Tiden går fort....

...när man har roligt! Sista spårrundan är nu avverkad och snart måste jag lämna tillbala de hyrda åkdonen. Fantastiskt är adjektivet in question för åkturen idag, klarblå himmel med strålande sol, som förvandlade snön till gnistrande diamanter.

Nu är nästan alla fjällsemesteridkare samlade i stugan och musten har sugits ur den sista riktiga fjälldagen. Endast min man saknas, han längdskidar. Jag vet att han sörjer lite i det tysta, bra gärna skulle han velat åka Vasaloppet i år. Men den sedvanliga bristen på längre liggande snö i stockholmsområdet bromsade eventuella planer på ett sådant deltagande.

Det känns otroligt sorgligt att sportlovsveckan snart är till ända; allt har varit så trevligt och fungerat så fantastiskt smidigt i det lilla kollektivet. Konstigt kommer det kännas att inte längre vara nio kring köksbordet...

Men en sista fjällkväll skall först avnjutas genom festivaltittande och enchiladasmumsande, lovely!

Kramar till alla er out there!

Gunde och jag

Nyss var jag sisådär en åtta år igen...och spårets drottning.

Med vindens hastighet, nåja, med mina egna ögon mätt, for jag fram genom skogen längs det underbara längdspåret Platten. Vad brydde jag mig om att tekniken kändes lite ringrostig, jag lade överhuvudtaget alla stilistiska krav och andra liknande ambitioner helt åt sidan. JAG tog mig fram i MIN takt och på MITT sätt.

Det finns överhuvudtaget otroligt många åkstilar i längdspåret; man kan snigla sig fram och liksom släpa stavarna runt sig, man kan hurtigt, nästan småflygande, ånga sig fram och man kan skejta sig fram och då ta upp hela spåret med omnejd.

Jag mindes vintrarna från förr, som på något sätt alltid var fulla av maränglik, fluffig snö. Jag mindes turerna längs skidspåret i Södraskogen; max några kilometer långa men alltid med en rejäl matsäck i ryggan.

Nu har det druckits varm choklad med vispgrädde i stugan, uppskattat av kidsen som nu vilar ut efter en hel dags utförsåkande. De äldsta har nu också blivit hooked on snowboard och dess ädla konst...

Underbara skidhälsningar till alla er out there!

Bloggsemester

Hejsan igen!

Har tagit en, ofrivillig, semester från bloggen. Detta beror på att det tar en j-a tid att få fason på det Tele 2 modem maken såg till att förskaffa sig i Borlänge, på vägen upp till fjällen. Han skall dock returnera det senare, man kunde tydligen det efter tio dagars prövotid, om man inte var nöjd och det är vi icke!

Ja, vi är i underbara fjällen nu, i Idre. Det är något synnerligen magiskt med fjälluften, man kommer in i en andra andning på något sätt. Gladeligen hoppar man upp tidigt, kl 9 känns det nästan som dags för lunch...

Jag far ju inte utför, som alla andra i familjen gör mellan 9 och 16.30, men har än så länge haft full sysselsättning med promenader, skidskolelämningar samt diverse matbestyr.

Idag inspekterade jag de längdskidspår jag förhoppningsvis kommer sväva fram i snart. Dock gillar jag inte branta backar, är oerhört rädd att ramla och skada mina undermåliga knän. Så det blir väl till att åka barnbacken Platten ett antal varv...

Vi stormtrivs verkligen häruppe och det är så underbart att se den där strålglansen i kidsens ögon. Den som kommer sig av att hela familjen (och vår kära kompisfamilj vi bor och är med all the time) gör något så här roligt tillsammans. När inga stressande skol-eller dagistider styr, utan då tiden i de vita backarna, myset i stugan med lek och roliga spel, tycks oändlig...

Snöiga, soliga, härliga kramar från the mountains!

Kvällstillägg

Resultatet av torptrippen: nada takräcke men tio liter prima kompostjord till skolfröken.

Men var i sjutton ÄR det jäkla räcket och HUR skall vi ta oss till fjällen om det INTE behagar dyka upp???

Alltid har man något att göra...

Kramisar

Holidays are coming!

Snart är det här, det efterlängtade sportlovet!

I en hel vecka, från söndag, skall det nu umgås, mysas, smaskas, lekas, spelas, skidas, badas...rättas, whatever, allt som går att göra då man är i fjällen tillsammans med en av sina allra bästa väninnor med familj.

Som vanligt har jag mina farhågor angående trafiken i vintertid, hemska sjukdomar som kan drabba, skador som kan inträffa ...men inser att jag måste försöka släppa denna oro och istället försöka njuta.

