Time flies!

Det är obegripligt hur fort tiden går och det som kändes som en oändlig ocean av tid har nu mer formen av en liten, ynka rännil. För hur vi än vrider och vänder på det så är det snart dags att ta avsked av Zanzibar, av Tanzania, av vår on tour 2012, av vår lilla afrikanska smakportion!

Imorgon tar vi återigen inrikesflyget Precision till Dar es Salam, där vi stannar en natt på ett strandhotell för att på tisdag sätta oss på British Airways morgonflyg mot London och därefter ta resans sista och sjunde flyg hem till Svedala.

Sammanfattningsvis var kombon äventyrsspäckad safari och mer sol (nja, ingen solar egentligen här men någon stråle har ju oundviklingen träffat vår bleka hud)-och badbetonad zanzibarvistelse perfekt! Att vi sedan fick något som kan karaktäriseras som total safarijackpot var såklart en ren och skär lyckträff; vi befann oss på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. Vi hade birollerna, de vilda djuren huvudrollerna, i den actionfyllda, och stundtals även grymt blodiga, filmen om the wilderness.

Som redan nämnts så hade maken från början tänkt att vi skulle bo på flera ställen här på Zanzibar, men jag bromsade honom lite där och tyckte att det räckte med att bo på fyra lodger på fem dagar under safarin och att vi kunde coola ner lite på ön. Men eftersom det är så lätt att vara efterklok är det bara att inse att ja, vi skulle följt hans ursprungliga ide; för det blev lite långtråkigt att bo på samma resort hela tiden, man har liksom ätit sig igenom menyn  gång på gång och man känner varenda en i personalen. Fatima till exempel, hon står här bredvid och skriver sin femte lapp om att hon vill komma och bo hos oss i Sverige. Hon hade nära till tårarna då hon nyss insåg att det är imorgon vi ger oss av….Fast att kela med lilla bengalkattungen Sweet baby, det får kidsen ALDRIG nog av....

Det är underbart att semestra i Tanzania/Zanzibar, allt är sååå äkta, så härligt shabby chic, så orört och här har man inte fastnat i massturismens ibland hänsynslöst trista klor. Vi har hittills inte haft något enda litet problem med transporter, såsom inställda flyg, taxibilar som inte dyker upp etc och ALLA människor vi kommit i kontakt med har varit så hjälpsamma..Jalfi till exempel, han håller till nere i byn Kizimkazi och roddar med båtutflykter samt hjälper sin syster som driver den lilla ruckliga affären.


Häromdagen tog han med oss på den oförglömliga utflykten Blue Safari och nu idag stack han, Emil och Niklas iväg på djuphavsfiske kl 06.00 sharp och fångst var guaranteed, annars money back (ja, ja, kanske en del av dem i alla fall…). Glädjande nog blev det fångst, Emil och Niklas drog upp en dorado på 5 kg och ikväll kommer vi få den tillagad åt oss samt serverad ute på hotellpiren. Kökschefen kom själv ner till stranden och hämstade havsvidundret för leverans till köket.

Igår for vi på en heldagsutflykt till Paje, en lite större ort på östsidan, och det är kite surfarnas eget paradis. Där tog vi både drinkar samt träffade också denna resas allra första strandförsäljare, två massajer som sålde pärlsmycken. Givetvis handlade och prutade vi så det stod härliga till!
Jag kan inte säga att jag har någon som helst hemlängtan, som kidsen faktiskt har. Möjligtvis att jag längtar lite efter fil och yoghurt, som inte finns att få tag på här, ty här är maten all African!

För de som skulle vara intresserade av en liknande resa som vår finns det en oändlig mängd arrangörer att välja mellan och efter gedigen research föll vårt val slutligen på Lejonresor. Vi bokade flygresan tur o retur Sverige- Dar es Salam själva (och kunde då utnyttja en hel massa poäng vi hade via våra British Airways visakort), allt därutöver, såsom safari, boenden under safarin, transporter, boende på Zanzibar, ordnade alltså Lejonresor. De har kontaktpersoner på plats överallt och de är noga med utvärdering och uppföljning av sina äventyr.

