Gunde och jag

Nyss var jag sisådär en åtta år igen...och spårets drottning.

Med vindens hastighet, nåja, med mina egna ögon mätt, for jag fram genom skogen längs det underbara längdspåret Platten. Vad brydde jag mig om att tekniken kändes lite ringrostig, jag lade överhuvudtaget alla stilistiska krav och andra liknande ambitioner helt åt sidan. JAG tog mig fram i MIN takt och på MITT sätt.

Det finns överhuvudtaget otroligt många åkstilar i längdspåret; man kan snigla sig fram och liksom släpa stavarna runt sig, man kan hurtigt, nästan småflygande, ånga sig fram och man kan skejta sig fram och då ta upp hela spåret med omnejd.

Jag mindes vintrarna från förr, som på något sätt alltid var fulla av maränglik, fluffig snö. Jag mindes turerna längs skidspåret i Södraskogen; max några kilometer långa men alltid med en rejäl matsäck i ryggan.

Nu har det druckits varm choklad med vispgrädde i stugan, uppskattat av kidsen som nu vilar ut efter en hel dags utförsåkande. De äldsta har nu också blivit hooked on snowboard och dess ädla konst...

Underbara skidhälsningar till alla er out there!