Vi recyclar förra årets packningslista, med några kompletteringar, så allt känns ganska lugnt i nuläget. Förutom då att maken igår kväll kom på att takräcket visst ligger i torpet; men i skrivande stund är han och dottern på väg dit. En beställning på kompostjord, till några framtida maskar, följde också med från sonens fröken.

Ha det nu så gott och massor av härliga sportlov-to-be kramar till er alla!

Back to the past

Just det, det var ju så det var!




Igår var jag barnvakt åt kidsens ettåriga lillkusin. Vi hade verkligen supermysigt! Allra mysigast, ur lilltjejens point of view, var det då vi umgicks med en massa andra barn på dotterns dansskola samt då hon befann sig i kusinernas, nästan tårframkallande, ömma vård.

Många tillbaka-till-föräldraledigheten-med-första barnet flashbacks infann sig; fattar inte hur snabbt man glömmer hur det var.

Att man exempelvis inte "hann så mycket hemma fast man var mammaledig" berodde på att någon allt som oftast bodde på din höft eller att man helt enkelt inte var hemma utan roade sig på annat håll; på öppna förskolan, babysången, babymassagen eller med mammorna i mammagruppen... där man knöt värdefulla kontakter.


Inte för att man hinner så mycket homewise nu heller men det ÄR ju fullt möjligt att städa och fixa hemma, packa inför resor och dylikt FAST kidsen är vakna, om man säger så.


Pappalediga svågern kunde packa sin väska häromdagen endast tack vare sovande dotter.

Visst var småbarnstiden mysig.. Att låta sig uppfyllas av de där små människorna, så fullständigt beroende av ens kärlek, bistående med blöjor, puréer, roliga aktiviteter i lagom mängd ...och de där leendena man bara smälte av...

Men näe, ungarnas "Vi vill ha ett småsyskon, helst en kille"/"Vi vill ha ett småsyskon, helst en tjej" göre sig icke besvär. Trots det periodvisa suget efter en sådan där liten en igen, har flerbarnståget gått. Vi förblir, en smula omodernt nowadays, en traditionell tvåbarnsfamilj (men gärna med små kusiner till låns ibland...).

Onsdagskramar till alla er out there!

YES!!!!!!

Mums Mumsen vidare till final!




Detta innebär att vi får njuta av de nytränade bicepsen och den härliga kampsången ännu en gång...kanske fler om det vill sig riktigt väl...

Och för Lili och Susie är det väl rena, rama guldläget att komma till andra chansen, då får de göra än mer reklam för sin nya skiva...men fy sjutton vilken slätstruken och trist låt de bidrar med!

Jag hade helst sett Cookies n´Beans som finalister nummer två. Tyckte mig ana ett riktigt halleluja moment då de äntrade scenen, tog i från tårna i sin countryinspirerade låt och YEAH, det kändes som real stuff. Men Sverige kanske är för litet för såna talanger, här röstar man som sagt hellre på ett par reliker från 80-talet som aldrig riktigt kunnat sjunga, to be honest....

Ibland tycker jag det verkar som Petra Mede är för smart för publiken, de skrattar ju inte ens, är de korkade eller vad?!? Och jag som egentligen inte bryr mig om festivalen...

I andlös spänning får vi nu vänta en hel vecka på nästa drabbning...

Ok, then, good night Sweden, wherever you are!

In need-indeed

Idag firas Alla hjärtans dag febrilt över hela landet, Europa, världen...




Dotterns kort till mig...


Allt till minne av de stordåd som det medeltida helgonet Sankt Valentin säkerligen åstadkom...

Ibland är jag inte så där jättetraditionell; det kan ha att göra med att jag inte heller är så vidare värst jättepysslig. Men idag kände jag ändå att det vore kanske kul att bidra med något till hjärtestämningen. Sonen hade redan levererat en av de bättre "gåvorna" genom att göra frukost till hela klanen; med äggröra, kaffe ....

Förutom en inköpt fryst tårta att mumsa på, ja, den ÄR ready made men so what, ibland får man ta genvägar och vi skall i alla fall själva dekorera med geléhjärtan...

Nåväl, det ryckte vidare, något oväntat, i pysseltarmen och yes, dottern ville göra placeringskort.

De hjärtformade pepparkaksformarna åkte fram, som mallar, och nu skulle det produceras kort!
Mamma, var är glitterlimmet?

Eh, oj då, har vi inget glitterlim...

Men gumman, det behövs då rakt inte...

Men av dotterns röstläge samt efterföljande gråt att döma är det tydligen stört omöjligt att göra valentinkort utan glitterlim.

Goda råd är ibland inte så dyra, för jag kom på att vi använder helt enkelt hennes glitternagellack istället, som dessutom fanns i både silver och guld.

