Packpaus

Aldrig har min privata fjällpackning varit så minimal storleksmässigt; det är mest myskläder och diverse sjukgympeprylar som slunkit ner i bagen.

Annat är det med dotras, hennes väska är överfull, av otaliga finkläder och leksaker...hon har packat helt solo. I packningsivern tog hon sig an även storebrors väska, inte honom emot.

Jag hoppar omkring här hemma och bidrar så mycket jag kan; likt en mullvad tillverkar jag små högar här och var, av saker som skall med.

Det är frustrerande att inte fungera normalt i kroppen, att inte kunna bära med sig mer än småsaker i axelremsväskan som är min lilla följeslagare.
Rubriker som "Kom igång 2010", "Beach 2010" slår mig hånfullt i ansiktet...

Dock är det inte bara att slänga kryckorna sen, om tio veckor, nej, det blir en långsam process att börja gå igen. Denna upplysning från sjukgymnasten igår hade jag väl förstått innebörden av själv, men det blev extra uppenbart då.

Jag undrar hur högerbenet kommer se ut efter fullgången benskenetid. Eftersom jag numera måste ta av ortosen vid en del övningar, blir jag bryskt påmind om vilket litet skämt till ben det redan förvandlats till. Var är mina muskkler?????????????????????????

Men what the, det är ju bara att bocka av dagarna som passerar, sätta kryss i almanackan liksom, och många kryss blir det...

Nu får jag en stund för mig själv då kidsen leker hos kompisar och maken spatserat iväg för att göra en massa ärenden, bland annat lämna Sally på inackordering. Det är "Arken Zoo" ,Kungsholmen, som för 45 kronor per dygn erbjuder henne plats i bur, mat, vatten och kel. Katterna tar underbara, oumbärliga nästangrannen Kathrine hand om, thank you!

Nu skall jag krycka ut i köket o hämta minitermosen med coffee!

Glad lördag på er alla!

Fredagstankar

Barmark, barmark, kom till mig...

Då jag blickar ut genom fönstret konstaterar jag att man faktiskt börjar ana trottoarens stenplattor; så yes, är våren på väg nu?

Min önskan är att då vi kommer hem från fjällen skall all snö vara borta, totalt eliminerad, vill inte ha mer av isfläckar, snöras, istappar...

I eftermiddag måste jag dock ge mig ut igen, till sjukgymnasten, för fler övningar jag kan ta med mig till Sälen. Jag har ju inte så mycket annat att ta mig för när de andra skidar, förutom att läsa och så, men jag är en rastlös själ, kan jag lova.

Även om det känns lite svajigt, med förkyld och halt undertecknad, förkyld make, dotter som var magsjuk igår, så tror jag fjällveckan gör mig gott. Det är så skönt att byta miljö och att få umgås med en av mina allra bästa väninnor och hennes man och tre kids. Och för Niklas blir det rena avlastningen, nu slipper han ju laga all mat hela tiden, vi delar fifty- fifty.

Avslutningsvis måste jag ändå säga att Trolltider, från 1979, nog är den bästaste julkalendern. Dottern, som är lite småhängig och hemma även idag, tittar på den på DVD. Helt underbar; hallå i örat, det är Kotte...

Ha en härlig fredag nu, gott folk!

Kram

Sjukt läge

Mycket talar för en fjällresa med frågetecken:
1, Mitt ben, eller rättare sagt, min högra fot, blir illblå efter två minuter utan högläge.
2, Icke handikappanpassad stuga, kanske finns där till och med ishala trappor vid entrédörren (måste ringa och kolla)?
3, Två stycken magsjuka kids, varav dottern kaskadkräktes för en liten stund sedan.
4, Maken, tillika the driver of the car, känner sig hängig...

Men detta talar för en resa utan sådana:
1, Kanske kan vi ha passagerarframsätet i liggläge med mitt ben ovanför handskfacket?
2, Jag får kanske bli buren ut och in i stugan.
3, Magsjuka går välan över på några dagar?!?
4, Oftast är maken hängig någon dag och sedan är det över.

Dessutom har vi gjort något vi talat om i åratal, inhandlat en takbox ; så nu slipper vi alltså ducka för en massa skidor och stavar inuti bilutrymmet.

Just det, en bärbar dator som liksom funkagerar, är också inhandlad. Fast just nu vill inte luckan för DVD-och CD-skivor riktigt öppnas...

Ja, ja he who lives will see...

Kramisar från mig!

Kidsen!

Mina underbara ungar.... Har precis avnjutit en lunch som Emil ordnade helt själv. Man fick välja från en mangameny, som man då läste bakifrån. Mitt val föll på tonfisk, pastasallad samt kaffe med mörk nougat till efterrätt. Så klart serverade sonen delikatesserna iklädd vit skjorta och svarta byxor, som en äkta servitör.