Jag har förresten börjat kika på ett annat spännande koncept som Lejonresor arrangerar, s k “prova på-/utvärderingsresor”. Detta innebär att man mot ett reducerat pris får flyga till spännande och exotiska destinationer såsom exempelvis Madagaskar men då ingår visst “arbete” också. Detta arbete kan innebära  utvärdering av olika hotell, utflyktsmål med mera.

Men det, gott folk, blir en helt annan blogg…

Kramisar från mig och vi ses!

Chill out!

Hejsan igen! 


Sitter i baren och smuttar på underbar passionfruktsjuice, vår absoluta favvojuicesort; sämst tycker vi om vattenmelonvarianten, smakar som klistret på brevkuvert enligt mig; kidsen jämför smaken  med hur en bärfis luktar...

Vi har softischläge idag, d v s vi håller till enbart på resorten. Kidsen och maken har, enormt insmorda, promenerat iväg på en liten tur. De ska leta fisk som sägs finnas i gropar vid stranden då lågvattnet precis börjat. Blir det någon fångst har vi blivit lovade tillredning här på Dolphin.Det är sååååå varmt här nu, skulle uppskatta att det mitt i solen är närmare 40 grader dallrande afrikansk hetta. Så att sitta och direkt sola är något man bara inte gör och då man inte kastar sig i havet eller poolen är det skuggläge som är det enda absolut tänkbara för oss ljushylta.

Känslan är nästan att hela området; baren, restaurangen, stranden, poolen, är vårt eget privata paradis och vi blir fullt uppassade av den otroligt gulliga och tjänstvilliga personalen. Här är också så safe det bara kan bli, överallt patrullerar massajer och häromdagen då jag sprang lite på den minimala stranden blev jag betittad av inte mindre än åtta par massajögon. En tanke som slagit mig är att det nästan enbart är här på hotellet vi ser de inhemska kvinnorna och här är de också slöjlösa. Överallt annars där man syns och verkar i det offentliga är det oftast enbart männen som är synliga; storstadsmetropolen Stonetown dock något undantagen men där råder islam light.

 Exakt då man sätter fötterna utanför hotellet bumpar man in i bybornas privata liv med bananodlingar, kofösning med mera och imorse tog maken och jag en liten joggingtur för att försöka utforska en hittills okänd väg söderut som vi spottat på en karta,  vi hittade den dock inte live. Det var bara att fetglömma att avverka de sedvanliga 60 minutrarna, 30 min kändes helt good enough då temperaturen aldrig understiger 28 grader. Eftersvettningen var enoooorm och svimkänslan gjorde sig lite påmind.



Igår åkte vi med två lokala beach boys på heldagsutflykten Blue safari och det blev en oförglömlig upplevelse. Vi bjöds på fantastisk snorkling, och simmade omkring som i ett saltvattenakvarium.

Vi stannade till på en sandbank mitt ute i Indiska Oceanen, där det sattes upp solskydd och grill. Menyn bestod av pinfärsk tonfisk, calamares och squid med tillbehör som kokade gröna bananersamt ettunderbart chapatibröd gjort på något specialmjöl och solrososolja. Detta var ett  mycket uppskattat avbrott 
                                                     från resortens meny, vilken vi tröttnat
                                                     på aningens.

På hemvägen blev vi rejält shaken då det var högvatten och lätt storm, men  bepansrade med cykloper minskade vi antalet svidande saltvattendroppar eyewise.. Dock sätter sju timmar ute på havet sina brända spår, trots konstant smörjande och åter smörjande med solfaktor 50 samt skyddande kläder blev jag totalt uppbränd på ryggen; därav skjortläge och inomhusvistelse för undertecknad idag.


  Förutom relax står på dagens agenda att planera utflykt imorgon. Vi försökte faktiskt igår, via mailkonversation med vår kontakt på Lejonresor, att få byta boende och då få se någon annan del av ön. Det är ett kostsamt äventyr att ta sig runt med taxi och de lokala bussarna dala-dala är ett något opålitligt färdmedel. Då svaret blev nekande kunde vi emellertid få en utflykt gratis. Alternativen är bl a djuphavsfiske (big hurray från Emil), besök på kryddodling (Zanzibar kallas the Spice Island), heldagsutflykt till östra sidan eller en tur till Stonetown igen. He who lives will see vad det blir.Nu skall jag, i sällskap av “Igelkottens elegans”, gå och sätta/lägga mig på en av divanerna som tillhör vår övervåning
(se foto ovan till höger) innan det är dags för fyrarätterslunchen.













