Tur i oturen, kanske?

"Mååååste du också vara hemma, idag igen???" Ja, dessa trevliga ord brukar normalt komma från min mun på onsdagarna, d v s mina lediga/jobba- hemma dagar. Mottagaren är min käre make som råkar ha sitt kontor hemmavid, fortfarande.

Det blir lite kämpigt ibland: För det första måste jag utföra en del datajobb och behöver vara uppkopplad . Det är bara det att vårt lilla trådlösa system inte alltid/väldigt sällan, klarar av att två datorer är igång samtidigt.

För det andra yr jag runt som ett yrväder halva morgonen och plockar, röjer upp och fixar. Maken blir yr i huvudet då jag sveper omkring och han tycker också att jag för en ganska så "bullrig" tillvaro (?)Nu är det så att jag inte KAN jobba eller överhuvudtaget existera om jag inte får göra iordning, i alla fall litegrann...

Fast idag, idag råder ett helt annat läge, utanför det normala. Här utförs inget plock eller röj, här bullras det nada. Jag är hängig med halsont, ömmande kropp och med bihålor som börjar göra sig påminda.

Och jag UPPSKATTAR makens hemmajobbande närvaro. Just nu är han exempelvis ute och handlar Yakiniku, det enda jag är sugen på. Och jag tyckte han nämnde något om någon chokladpralin till efterrätt...

Kramisar

Småsegt läge

Jaha, så har en liten höstförkylning brutit ut...Där fick man för att man var ute och svirade i goda kollegors lag i fredags kväll.

Svidig hals och näsa samt en ömmande kropp gör mig seeeeg, på dåligt humör och med absolut inget tålamod eller överseende med någonting, någonstans.

Och varför har jag förresten så företagsamma kids? Igår uppvisade sonen en ny frisyr, designad och klippt av...honom själv. En liten lugg fixades till så där i all hast mellan skola och fotbollsträning. Fast helt nöjd kanske han ändå inte blev, eftersom han körde ett långpass framför spegeln imorse då han likosm vattenkammade "in" luggen i resten av lintottshåret...Ja, ja, det blir frissan efter plugget på torsdag; mitt spinningpass tillsammans med en mycket hurtig kollega är ändå inställt pga mitt tillstånd.

Och dottern: Imorse skulle hon prompt cykla till skolan, trots att jag påminde om att hela proceduren med cykelframtagning, fix med det assega stödet osv skulle ta en MASSA extratid i anspråk. Snabb som en vessla rusade hon ut före mig och förberedde det lilla äventyret.

Mina onda aningar blev besannade: I tunneln, som vi var tvungna att "gena" genom pga tidsbrist, råkade lillpluttan tappa cykeln i en trappa. Den gled av barnvagnsskenan som hon drog den på och bumpade nerför i en ganska så hög hastighet. Så, nu står köp samt montering av en styck pedal på den redan ganska långa what-to-do listan.

Jag sär, jag sär...

Men, men nu tittar solen i alla fall fram genom fönstret och förresten så har jag bokat in en massa trevligheter framöver, några ljus i höstmörkret så där. Måste bara bli kurant igen!

Kramar

Ljust depp...

Tidig morgon, regnet smattrar ivrigt och lite uppfordrande på fönsterrutan: "Gå upp nu"! "Ja, ja, bara vila en liten nanosekund till..." Det är alldeles kylkallt i sovrummet, kanske beror det på att jag envist vägrar att stänga vädringsfönstret under natten, brr!!! Jag vill på något sätt inte erkänna att det faktiskt råder murrigt höstläge nu, sommaren är long gone, det märks tyvärr alltför väl både fysiskt och psykiskt. Var är de solvarma rosékvällarna då livet tedde sig så lätt och glatt, no worries at all och "det tar vi imorn..."???

Men med en spinnande varm liten kattkropp, i form av Molly, på magen är det helt möjligt att slumra lite till...

"Rise n´shine", så klart är man tvungen att hoppa upp, ta tag i dagen, även denna "min dag" då jag är ledig. Ledig och ledig ja, det är ganska sällan jag är just det. Jobbet kräver sitt och resten av dagen går åt till alldeles urtrista vardagssysslor, som inte alltid hinns med de övriga dagarna.

Tankar om att gå på roliga, utvecklande, utmanande kurser finns där hela tiden men ännu har jag inte kommit till skott och hushållsbestyren tar liksom över.

Dock är det oerhört skönt att kunna ta dagen lite i sin egen takt, kunna sitta hemma i myshörnet och jobba eller dra till närbiblioteket och lyxa till det, kanske med en fika för billig penning i det nyrenoverade kaféet?

