Påsklovsfunderingar

"Det gick inget bra, fy vad dåligt jag spelade, vi var inte bäst-vi sög"

Besvikelsen gick inte att ta miste på då sonens basketlag ganska så kapitalt förlorade första matchen i turneringen...

Men huvudsaken är ju att man kämpar, eller hur, och det gjorde de verkligen, I can tell. Svetten sprutade och alla gjorde sitt allra yttersta mot ett motståndarlag där medlemmarna var ungefär två huvuden högre, sonen kortast av alla på plan...

Visst förstår man den, i många sammanhang sporrande, vinnarinstinkten men vad hände med spelandet för glädjens och lustens skull?

I låg ålder talas alltsom oftast, i sportsammanhang och i tusen andra sammanhang, om "talanger", "hon/han kan verkligen bli något". Det är utvecklingslag hit och musiksatsningar dit...

I skolan jämförs det hej vilt bland kamraterna, om allt som går att jämföras med, ibland till och med legitimerat av lärare. Man vill vara bäst, ligga först, ha coolast grejer, annars är man en loser.

Jag skall inte linda in min egen barndom i någon rosa bomull för tävlingar och jämförelser förekom även då. Varför skrev jag annars, som en liten tvåaklabbare, av facit i matteboken, var det för att jag accepterade att jag var urusel i matte, låg sist i matteboken och förstod att jag måste få utvecklas i min egen snigeltakt?

Men hur förklarar man för alltmer medvetna barn att de duger som de är, att man inte behöver vara bäst för att räknas, att man inte behöver börja satsa då man bara är åtta år gammal...

Ha det så bra alla måndagslirare out there!