Ha det så gott alla fredagslirare!

Zanzibar calling!

Zanzibar calling!

Karibu? (Hur mår ni?)
Gömmer mig i skuggan av några palmer och tänker skriva mitt andra afrikablogginlägg och ladda upp några foton; dock tar det oääääändlig tid med fotona så det blir bara några få ur samlingen. Här på Zanzibar är det runt 35 grader idag och helsol, vilket gör det nästan omöjligt att vistas i direkt solsken.

Innan jag berättar mer om ölivet skall jag ta vid där jag slutade sist och berätta om våra sista safaridagar, vilka nog nästan också blev de bästa eller i varje fall de mest actionbetonade.

Lördagen den 7 januari bodde vi alltså på det lyxiga hoteller Serona och morgonen inleddes med att ett gäng massajer vandrade förbi med sin kohjord precis utanför vår lilla hotellterass. Jag knep såklart tillfället i flykten och frågade “photo”? Och fick, inte helt oväntat, svaret “money”? Självklart hade jag några dollar till hands.

Efter en frukost bestående av bl a champagne för mig och maken var det så dags för vårt sista safariäventyr i underbart frodiga Ngorongoros krater. Vi kompletterade vår Big Five collection med att se två noshörningar; tyvärr på ganska långt avstånd men ändå, de är inte helt vanliga att spotta.

Helt plötsligt meddelade vår guide Frank att “it might happen something here”. Hm, ok?!? Men snart började det: Ca 100 meter från vår jeeps högra
sida låg fem, nej sex, nej…hela nio lejonhonor. Och vilka var på väg att korsa vägen från vänster om inte tre vattenbufflar med en liten kalv. Ni förstår kanske vad som hände? Lejonattack på kalv samt uppretade vattenbufflar vilka flydde tillbaka till andra sidan med skadad kalv och med lejonen hack i häl.

Men det slutade inte där, ty within seconds fullkomligt kryllade det av tvåhundratalet vattenbufflar som tillsammans motade bort lejonen. Det är svårt att beskriva allt detta i ord, men det var heeeelt otroligt att befinna sig mitt i detta skådespel; enbart några få meter från vår jeep utspelade sig denna brutala kamp på liv och död. Turligt nog filmade Niklas alltihop på sin mobil, vår vanliga kamera indikerade tyvärr precis då att minneskortet var fullt….Man får dock titta på filmen mute; Sara blev nämligen jätterädd för alla lejon o bufflar och mitt i allt  stod jag o skrek om att vi skulle stänga jeeptaket…

Skakade och exalterade avslutade vi vår safari med att se bl a ytterligare några slöa lejon på ca två meters avstånd från bilen; såklart var de hanar. I lejonvärlden är det ju honorna som i jaktlag om minst tre skaffar födan. Hanarna kåller mest vakt, de har ju svårt att springa riktigt snabbt p g a sina vackra manar….

På kvällen tog vi in på en jättemysig tented lodge, vårt enklaste boende på hela resan men med den godaste maten, no question about it. Niklas visade sin film från dagens bestialiska äventyr och guider från andra sällskap blev mäkta imponerade och menade att något sådant får bara ca 1-2 procent av alla safariresenärer vara med om. Detta tillsammans med faktumet att vi fått se alla Big Five (lejon, leopard, elefant, noshörning och vattenbuffel) samt också under vår andra safaridag fått uppleva delar av the great migration, gör att vår safari måste betraktas som oerhört lyckad.

Nöjda och belåtna började vi vår färd mot Zanzibar den 8 januari. Tyvärr glömde Sara sitt älskade gosedjur Sally på lodgen, men jag skall försöka få mailkontakt med stället, hoppas de hittar henne….

På vägen mot flygplatsen Kilimanjaro fick vi den stora äran att besöka en genuin massajby, där vi deltog i sång, dans samt fick titta in i de enkla hyddorna vilka var byggda av kobajs. Avslutningsvis handlade vi pärlsmycken tillverkade av kvinnorna i byn och vi lyckades hitta kvinnan som skapat just våra smycken och pengarna tillföll henne direkt.