Något glitterlim kommer aldrig mer över vår tröskel, I can assure you. Från nu har vi helt gått över till glitternagellackarnas skara. Man slipper en massa kladdande och torktider på flera dagar; nej, geschwint torkar rubbet på någon nanosekund...

Tänk vilka stordåd i det lilla man kan åstadkomma då nöden tvingar en att vara kreativ...

Ikväll är det i alla fall uppenbart vem dottern hejar på, Amy Diamond. Sonen har Markoolio och Mums Mumsen som favoriter...


Hasta la vista och kramar till alla valentinfirare out there!

Familjen AB

Under en vanlig vecka i en vanlig familj med två barn i skolåldern inträffade följande:




Inga läxor blev inlämnade

Gympakläder glömdes hemma

Flera dubbelbokningar av kompislek

Ett missat föräldramöte

Missade inlämningar av videofilmer, biblioteksböcker


Vad var ovanligt med denna vecka?

Modern i familjen var bortrest på jobbresa och ringde INTE hem för att påminna om än det ena än det andra. Hon tog nämligen ledigt från sin roll som familjens projektledare och allt-i-allo.

Jag funderar ofta på min roll som spindeln i nätet gällande ALLT som har med familjens praktiska planering att göra. För den ekonomiska planeringen, gällande exempelvis när man skall byta försäkringar, lägga om lån mm, DEN tar maken så väl hand om. Liksom enstaka punktinsatser var tredje år, i form av mindre renoveringsprojekt hemma och på landet.

Dock menar jag att det är planeringen on an everyday basis, som tar på krafterna. Att ständigt hålla sig uppdaterad och filofaxad om frukostmatsäckar, skridskoåkningar, läxinlämningar, utvecklingssamtal, matcher i fotboll, matcher i basket samt att planera och genomföra de flesta av de vardagliga middagarna (maken kommer ganska ofta hem runt 18.30).

Den stackars städningen tar just nu ingen direkt ansvar för med ett undermåligt resultat som dammig följd....Och kläderna är visserligen tvättade men varför bildar de ett berg i fåtöljen?

För att klaga lite extra så har jag dessutom ett jobb där jag har en gaaanska påminnande roll, så att säga...

Maken tycker dock att kidsen är så stora att de själva skall lägga ner gympakläder o dylikt samt göra läxor i tid, utan att man säger till.


Kanske skall vi göra en fallstudie på detta någon vecka framöver? Kanske tar jag ledigt från min anställning som projektledare precis inför sportlovsresan till fjällen?




Onsdagskramar från mig!

Halleluja

"Men jag vill också sjunga!"





Vår vackra kyrka

Min dotter är i mångt och mycket en liten kopia av sin mor. På samma sätt som undertecknad i samma ålder, hittades hon igår, på en blivande sexårings se-mig-hör-mig vis, FRAMFÖR TV:n sjungandes med i festivallåtarna.

Dock är hon inte omöjlig, efter några hot om att mamma skulle upprepa samma beteende framför hennes älskade barbiefilm tog hon några steg åt sidan...

Idag var det i alla fall HENNES show! I värsta finkläderna stod hon exemplariskt uppsträckt och sjöng för full hals i kyrkans barnkör, vilken hon varit medlem av i tre veckor.

Det var familjegudstjänst år 2009 men jag kastades tillbaka i tiden några decennier..
Jag kände igen varenda ton, varenda vers från min egen karriär som körsångerska, i koralkören.

Vi är inga frekventa kyrkbesökare, inte ens under jularna går vi längre i kyrkan. Men idag kände jag att det var riktigt mysigt och att det här med att gå i kyrkan kan ha fått en lite annan innebörd.


Det var som att djupandas ett tag, fokusera på någonting helt annat än sina egna do´s and don´ts. Prästen och hans anhang var oerhört pedagogiska och inte ett dugg långtråkiga. Jag flöt in i deras visa ord om livet samt seglade med i den dramatiserade berättelsen om Simeon och Hanna ur lukasevangeliet.


Då jag kikade lite i kyrkoprogrammet upptäckte jag att här har det minsann hänt grejer: Man kan numera, i kyrkans regi, ta del av både Taiji, Qigong och orgellunch med macka, kaffe och kaka!

Något av ett halleluja moment...




Kramar till alla söndagsfräsare out there!

Hungrig!

Den som väntar på något gott...


...och det gör jag! Maken är ute och hämtar upp sonen från lek hos kompis och fick då med en beställning på thaimat, I LOVE!