Just det, ännu ett ljus i mörkret måste jag berätta om: Jag har känt en enorm tristess och ett riktigt motstånd inför matlagningen nu i höst. Det är inte själva tillverkningen av middagar med mera i sig som är jobbigt utan det är att komma på vad man skall ha, rota i receptpärmar och kokböcker, BLÄÄÄ!

Maken beställde en provpåse på mataffären.se; Coops eget konkurrensalternativ till vimlet av alla de kassar med hemlevererad mat och recept som numera finns out there. Fast här kan man även beställa hem "vanliga" matvaror samtidigt, sååå bra! Och maträtterna känns något mer familjeanpassade än de linssoppor med mera som var i Linas matkasse, som vi tidigare provat. Det är lite mer av falukorv-och makaronerstuket i Coops; fast goda varianter på falukorv och makaroner och mycket grönsaker och ekologiskt! Rekommenderas!

Nähä, nu skall jag bege mig ut på promenad i mina nyinköpta, knallröda gummistövlar och andas in hösten...

KRAM

Skadeläge

Det finns samtal man inte vill få, typ: "din dotter har ramlat från räckställningen med huvudet före, du eller din man bör nog komma och hämta henne".

Alldeles lägligt, två minuter före sista lektionen i fredags fick jag i alla fall ovanstående samtal från fritidsfröken. Man hinner tänka många tankar under den timme det faktiskt tar mig att komma till dotterns fritids från jobbet: Hur i sjutton kommer hon se ut? Har hon tuppat av (fast det visste jag att hon inte hade eftersom jag pratat med henne flera gånger i mobilen under min till synes oändligt lååååånga resa)Blir det en fredagskväll på Astrid Lindgrens? Eller tvingas vi rentav övernatta där?

Och varför hade ungen hängt i räckställningen IGEN? Bara två dagar tidigare skadade hon ryggen i samma olycksaliga "leksak".

Dock var det inte så farligt trots allt, mina värsta farhågor blev inte besannade, thank God!. En rejäl svullnad, en liten blåtira samt ett skrapsår, allt lokaliserat till högra ögat och tinningen. En lugn eftermiddag med en tröstbarbiefilm, lite fredagsgodis och sen var det ganska så bra igen.

Sonen avslöjade, sådär lite i i förtroende, att: "Mamma, vet du, varenda gång jag har lektion och tittar ut genom fönstret då Sara har rast, så hänger hon där, högst upp i räckställningen".

Hm, varför tittar plutten ut genom fönstret under lektionstid för det första; han skall väl vara helt försänkt i kunskapens böcker och absorberad av klassrumsverksamheten?

För det andra, kan man ställa dit en räckvakt, som förhindrar dottern från att kliva upp där igen? Hon verkar ju ganska orädd, min lilla älskade unge!

Liknar hon förresten inte någon jag känner, någon jag känner väldigt väl, för att inte säga alldeles otroligt väl...Jodå, visst ser jag mig själv i henne, som den orädda pojkflickan jag var i sjuårsåldern, hängandes i alla trädgrenar som fanns, springandes, snubblandes på alla möjliga och omöjliga ställen.

Men vad sjutton; nu kommer sonen hem från fotbollsträningen med en "stukad fot". Jag tror jag smäller av!!!!

(Han kan stödja på den i alla fall, då är den är nog inte helt stukad, kanske halvt???)

Vad bra, då är det befogat att sitta ner, ta det lugnt och göra läxor, länge, länge...

Kramar från mig

Att ta eller inte ta...

Att ta eget ansvar; hur lär man kidsen det? Kanske genom att faktiskt låta dem ta just eget ansvar, för läxläsning, packning av skolväska, träningstrunken etc. Att inte påminna eller lägga sig i.

Det kanske var denna coola inställning som gjorde att sonens "mellis-innan-fotbollen" vare sig blev tillverkat eller nerpackat imorse. Nämen oj då, läxböckerna följde visst inte med sonen hem idag heller, "det får du ordna imorn"beordrades han därför. Så istället för att dra hem direkt efter heldagsäventyret på Skansen ska han pallra sig iväg till skolan och hämta hem materialet.

Det roliga är att min käre make tror att ungarna packar ner sina idrottskläder, tar hem sina små läxor med mera helt av sig själva, att de så att säga är självgående utan behov av påminnelser och tjat. Han har liksom missat att det finns en person i familjen som är projektledare, som ser till att alla vimsiga trådar hålls ihop, någorlunda, och det är så klart moi!