Frank förärades med 70 dollar i tip, undrar om han köpte något fint till sin fru och sex månader gamla dotter på vägen hem?!!? Och sen var vår safari tripp all och vi ankom Zanzibar Dolphin Beach Resort sen söndag kväll.


Här bor vi fantastiskt i ett 160 kvm stort hus med trädgård i ett gated community, alltså totally safe, så långt söderut på Zanzibar man kan komma, nära byn Kizimkazi. Det är total off season vilket innebär att vi är få gäster och extremt mycket personal vilket i sin tur innebär total uppassning, man får inte ens lyfta på
locken själv under kvällsbuffén. Barnen leker ensamma i den allmänna poolen, en del villor har privat pool men då de är jättesmå och ligger i direkt sol  såg vi ingen anledning att försöka upgradera oss och byta till ett av de andra runt trettiotalet villor. Stranden är på ca 200, och där är vi också nästan mol allena…På förmiddagen är det ebb, och man kan promenera omrking direkt på korallrevet och leta krabbor, fiskar, sjögurkor med mera. På eftermiddagen runt kl 15 kommer så havet tillbaka och man kan ligga i det 27-gradiga vattnet hur länge som helst, eller i alla fall till kl 19 då vattnet åter drar sig tillbaka….

Med tillägget att det råder total avsaknad av aktiviteter är summa summarum att placet är lite väl lugnt för oss. Jag menar inte att vi kräver en hel massa aktiviteter, barnklubbar o shower, men någon happening vore ju ändå ganska kul, i alla fall en rejäl strandpromenad med några andra restauranger man kan välja på. Vi ångrar att vi förkastade makens ursprungliga ide att byta boende till ngn annan del av Zanzibar efter några nätter.

  Men vi sitter ju inte i sjön, första dagen  promenerade vi in till byn Kamikazi , ca 30 minuter tog det ena vändan, för att handla lite förnödenheter, mest dryck. Här finns inga turistshoppar eller likn utan vi handlade från samma lilla ruckliga skjul till affär som byborna; ett ruckel som inte såg ut att kunna bära mer än några vattenflaskor, sodaburkar mm.

Jag gjorde en rövare och frågade efter wine och döm om min förvåning då expediten från ett litet förråd med fallfärdig dörr plockade fram flaska efter flaska av rött vin, vitt vin och rose….Valet föll såklart på rose och allt var mycket prutbart!

Igår bokade vi en taxi som tog oss t o r till öns huvudstad Stonetown, ca 1 tim och 10 min enkel resa, och där mötte vi upp en kompisbarnfamilj från Kungsholmen som tillfälligt bodde i stan och vi åkte på en snorklingutflykt till jättesköldpaddornas paradis, Prison Island. På kvällen njöt vi drinkar på familjens  magnifika hotellterrass samt åt gemensam middag på Africa House innan klanen W tog taxin tillbaka vid 22-tiden.

Besöket uppskattades enormt mycket av både barn och vuxna, att få umgås och hänga med varandra. Den andra familjen far vidare norrut idag men vi kommer säkert återvända till den häftiga stenstaden men då  väljer vi nog det lokala och nästan gratis transportmedlet dala-dala, en sådan där knökfull buss där man ständigt klämmer in några till passagerare…Fast de slutar gå till Kizimkazi kl 16 så man får vara ute tidigt.

Idag tar vi en chilldag på resorten då vi badar, läser böcker och spelar spel; just nu läser maken högt för barnen ur boken “Hundraåringen som…”
Imorgon skall vi följa med en lokal beach boy på en heldagsutflykt med båt, Blue Safari. Vi kommer då fiska tonfisk (hopefully) fånga våra egna skaldjur som vår guide tillagar över öppen eld på  en sandbank, där han också bygger en skyddande hydda åt oss. Avslutningsvis kommer vi få uppleva ett mangrove träsk.

Mer om detta later och varma hälsningar från oss!

Mambo!

Mambo!