Tro nu inte att vi citybor roar oss med restaurangbesök och take away dagarna i ända. Nej då, vi äter faktiskt ovanligt sällan ute i vår familj och take away, varannan vecka.

Bortsett då från sonens "pendlingshamburgare", vilken intas under torsdagarnas forsling från basketen till scouterna. Numera är det faktiskt ett helt litet gäng som frenetiskt och vrålhungrigt mumsar hamburgare, fler killar från basketen har nämligen joinat scouterna...

Dagen har annars ägnats åt häng på Söder. Som den inbitne kungsholmsbo jag är måste jag erkänna att jag mycket sällan rör mig på dessa sydligare nejder, fick nog av dem då jag och maken i vår ungdom hyste in oss i en minietta i de lite skabbigare kvarteren.

Men då dottern har simskola vid Medborgarplatsen passade vi på att idag stanna kvar och göra stadsdelen.

Upptäckte att deras Gina Tricot butik var otroligt bra och dottern kunde knappt slita sig därifrån, trots att där inte fanns ett enda barnplagg. Dock plockade hon fram den ena kreationen efter den andra som hon tyckte skulle passa mig.

Smickrad blev jag då jag insåg att de flesta var i storlek 34...Ja, min dotter ÄLSKAR verkligen klädaffärer och kan gå där hour after hour, no kidding!

Då vi kanske inte alltid delar samma smak blev det inget köp av de föreslagna kombinationerna, endast en t-shirt för 29 kronor av typen att mysa i hemma följde med hem.

Nu väntar vi hungrigt på mat och på att den där festivalen skall börja.

Har ingen aning om vem vi skall heja på...


Kramar till alla festivalälskare out there!

Summer dreams

Mamma, jag längtar till torpet, varför åker vi aldrig dit?




Dottern upprepar denna fras som ett slags mantra ungefär en gång i veckan.

Visst längtar även jag till vår underbara, fantastiska lilla röda torparstuga, inbäddad av en till synes oändlig oas av grönt gräs (nja, brunbränt var väl färgen i somras...)

Där man under skimrande sommardagar bara skrotar omkring, badar, njuuter av oändligheten, lugnet, tiden....Ja, med avbrott för en del hamrande, spikande, hyvlande byggnationsprojekt förstås...

Ja, för det är sannerligen inte någon VINTERSKRUD vi längtar efter, det är bara att konstatera! Fy bövelen för att sitta och huttra där i mörkret...

Maken är dock av en helt annan åsikt, vi har ju fungerande element och vatten kan vi ta med om rören frusit igen...Det vore vidare kul att göra en sån där mysig familjeutflykt på skidor, ja, gå på tur. (Han glömmer bort att våra barn åkt längdskidor typ EN gång i sina små liv och då tog de sig fram hela 1 km...Och var är snön?)

Och tanken slår mig att jag faktiskt inte är någon riktig vintermänniska, jag längtar till sommaren! Trots att beach 2009 då oundvikligt liksom kryper närmre...Men jo, så är kalla fakta.

För att riktigt trigga igång sommarmusklerna så har det så smått börjat planeras lite; i alla fall i min lilla hjärna. Webbsidor visandes resmål på betydligt varmare, regnsäkra breddgrader har plöjts igenom.

Inget är klubbat och klart ännu men det är viktigt med drömmar. De ger oss livsnäring och får oss att genomlida vardagen, som ibland är kantad med en rimfrostig ram av tristess..



Kramar till all you dreaming people out there!

Småförkylt läge

Tjejmys i kubik...

...blev det i helgen.

Måste nog ändå tillstå att det ganska mycket var dotterns villkor som gällde. För varför satt vi annars och åt lördagmiddag framför hyrfilmen Winx; med typ femtusen avsnitt efter varandra och samma otroligt enerverande signaturmelodi mellan dem ALLA?

Skridskobanan förärades några besök också och det känns faktiskt ganska lyxigt att bo mitt i stan och ha en superbra skridskobana på femton minuters gångavstånd.

Och fjällkillarna då? Jodå, de kom hem gaaanska så lyriska och med hälsan i behåll. Detta trots att det både hade hoppats och flugits , "minst fem meter", i Fun Park och rullats, som Gud skapade oss, i snön. Det talades också, om än ganska tyst,om någon slags uthållighetstävling gällande sistnämnda aktivitet...

Idag har dottern och jag myst igen; hon är förkyld med huvudvärk och var tvungen att stanna hemma från dagis. Jag lät henne göra chokladbollar, alldeles själv. Ja, jag lade inte min näsa i blöt någonting, mer än att jag läste själva receptet.

Resultatet?

De största chokladbollar som någonsin tillverkats i detta hem!

Ha det så mysigt och kram till alla förkylda människor out there!