Maken är duktig och klarar av att hålla koll på något lite då och då. Och visst, han har heeela ansvaret för fotbollsträningen, ähum. Konstigt att han ibland missar att kidsens fötter växer otroligt fort under sommaren, så fort att de måste ha nya fotbollsskor direkt då höstsäsongen startar. Och trots att han får samma veckomail från skolan som jag så har han mycket sällan koll på ungarnas läxor och uppgifter. Men visst, "de klarar ju allt själva".

Fast dottern är faktiskt otroligt duktig på att reda sig själv, hon förbereder, packar ner och lägger t ex fram sina kläder kvällen innan, skönt! Sonen, ja, han hittar hela tiden på så mycket annat som är tusen gånger mer intressant än att hålla koll på läxor hit och matsäck dit. Nu är det exempelvis försäljning av jultidningar som gäller. Efter att i tabellform ha jämfört fem olika jultidningsförlag, eller rättare sagt de premier man kan komma upp i hos de olika konkurrenterna, bestämde han sig för att satsa på ett.

Han har mycket väl satt sig in i utbudet och provade också ut sin lilla reklamjingel på mig innan han gav sig iväg ut på försäljning. Tror att han inledde det hela med att berätta att han säljer samlingsboxen av "komedin, visst heter det komedi mamma?" Solsidan (hans egen favorit).

Men ikväll blir det ingen försäljning, det blev straffet för att han glömt läxböckerna i plugget. Och i hallen står gympaväskan och småmöglar, ouppackad; i badrummet har benskydden funnit sin viloplats på tvättmaskinen sedan i måndags-eget ansvar, eller hur?

Fast i kylskåpet tronar en matsäckspåse färdigfixad och klar och bara väntar på morgondagens äventyr...

Trevlig onsdagskväll på er!A

Söndagsgnäll

Vad jag njöt imorse när jag tidigt, nåja för att vara en söndag, gav mig ut på en härlig powerwalk. Trodde att det skulle vara glest i "spåret" men verkligen inte, det var många med mig som dragit på sig träningskläderna och kämpade sig fram.

Jag har sagt det förut men jag säger det igen: Mitt favoritpromenadstråk är verkligen breathtaking, det är sååå vackert längs vattnet. Idag var det flera båtar som låg och småputtrade därute på böljan, några äldre gubbar fiskade, värsta "Old Man and The Sea"...Det enda som störde idyllen var en stor, fet, död råtta som närapå blev nertrampad av undertecknad, hua...

Som inflyttad stockholmsbo har jag genom åren fått försvara att vi bor i Stockholms innerstad, ja MED två småbarn, som numera inte är några småttingar längre.

Trångsynta människor som på fullt allvar tror att Stockholm=Drottninggatan (mitt hatställe). Så fel, så fel, man skulle vilja dra med dessa stackare ut på mina rundor och visa allt vackert och "lantligt" som faktiskt ligger på promenadavstånd från vår bostad; visa hästen Nicke, med de jättegula tänderna, fåren, grisarna och alla andra djuren på 4H-gården. Visa alla fiskeställen, alla lummiga parker och små skogsdungar som är "lungorna" här.

En bekant, som också är kungsholmsbo berättade häromdagen att en kompis till henne på fullt allvar trodde att det inte fanns några fotbollsplaner här i stan, que???Denna människa blir nog svimfärdig om man skulle avslöja att vi har en jättefin sandstrand med tillhörande bad inom femton minuters walking distance (i kidsens promenadtakt).

Anledningen till att jag tar upp detta negiga denna underbara söndag är att jag i veckan råkade träffa på en gammal bekanting på tunnelbanan som just undrade om vi fortfarande höll till i stenöknen. Som vanligt fick jag hålla ett litet försvarstal: "Vi har ju vårt lantställe du vet, 3000 kvm gräsmatta, utedass, sjöutsikt".

Rejält arg på mig själv blev jag efteråt, varför skall jag alltid behöva ursäkta vårt val av boende? Varför kan jag inte bara möta sådan här kritik med att helt frankt erkänna att jag älskar vår lägenhet på underbara Kungsholmen, jag älskar närheten till allt, även om vi inte direkt varit överrepresenterade på restaurangerna och pubarna de senaste åren, men vadå, kidsen blir ju bara äldre och äldre. Och nart går de på gymnasiet tillsammans med en massa ungdomar från ..."landet".

Så, skönt det var att lätta lite på trycket! Nu skall jag börja med eftermiddagsbaket, älskade syster med familj kommer på fika och middag strax!

Söndagskramar från mig