Sänder ett litet blogginlägg från Afrika; kanske blir det det enda ty Wi-fi och Internet är ett big question mark på de flesta ställen här in the outskirts. Just nu befinner vi oss på ett hotell lyx, Serena Hotels, på 2300 m ö h, i nationalparken Ngorongoro.

Jag måste bara säga att det är sååååå otroligt mäktigt att vara här i denna gigantiska världsdel, jag får nypa mig själv i armen gång på gång för att fatta att det är lilla jag och min lilla familj som får uppleva allt detta magiska. För det är magiskt att se exempelvis giraffer, zebror, gnuer, elefanter, bufflar, dik diks, ja you name it, på samma sätt som vi ser kor och får hemma i Svedala. Det är ju nämligen inget Kolmården vi är i utan vi besöker dessa vilda djur i deras hem.

Det tar en oändlig tid att lägga upp bilder här så jag delar bara med mig av några stycken nu, men tyvärr motsvarar inte fotografernas fotoförmåga verkligheten och jag inser att vi borde skaffat en MYCKET bättre kamera innan avfärd men, men…

Resebloggen i korthet kommer här:
Vi startade den 2 januari med att helt enkelt lämna in bilen på bilprovning i närheten av Arlanda. En polis hade dagen innan uppmärksammat maken, då han råkade köra om vid streckad linje, hm, om att det faktiskt rådde körförbud på bilen p ga att den inte besiktigats.

A piece of cake blev sedan den 2 tim och 15 min långa flygresan till London där vi endast behövde vänta dryga timmen på 9-timmars flyget till Dar es Salam. Denna flinging gick hur bra som helst, vi flög nattetid och det fanns dessutom en massa filmer, TV-program samt spel att roa sig med, varje passagerare hade egen bildskärm och kunde välja helt fritt. För mig blev det kärlekskomedin Crazy, Stupid, Love samt en konsert med Glee-gänget…Jo jo, British Airways de kan de…Helt ok middag o frukost serverades men någon direkt sömn för undertecknad blev det inte.

Väl framme i ett 32-gradigt Dar es…pysslade vi en ganske rejäl stund med att fixa visum; det var absolut inga problem att ordna med dessa på plats men systemet var otroligt old fashioned och lååååångsamt. Frasen “Hakkuna matata” hörde vi redan då vi tog första steget på afrikansk mark och det skulle upprepas gång på gång på gång…

Dryga timmen senare kunde vi så hoppa på det tredje o sista flyget för dagen, inrikesflyget Precision, som på ca 1, 5 tim tog oss till Kilimanjaro. Vi lyckades komma med ett tidigare plan än beräknat vilket gjorde att vi ändå fick vänta att litet tag på vår jeep och guide. Men till slut dök de upp, Frank och The car.

Det var ett trött litet sällskap som kördes omkring sex timmar tills vi slutligen anlände till lodgen Octagon i närheten av Karatu.Under jeepfärden såg vi en mängd elefanter och en hel massa åsnor och det var dagens djurspotting.

De senaste dagarna har vi alltså farit omkring ivår jeep, lastad med vattenflaskor och lunchboxar, och “safarat” hela dagarna inationalparkerna Lake Manyara, Serengeti och nu och imorgon är det Ngorongoro som avverkas. Vi har sett så otroligt många djur och av The Big Five, är det endast noshörningen som återstår..Som jag nämnde tidigare är det otroligt mäktigt att få studera alla dessa vilda djur i hemmiljö och det kan inte riktigt beskrivas iord eller bilder, det måste upplevas på plats. Jag tycker att alla djurintresserade barn som inte blir åksjuka bör få uppleva en safari!

Lejonen I Serengeti studerade vi förresten nästan ofrivilligt länge: Vid en en s k kopje (en slags samling större stenblock i en ö-formation) märkte vi att ett stort gäng safarijeepar stannat till och visst, det var lejon på gång och inte mindre än fem stycken. Ett av dessa kom så nära oss som 15 meter och DÅ blev jag lite rädd faktsikt, men bra foton blev det. MEN vad hände då, jo Frank upptäckte att vi fått punka på ena bakdäcket. Så, med lejon, nu ca 150 meter ifrån oss , fick han helt enkelt lov att hoppa ut och byta däck och han menade att det var “very dangerous“.. Som tur var hjälpte andra jeepsällskap till och höll koll på lejonen så de inte närmade sig oss. Hua, det var liiiite svettigt men tänk vilken historia att berätta för barnbarnen!

