i SATC, att vänskapen är stark som betong, att den alltid står pall, att man ställer upp för varandra no matter what, man ger och man tar; har ju inget med ålder att göra.

Att sedan huvudkaraktärernas ganska vardagliga problem, där igenkänningsfaktorn är avsevärt hög, avhandlas i lyxiga och exotiska miljöer som New York och Abu Dhabi, gör ju liksom inget.

Jag har redan börjat skramla i abudabispargrisen, till nästa tjejresa. Ni hänger väl på???

Nu däremot, blir det till att krypa ur bubblan och ta tag i verkligheten just nu; tvättfix, städ samt kalaslämning.

KRAM

Melodikåseri

För första gången i min melodifestivalkarriär kände jag igår att mitt intresse faktiskt börjar svalna några grader. Och detta var INNAN omröstningen gick av stapeln.

Jag kom på mig själv med att fundera över det ganska horribla i att tävla i musik på det här sättet, främst för att det är så fullständigt olika musikstilar representerade. Det är ju inte som förut, då låtarna var mer likriktade eller då i varje fall både komponenter och artister härstammade från de länder de representerade samt sjöng på sitt hemspråk.

Det blev mer ett framhävande av det egna landet och den egna kulturen, på både gott och ont, men ruskigt kul hade man som åskådare. Nu får man gräva ganska djupt i släktleden hos vissa tävlanden, för att eventuellt hitta någon liten ättling från det land man tävlar för. Eller, förresten, härstammar vi inte alla från aporna, (eller var det från fem olika Homo arter)???

Frågan är om inte själva essensen börjar få en lite fadd smak nu, särskilt som vi inte tog oss till final.

Dock kom det inte som en chock för mig, eftersom Salem och Darin, faktiskt också Timoteij var mina favvos, men man hade ju lördagskvällsaktiviteten given...

Kanske man skulle kunna dela in tävlingen i spännande underkategorier, där låtar som är lika varandra tävlar i samma kategori. Sådana underavdelningar skulle kunna vara: låtar med folkloreinslag sjungna på egna språket/poplåtar/rocklåtar/ballader-you name it.

Jag menar, många andra musiktävlingar har ju sådana indelningar.

Eller så låter man det hela blir en gigantisk europeisk topplistetävling, på radio.

Fredagliga kramisar från mig

Ett bröllop och tusen festligheter...

Jag känner mig ganska prinsessbröllopsproppfull, gör inte ni det?
Överallt, i de mest kryptiska, oväntade sammanhang, smygs det in små påminnelser om det stundande eventet.

Dottern har nästan dagligen pratat om prinsesschokladen, den som ligger i de fina gröna askarna prydda med ett foto på Victoria och Daniel...Fast då hon vände och vred på en sådan på 7Eleven häromdagen blev hon lite besviken. Bilden på baksidan avslöjade att det inte alls är hennes favoritpraliner som gömmer sig i den.

I samma affär noterade jag också prinsessmazarinerna, med rosa glasyr och någon slags degspets runt. Två sådana och kaffe kostar 50 kr, ganska dyrt, tycker jag...

Stora möbelvaruhuset (IKEA) gör också vad de kan: Förgyller kanske en brödkorg i form av en prinsesskrona vårt frukostbord på landet snart?

Jag är absolut ingen motståndare till kungahuset och jag är uppriktigt sagt oerhört glad för Vickans och Daniels skull, de gifter sig av ren, skär och äkta kärlek. Och visst är det kul för dottern som verkligen får lov att frossa i prinsesseriet. Hon brukar faktiskt bläddra i tidningen Royal , mest för att beundra alla vackra klänningar, då vi besöker Konsum...

Men liiite väl överdrivet tycker jag allt att det är, det hela.

Fast såklart kommer vi uppmärksamma själva dagen D, 19 juni. Vi gör det genom att gå på en kombinerad inflyttningsfest/firande av värdparets tioåriga bröllopsdag, där TV:n har utlovats stå på "on" vid 15-tiden. Dresscoden är bröllopsklänning/sommarfin. Hm, måste nog låta motionscykeln gå på högvarv om jag skall åla mig i min älskade pistagegröna bröllopsskrud.

Men redan imorgon kommer jag känna mig i alla fall lite prinsesslik: Iklädd en av favoritklänningarna skall jag ut på tjejhäng. Utemiddag samt SATC-film står på fredagsmenyn. Dock blir det basketkängor a la Anna Bergendahl på fötterna...high heels är helt otänkbart lääänge till.

Hur GÅR det ikväll, förresten????Kommer vi till final???Jag är inte övertygad, tyvärr.

Redan ikväll blir det njutningar ,treorna på sonens skola bjuder föräldrar och syskon på trerättersmiddag. Emil fick med sig servitörsutstyrseln imorse, vit skjorta och finbyxor och han har avslöjat att de tränat ihärdigt på hur man serverar; dricka från höger och mat från vänster, eller var det tvärtom?

Torsdagskramar

Time flies

Tiden som sjukskrivet, handikappat "kolli" lärde mig ett och annat, bland annat att njuta så mycket mer av vad nuet har att erbjuda. Trots detta sitter jag ändå här en solig måndag och har småpanik över att tiden går så makalöst fort.

Och då menar jag inte enbart de här tokrushiga veckorna i maj/juni med betygssättning, diverse skolhappenings, grillsamkväm, picknickar..; nej, jag menar tiden i största allmänhet.

Det är nästan fullkomligt omöjligt att ta in att sonen börjar år 4 i höst och att dottern blir ettaklabbare. Men jag vet ju att åren går, de växer och deras skor är liksom hela tiden för små...

Samtidigt som det är skönt att de börjar ta eget ansvar, som att gå själva till skolan, få med sig rätt grejer i ryggan, göra läxan (efter en del påminnelser) så är det också ofantligt skrämmande; samtidigt som deras stigande ålder möjliggör en massa nya erfarenheter och happenings är det otroligt läskigt.

Plötsligt kan inte mina långa föräldraarmar skydda från allt ont här i världen och plötsligt inser jag att helt andra logiska beslut och sammanfattningar kan bildas i deras små kloka huvuden, allt eftersom deras referensram vidgas. (Ibland är de också ganska oförenliga med mina egna.)

Småbarnsåren, då livet mestadels snurrade kring "mat och sov-klockan" uppblandat med en del svettiga trotsutbrottsepisoder, ter sig idag som ganska enkla och av mer basal karaktär. Fast jag vet att jag höll på att oroa ihjäl mig just där och just då, då det begav sig, det var ju mitt liv at that very moment.

Undrar om det är så jag kommer tänka sen, då jag har tonårsförälderkostymen på; kommer jag se tillbaka på mitt liv runt år 2010 och småsuckande tänka: "vad lätt och basalt livet tedde sig då..." eller?

Vem vet? Känner inte riktigt heller för att noja och grotta ner mig mer idag, det får räcka så här. Nu kallar andra plikter, av mer praktisk natur; först skall jag fixa matsäck till sonen och knalla iväg med den till skolan, han måste få något i magen innan fotbollsträningen ikväll.

Och just det, sen måste jag fixa nya skor till lillplutten och lillpluttan också...

KRAM