Sara drog också sitt husliga strå till stacken, hon dammsög barnrummet, med lite guidning från mig. Hon var dock inte iklädd någon traditionell städmundering utan helt sonika sitt lucialinne...

I eftermiddag kommer efterlängtat besök i form av syster med familj och lyxigt nog har de med fika, jippie!

Söndagskramar till er alla!

Hello

Shakin´Lotta här...och jag går INTE ut om jag inte behöver, det säger jag bara.

Med det fungerande benet likt jelly hoppade jag, i en hastighet långt ifrån speed of light, de få metrarna mellan hem-bil-sjukhus-bil-hem tidigare idag och det var NADA kul. Full koncentration på varje hopp, varje krycktag, inte trilla, inte slira, inte glida...

Den undermåliga isröjningen utanför St Görans entré, samt även den obefintliga borttagningen av den halkbana smält snö bildat inomhus, tvingade mig fram till infodisken för en ganska aggressiv undran över vilket j-a företag som bar ansvaret för städ-och röjningen. Jag var inte den första som frågade och tydligen skickades det klagomål till Tylemarks (eller ngt likn), varje dag; så ett till idag då, från mig.

Jag har visst börjat bli en sån där gnällkärring, som klagar över ditten och dutten och som sitter hemma och pratar med katterna hela dagarna...

Min härliga sjukgymnast Lotta, som lyssnar på allt mitt pladder och min oro, tyckte jag gjort min sjukgympaläxa bra och snart skall jag köra ett pass igen.

Till middag ikväll svänger maken ihop en mysig fredagstacodinner och jag kommer njuta av den med benet i högläge, framför TV:n. Eventuellt golvspill slickar katterna upp sen (tyvärr står inte dammtussar eller sallysågspån på deras meny)...

KRAAAAAAAAAAAAAM

Diverse utmaningar

Sakta, sakta börjar jag känna igen mig själv igen...

Panikångesten börjar lägga sig och jag har sovit gott i två nätter, yes!

Mycket av min tid upptas av små praktiska bestyr som tar timmevis i anspråk. Jag funderar i nuläget på hur jag skall bära mig åt då jag skall ta mig ut imorgon, som Bambi på hal is. Så kallade iskronor till kryckorna har jag, men även broddar, eller en brodd för jag kan p g a benskenan bara ha en sko, måste införskaffas.

Fast den får man ej ha inomhus; då blir det halt...Hm, hur får jag då lite geschwint på och av mig den då jag inte får stödja på det andra benet? Skall jag bära med mig en liten campingstol kanske? Köpa en sådan där asnice trekkingrygga med tillhörande flaschig stol, fast ganska instabila är ju de. Livet är fullt av intressanta möjligheter...

För att tänka på annat antar jag älskade Jossans utmaning att lista upp sju saker ni inte redan vet om mig:

1, Jag är nästan inte kontaktbar innan jag fått mitt morgonkaffe, med mycket mjölk.

2, Förut var jag ganska negativt inställd till marsvin men det var innan Sally kom till oss. Nu sitter hon allt som oftast i mitt knä.

3, Min största last, förutom kaffet, är mörk choklad. Det äter jag så gott som dagligen.

4, Fram tills jag var runt åtta år hade jag blå ögon, sedan blev de gröna. Det är faktiskt sant, bara att ta fram gamla kort för bevis (mamma tror mig nämligen inte...)

5, Jag fick en utmärkelse av min lokala tennisklubb en gång, för att jag var den som tränat flitigast under sommartennisskolan...d v s dykt upp på flest antal träningar.

6, I normala, tvåbenta, fall plockar jag och röjer dagligen hemma i lägenheten. Nu låter jag allt förfalla till någon gång sen, senare...

7, Jag kan räkna mina allra bästa väninnor på ena handens fingrar...

Ja, that´s all!

Ni som läser min blogg och som vill och kan kommentera era sju hemligheter är SÅ välkomna!

Torsdagskramisar till er alla!

Glad alla hjärtans dag på er alla!

Då den övriga delen av familjen är på kalas respektive handbollsmatch myser jag i sängen med dagens DN samt Molly, spinnandets okrönta drottning; hon gillar verkligen att ha stormatte hemma lite mera.

Reportaget "När ett litet hjärta slutar slå", om hjärtsjuke Erik och hans enorma livskamp på lånad tid, fick mig att börja storgråta, se mina egna problem ur ett helt annat perspektiv samt inse hur oerhört skört livet faktiskt är. Kanske något att läsa för alla som kritiserar det så kallade skidskyttefiaskot igår?!?

Annars händer det inte så megamycket idag, har två pass sjukgymnastikövningar kvar och det gör lite aj, aj. Kladdkaka med jordgubbar och grädde vet jag att maken har fixat till eftermiddagsfikat, sonen skvallrade...

Gillade förresten verkligen Pauline och hennes låt Sucker for love igår, samt även godingen Saade med sin Manboy, lite Mums Mums-plagiat, men vadå, det går ju hem...

KRAM!