Tyvärr pajade även det andra bakhjulet ytterligar ett tag så då fick vi lov att hänga med ett annat safarisällskap som var på väg till samma lodge, Serenera Wildlife, som vi; hakkuna matata, inga bekymmer,allt ordnar sig!

Nu återstår enbart ett dygns riktig safari innan det är dags att den 8 januari at flyget över till Zanzibar för total avkoppling och chill, och det är dags att sammanfatta konceptet safari litegrann:

Det man gör på safari är alltså att åka omkring och spotta så många djur man bara kan, man har egen guide och egen jeep men guiderna samarbetar såklart med varandra o kommunicerar via mobiltelefon om vilka djur de ser och var.

. På kvällarna bor man på mysiga lodges och njuter av god mat och dryck samt pool där de så finns. Vi har valt ganska hotellaktiga boenden då vi inte har lust med campingvarianten, än, men nevertheless så hör man både lejonbröl, frustanden från flodhästarna som stryker omkring nattetid samt man stöter ideligen ihop med apor, babianer och hyarax (en slags korsning av kanin, råtta och chinchilla tycker vi) som finns i mängder precis överallt.

Den personliga servicen i Tanzania får helt klart MVG av mig, överallt dyker det upp små männiksor som skall bära väskor, ge välkomstjuice, kolla läget med mera och alla kommunikationer har fungerat nästintill smärtfritt. Jag skriver nästintill för vår jeeps hjul klarar inte riktigt av de bumpiga grusvägarna här och idag blev det punka igen. Att landet sen ligger efter otroligt angående Internet och Wi-fi spelar inte så stor roll egentligen, det är ganske skönt att ha digital semester ibland, right?!?



Idag provade vi också den lokala sjukvården i Seronera. Emil har nämligen feber och är magsjuk och spydde hela natten tills idag och det rimmar liksom lite illa med att bumpa omkring på safari hela dagarna. Men några dunderpiller senare (fråga mig inte vad de innehåller) var han back on track, nja i alla fall spyfri.

Ha det nu så gott alla januarilirare så ses vi antingen på Zanzibar eller I Stockholm!

KRAM

Golden oldies

Konstigt, att jag hamnade här på bloggen istället för att vika tvätt, men nu blir i alla fall mamma glad, hon har ju inte facebook och kan inte följa alla uppdateringar där och ett litet blogginlägg betyder så mycket för henne och kanske, kanske för någon mer därute i stratosfären...

Apropå föräldrar, för några veckor sedan var jag och en lika carolatossig väninna på premiären av La Carolas show på Tyrol, en show innehållandes en massa Elvis och Barbra Streisandlåtar, tillägnad sångfågelns far och mor.

Och vilken show gott folk; jag var fullkomligt SLUT och helt tagen efteråt. Det är många gamla barndomsminnen som flimrar förbi, man kommer ihåg och känner igen men samtidigt är man en helt annan än vad man var då, ja, ni förstår kanske? Visst, jag är en gaaaanska subjektiv carolashowbesökare; för let´s face it, Carola har alltid haft en speciell plats hos mig, ända från den kvällen då hon så självklart, iklädd sin kycklinggula sparkdräkt, marscherade in i mitt medvetande, och stannade där, för alltid.

Hennes musik (inte så mycket hennes mellansnack faktiskt) har sedan funnits där för mig i livets irrgångar, som en trygg plats, visandes vägen på något sätt, gett tröst, glädje, styrka (och jag är inte ens religiös).
Men showen var verkligen kanon och Carola var i absolut högform! Vilken entertainer hon är, spelevinkskan Häggis! Och vi fick både kram och minipratstund med stjärnan herself efter showen!! Och alla kändisar som var där sen, överallt kryllade de runt, det var ju premiärkväll och allt. Vi snackade med personer som Katrine Zytomeirska, Pernilla Wahlgren med flera. Trevligast av dem alla var Pernilla, hon ÄR folklig den damen, det kan jag skriva under på. Jag menar bry sig om att konversera med små fnissmajor som oss...
 
Fler "gamla godingar" blir det redan imorgon, fredag; då tar jag bussen till Linkeboda för att äntligen  träffa kära Josephine; för vi har faktiskt lyckats klämma in varandra i våra späckade scheman...Men mitt medvetande kan inte riktigt ta in att vi fyller 40 nästa år och att vi känt varandra i ungefär 20 av dem, men så är det and that´s a fact.
 
Ja, ja, imorgon glömmer vi allt vad ålder heter och tar fram 20-åringarna i oss, jag vet att vi kan, right?!?...
 
På hemmaplan får maken rodda med övernattningskalas, fotbollscuper med mera men listorna och post it lapparna är redan på plats och så säger ju en småländsk röst på ett betryggande sätt att "vi klarar det, var inte en sån hönsmamma". Jo jo, jag har hört den förr....
 
Ha det så gott alla helgfirare!!!!
 
En favvolåt...
 

Minimalt inlägg

Och vad blev det av den här veckan då? Ruskigt vad snabbt den gick, skall hela livet förresten rasa på i detta förskräckliga tempo?

Tänker ofta på kära Häggis textrad (i låten "Det kommer dagar"); "det är dagarna som går, dagarna som går, som är livet" . Ja, det är just de där falukorvsmiddagarna, läxläsningstjatstunderma, tröttfrukostarna som ÄR själva livet. Roligare än så blir det ibland inte.

Vilken tur man ändå har som kan bryta tristessen och göra en massa kul emellanåt. Bara idag har två resor och ett kalas bokats in ( tyvärr blev kvällens väninnemiddag avbokad, men ändå).

Jag gör även mitt bästa för att försöka fånga de små vardagsguldkornen, såsom latten i solen,  promenaden i höstlandet, ja ni vet.

Fast när man är mitt uppe i allt kan det ändå vara lite svårt det där...

Hej och hopp, snart är det i alla fall helg!

Kvällskåseri, eller ngt sådant

I en värld full av knäppskallar tänkte jag bara utbringa en liten (kaffe)skål för alla härliga goda vänner som finns därute; en del bekantskaper från förr och andra med färskare datumstämpel. Ibland önskar jag att jag  kunde bunta ihop dem och umgås med dem alla på en gång...För hörrni man hinner ju inte med att vara så vidare värst social: Veckorna upptas av jobb, vabb, mat, tvätt, städ. läxläsning, träning och helgerna, ja, vart tar de vägen????

Har man minsta lilla projekt (läs renoveringar) som hamnar utanför "hushållsyssloramen" känns situationen närmast övermäktig. Och det enda jag egentligen vill är att sitta och chilla, mysa,umgås. 

Well, well...Ser iaf fram emot tre härliga middagar a la Linas matkasse, ingredienserna damp ner här ikväll.  Fast erfarenhetsmässigt vet vi att det blir minst fem middagar out of dessa tre. Och bra mat är det, mycket gott och grönt. Fast inte så vidare ekologiskt, kanske priset varit ett annat om så varit fallet, men ändå, i dessa miljöupplysta tider är det lite strange.

Jag känner mig faktiskt ibland ganska stolt över min man, inte för att han alltid köper ekologiskt utan för att han är en alldeles tvättäkta miljömulle.Glömmer aldrig när jag under ett av mina första besök i hans lilla studentlya back in the 90´s fick se hur diskade småpåsar hängde på tork redo för återanvändning, fick jag läta mig senare. Här hemma är det nu närapå belagt med böter om man råkar sopsortera felaktigt eller rentav SLÄNGA påsar och servetter som kan användas igen.

Märker att det blivit väldigt tyst i kidsens rum, de har visst gått och lagt sig helt själva, eller kom dottern in till mig vid datorn och sade gonatt??? Hm, jag minns inte och maken är busy gloende på vinande bollar, så han har ingen aaaaning. Kanske därför vi inte hinner ta tag i så många renoveringsprojekt här hemma? Jag bloggar och han hamnar  i fotbollskoma...

Komsi, komsi och hjälp till lite på landet...

Ha det så gott alla tisdagslirare, nu är det natti, natti!